"The quality of mercy" av D.G. Compton (1965)

När jag läste om Compton som scifi-författare fick jag intrycket att han fokuserade mycket på moral och mjuka värden överlag i sina historier, så när jag billigt fick fatt i en hel bunt av hans böcker blev jag väldigt nöjd. När jag nu efter några månader började läsa den tidigaste av böckerna i min Compton-hög blev jag först lite besviken. En lång bit är den här boken nämligen inte mer än en välskriven deckarhistoria. En uppstyrd lyxig amerikansk militärbas i England. Huvudpersonen är pilot med topphemliga uppdrag in över röda territorier (givetvis är det Kalla kriget-kontext). Det sprids en läskig blodcancer bland befolkningen över hela världen, flyktingkriser avlöser varandra, den lilla militärbasen är förskonad från sjukdom, men också från direkta nyheter från omvärlden. Folket demonstrerar, de dör utan att få tillräcklig info eller hjälp från myndigheterna. Nån karaktär är paranoid. Boken drivs fram genom skildringen av huvudpersonens relation till sin fru. Men även om det känns gjort och inte är storslaget så är det ändå tillräckligt spännande för att jag ska fortsätta läsa.

Plötsligt vänder berättelsen ut och in på sig och blir riktigt bra och tänkvärd. Foliehatts-scifi! Om hur militärer och militären är läskiga, om vad makt, auktoritet och hierarkier gör med oss. Om kärlek och förhållanden. Dessutom är givetvis uppfriskande att få läsa om starka kvinnor i gammal science fiction. Jag underskattade helt klart Compton, och ser nu framemot att läsa igenom min fyndhög av böcker från honom.

"House of Suns" av Alastair Reynolds (2008)

Jag var obekant med ”Sense of Wonder”-konceptet i science fiction, fram till den här boken. Jag förstår begreppet som att författaren siktar på att få läsaren att kippa efter andan och utbrista ”Wow! Det där var en svindlande tanke jag inte kunnat tänka tidigare”. Reynolds mästrar detta, gång på gång i läsningen måste jag stanna upp och stirra rakt ut i luften en stund. För att bromsa upp svindelkänslan kring vår litenhet i ett oändligt universum.

För det blir aldrig tråkigt tekniskt eller fysiskt när Reynolds gör sina fantasier så verklighetsanknytna som möjligt. Snarare ger det ytterligare en dimension till läsupplevelsen. Som ett exempel är snabbare än ljuset-resor inte möjliga, vilket istället innebär att när de reser i rymden går hundratals-tusentals år på planeterna de lämnar och reser mot. Information kan inte skickas hur som helst genom galaxen, utan det måste också passera tid medan information rör sig genom rymden. Vilket Reynolds mästerligt använder som spänningsgivande aspekt, utan att det blir förvirrat.

Reynolds jobbar inte med utopi/dystopi-grejen, vilket är uppfriskande. Hans framtidsvision är mer som nåt liknande idag. Det finns både gott och ont i människor, krig och fred. Vackra och vidriga civilisationer. Svek och hat, kamrat- och vänskap. Han missar heller inte att trots framtidens överlägsenhet kring teknik och information klarar inte mänskligheten lösa vissa av livets största mysterier.

"There had been a human soul in that skull only a few hours earlier, and now no authority in the universe could bring her back. We were like monkeys sitting around a fire that had just extinguished, wondering why the warmth and light had gone away."

Koninuerligt genom boken får jag Wow-upplevelser, om tid, rum, rymden. Om odödlighet, om kloner, om robotar. Om artificiell intelligens, mänskligt liv, kännande liv. Om civilisationers uppkomst och fall. Om tv-spel, ensamhet, psykisk sjukdom och oändlighet. Jag får också en Wow-känsla av Reynolds fantasti och förmåga att förmedla denna till oss andra. En av hans karaktärer pratar egentligen om något annat, men sätter ord på min känsla för boken överlag:

"Faced with such a gulf of comprehension, my mind wanted to curl up inside my skull and hope that the universe would go away. In six million years we had not even scratched the surface of the possible. We had barely recognised that here was a surface to scratch."

Just det, boken handlar i början om några kloner av samma människa, 6 miljoner (!) år efter att de skapats. De är på väg till en återförening med de hundratals kloner som återstår av de ursprungliga tusen. Där kommer de samköra sina upplevelser och erfarenheter. Men nån vill dem illa, och varför? Jag klarar inte ge en kort sammanfattning av historien utan att börja avslöja för mycket, eller att det blir förvirrat. Men jag lovar dig att Reynolds har gömt massor av stora insikter och överraskningar till dig där mellan pärmarna. Lämnar er med en fantastisk kommentar från en en robot, en Machine People, tagen ur en diskussion med en människa om medvetande, intelligens och känslor.

"We find organic intelligence infinitely fascinating. All that slippery grey meat emulating consciousness - what is there not to be fascinated by?"

(Skulle du läsa den här så var kapitlet då de träffar ”Spirit of the air” något alldeles speciellt tycker jag. En stor läsupplevelse!

Tydligen har han till på köpet skrivit massor av böcker. Bland annat Blue remembered earth (2012), som ska handla om hur Afrika blev en supermakt och tog över rymdindustrin. Den utspelar sig dock bara 150 år in i framtiden. Upp på att-läsa-listan, såklart. )
(Låna på bibblan eller köp tex här)

”Jagannath” av Karin Tidbeck (2012)

I källaren på stadsbibilioteket i Göteborg finns många skatter. Framförallt böckerna såklart. Men också bibliotekarien Anders. Han har gett mig flera fantastiska boktips på sistone. Det här är ett av dem.

En svensk, relativt ung, kvinna i Malmö som skriver science fiction, fantasy och skräck på finaste Ray Bradbury-manér! ”Jagannath” är en samling korta noveller. Vissa är gulliga, vissa är djupt obehagliga. Flera är kladdiga och smetiga och skapar en känsla av att vilja duscha efteråt. En novell får mig att rysa rent fysiskt upp efter ryggraden. Några är väldigt störande, direkt jobbiga. Men alla noveller i samlingen är fantasifulla och välskrivna, utom kanske ”Herr Cederberg” som jag inte tycker håller alls samma kvalité som alla de andra. Givetvis finns många bottnar och nyanser i historierna, potentiella metaforer att analysera historierna kring. Eftersom jag är en småbarnspappa som funderar mycket kring föräldraskap och varför vi skaffat barn, så jag tar framförallt tar med mig dialogen i novellen ”Cloudberry Jam”. I den berättar en kvinna om hur hon gjorde en vän av en morot, mensblod, lite salt och färskvatten.

”Why did you make me?” you asked.

”I made you so that I could love you” I said.

Tidbeck har själv översatt novellerna i ”Jagannath” till engelska. De flesta har tidigare publicerats på svenska i samnlingen ”Vem är Arvid Pekon?” (2010), men den boken är sen länge slut hos förlaget. Eftersom vi i Sverige tenderar att inte uppskatta fantasy och science fiction så har heller inte boken kommit i nytryck. Tack och lov har dock engelskspråkiga utgivare hittat Tidbeck och därför gett ut boken på engelska. Engelskan är välskriven, men jag ser framemot att läsa Tidbeck på svenska, jag är övertygad om att det kommer tillföra ytterligare en nyans till flera av novellerna.

Vad är förresten grejen med Sveriges nutida ointresse för science fiction-litteratur? Vi gillar filmerna, men böckerna tror vi är för barn? Har vi inte tillräckligt gjort upp med religionen så vi måste stöta bort allt otroligt? Kan vi inte bara erkänna att det är nyttigt att få fantisera, få drömma sig bort? Skräck har blivit accepterat, urban fantasy verkar vara lite på väg in i normläsandet. Men science fiction då?

Känslan att läsa Karin Tidbeck liknar på flera vis att läsa och titta på Simon Stålenhags böcker och målningar. Blandningen av åttiotalsuppväxt i Sverige och väl beskrivna science fiction-världar och karaktärer ger en stark upplevelse. Annorlunda uttryckt, bävernylon-overaller och fjällstugor ökar trovärdigheten för mig markant.

(Skulle någon ha ”Vem är Arvid Pekon?” hemma i bokhyllan och känna att de inte vill spara den så köper/lånar/får jag den gärna..)