tisdag 17 oktober 2017

”Vägen” av Cormac McCarthy (2006)

En man och hans son vandrar genom ett sönderbränt land. Det är kallt, ensamt och de får kämpa för sin överlevnad. Fadern skyddar sonen, och lär honom samtidigt överleva. Det här är en skoningslös och vacker skildring av liv efter apokalypsen. Den handlar om godhet, överlevnad, om föräldraskap och vad kärlek kan göra med oss. Om att kunna lita på någon, och om hur viktigt det kan bli att ha någon att ta hand om för att överleva själv.

Boken byggs mycket på en otroligt skicklig skildring av relationen mellan pappan och sonen. Dialogen är medryckande och så trovärdig att jag ibland håller andan medan jag läser. Barnets självklara och ärligt raka frågor, och hans upprepningar av det han tycker är viktigt samspelar med en pappa som ljuger för att skydda och trösta sonen, som kommer med alltför enkla svar på sonens krångliga frågor. En dialog som fler än en gång känns så trovärdig att det blir obehagligt emellanåt.

Pojken satt där med filten uppdragen över huvudet. Efter en stund tittade han upp. Är vi fortfarande de goda människorna?
Ja. Vi är fortfarande de goda människorna.
Och vi kommer alltid att vara det?
Ja. Vi kommer alltid att vara det.
Okej.”

Berättelsen är fylld av detaljer kring överlevnad och miljöbeskrivningar av vardagen efter apokalypsen. Ett välfungerande långsamt narrativ, för hemskheterna drabbar desto hårdare när de väl kommer. Vi får inte veta vad som orsakat katastrofen, en detalj som också ger djup åt historien. För om elektriciteten faktiskt skulle slås ut globalt och större delen av befolkningen hastigt skulle dö, hur skulle vi då få reda på vad som händer? Att vi inte får veta några namn på pappan eller sonen känns mer metaforiskt, men ger också näring till frågorna som allteftersom hopar sig kring deras relation.

Och språket! Kort och fullproppat med mening.

Den osynliga månens mörker. Nu är nätterna bara en aning mindre svarta. På dagarna kretsar den förvisade solen runt jorden som en sörjande mor med en lykta.

Det här är ingen romantiserande dystopi, och den allra största tanken jag tar med mig ut ur läsningen blir att vad som än händer framöver så är det bara oss själva och de i vår närhet som vi tar med oss in i det.

 (Köp här, här)

måndag 9 oktober 2017

"Moby Dick" av Herman Melville (1851)

Vad jag än skriver kan jag omöjligt göra den här boken rättvisa. Storslaget och romantiserande utan att skämmas det minsta, kanske så långt ifrån ironi det går att komma. Vi bjuds på grejer ur Bibeln likväl som från både grekisk och romersk mytologi, och detaljerade beskrivningar av valfångaryrket och valarna i sig, inbjudande fyllda av metaforer vidöppna för tolkningar. Jag tror att varje människa läser den här boken på sitt eget vis, så gör det du också, och se vad den kommer att betyda för dig. (men se till att ni inte råkar fynda någon förkortad äventyrsversion på internet..).

Jag var beredd på att romanen som helhet skulle vurma för det starka, manliga, självständiga, hierarkiska, Men jag läser en radikal, antirasistisk och demokratisk roman. Förvånat och förtjust upptäcker jag också homosexualitet i novellen. För visst förstår vi att relationen mellan Queepeg och berättaren är en kärleksrelation, även om det aldrig skrivs rakt ut? Det måste vara ett älskande par som tisslar och tasslar i sängen i kapitel 11? Det gjorde mig upprymd, eftersom det måste ha varit kontroversiellt att skriva något sådant för så länge sedan, och samtidigt förvånad eftersom jag inte hört det diskuteras. (Jag måste komma ihåg att fråga min vän Arne, experten på ”bögar på båtar”)
Hierarkier och relationer i sociala sammanhang skildras så uppmärksamt och känsligt att jag först tänker jag att det verkar ha varit stelbent med så tydlig maktfördelning, innan poletten trillar ner och jag förstår att det är Melvilles val att skildra det så tydligt. Att makten finns i alla sociala relationer, men han väljer att se den. Det inspirerar att börja spana ytterligare efter hierarkierna i mitt eget liv.

Melville hoppar mellan olika berättartekniker, de varierar mellan kapitlen trots att berättaren är densamme. Ibland första person, ibland allvetande, ibland skrivet som scener ur en teaterpjäs. Jag kan för lite Shakespeare och grekiska tragedier för att förstå om det finns betydelse däri.
Men det väcker frågor kring vem denne berättare egentligen är? ”Kalla mig Ismael.” är en ultraklassisk öppningsmening som jag någon gång måste våga parafrasera, men i Moby Dick får vi egentligen veta mycket lite om vem berättaren är. Och jag älskar det berättargreppet! På samma vis som Linus de Faire gör i ”Boken om Yousef” får Melville mig att hela tiden fundera över vems ord det är jag läser, nyfiket registrera varje ledtård jag kan få och jag börjar funder på vad som är sanning och inte. För vissa scener kan Ismael inte ha varit närvarande vid, men ändå redogör han noga för dem. Och varför är berättaren själv en passiv betraktare i större delen av boken? Här finns antagligen en större symbolik jag ännu inte lyckas pricka in, men jag som uppskattar att uppehålla mig i. (Om någon har teorier vill jag göra höra dem.). Ismael är en beläst, uppmärksam och insitutionslös troende valfångare som också arbetat med många andra kroppsarbeten men som verkar ha utvecklat en djup vördnad för valfångaryrket. Jag vill ändå emellanåt skrika ”Varför får vi bara kalla dig Ismael! Vem är du!?” Svindlande bra skrivet, och det är givetvis med flit, för visst får vi en bild av berättaren i citat likt de följande:

Låt mig .. öppet erkänna att jag höll en ganska dålig utkik. Hur skulle jag också med hela mänsklighetens problem malande inom mig och fullständigt utlämnad åt mig själv på en så tankeväckande höjd.”
..
Ty nuförtiden utgör valfisket en fristad för många romantiska, melankoliska och själsfrånvarande unga män, som har fått avsmak för jordiska strapatser och söker livets mening i tjära och späck.” s 152

Kanske måste berättaren vara osynlig eftersom de fantastiska karaktärerna Ahab och Moby Dick tar så mycket plats. Ahab är den fanatiske kaptenen på valfångstfartyget som förlorat sitt ben i tidigare strid med Moby Dick, och som nu drivs av ett envist hämndbegär han inte själv helt förstår. Här symboliseras kampen mellan Människan och Gud, mellan Människan och Naturen. Trots att Ahab är galen och maktfullkomlig (kritiken av människans hybris, besatthet, egoism) så inspireras jag samtidigt av honom att tro på mig själv och att våga kämpa. För vi förstår Ahab och känner med honom när han förtärs av sin egen vilja, hur han

genom sitt intensiv grubbel förvandlas till en Prometheus – hans hjärta blir för evigt hackat av en gam, och den gamlen är själva den varelse han skapar.”

Det här är makalöst stort, de så dubbla känslorna som skapas för samma karaktär. Kanske just för att det är lätt att känna igen sig i Ahabs totala uppslukning i en fråga som omgivningen inte förstår men som för en själv är viktigare än något annat.
Den odödliga, ondskefulla Moby Dick dyker inte upp förrän i mitten av boken, här tänker jag att Melville sätter standarden för åtskillig spännings- och skräckromaner därefter, att vi är allra mest rädda för det vi inte ser. Och havsdjupen är perfekta att blåsa upp rädsla för, och samtidigt romantisera. (Jag gissar att Spielberg analyserade ”Moby Dick” innan han gjorde ”Hajen”.)

Melvilles sätt att se det storslagna och episka i den egna tillvaron som metaforer för det oändliga är vackert att ta med sig in i vardagslivet, och jag tar det definitivt med in i mitt eget skrivande.
Nu ser jag framemot att med boken färskt i minnet fördjupa mig i skäggmetalens konceptalbum gjorda med Moby Dick som utgångspunkt. Både Mastodon och Ahab (och säkert massor av fler, tipsa gärna) har skapat underbara skivor jag redan musikaliskt kan utantill.

(Köp boken här, här, här, här, här)
Lyssna på Ahabs tex. "Call of the Wretched Sea", "The Divinity of Oceans" ellerMastodons ”Leviathan
Artisten Moby (Richard Melville)tar sitt namn från boken, och är tydligen en ättling till författaren.)

Men eftersom det här är min blogg och jag gör vad jag vill avslutar jag med ett gäng random citat som jag har med mig efter läsningen men som jag inte fick in i texten på ett bra sätt.

Alla är födda med snaror runt halsen; men det är inte förrän de fångas av dödens snabba, plötsliga repögla som de blir medvetna om livet tysta, lömska, ständigt närvarande faror. Och om man är filosof känner man i själv och hjärta inte ett uns mer ängslan, när man sitter i valbåten än när man sitter framför aftonbrasan med en eldgaffel bredvid sig istället för harpun.” s 254 (Läs det här citatet igen då ni läst ut boken..)

Om vår tendens att, trots ickereligiöst levda liv, bli troende vid svåra prövningar.
Tron hämtar som schakalen sin näring bland gravarna.” s. 52

Kanske ännu mer aktuellt idag än då det skrevs.
I denna värld, skeppskamrater, kan den synd som betalar för sig resa fritt och utan pass, under det att rättfärdigheten, om den är en fattig stackare, hejdas vid alla gränser.” s 57-58

Till min inre författare.
Från trädstammen växer grenarna ut; från dem kvistarna. På samma sätt växer kapitlen i ett litterärt arbete.” s 261

Om att äldre sover sämre
Ålderdomen är alltid vaken – som om människan ju längre hon varit förenad med livet ville ha desto mindre med det som ser ut som döden att göra.” s 126

Förtvivlat om människan.
Herregud, att människan ska vara något som odödliga själar ska sållas igenom.” s 452

Och slutligen, två citat som är så vackra att de fungerar som egna små berättelser:

(Det här är alltså början av en karaktärspresentation!)
Sätt dig som en sultan bland Saturnus' månar och betrakta den enskilda människan som hög abstraktion, och hon ter sig då som ett underverk, en storhet och en bedrövelse. Men betrakta från samma punkt mänskligheten som ehlhet, och den ter sig mestadels som en rå massa av onödiga kopior, både samtida och nedärvda. Men hur ringa han än var och långtifrån något exempel på hög mänsklig abstraktion var Pequods (Skeppet, min anm.) timmerman ändå ingen kopia, och därför framträder han här i egen hög person på scenen.” s. 405

Om alkoholism.
Men en natt hade i skydd av mörkret och dessutom dold av en listig förklädnad en hänsynslös inbrottstjuv nästlat sig in i hans lyckliga hem och stulit allt vad de ägde och hade. Och än värre var det att smeden själv helt ovetande inför denna tjuv i familjens sköte. Det var nämligen anden i flaskan! När den ödesdigra korken drogs upp flög den lede fienden ut och ödelade hans hem.” s 420

tisdag 3 oktober 2017

”Nazisten som teg – Drömmen om att skapa högerextrema terrorceller i Tyskland och Sverige” av Cristoph Andersson och Andreas Förster (2017)

Det här blir ett orimligt långt inlägg, men mina anteckningar rann iväg och det här känns viktigt. Dessutom hoppas jag att författaren själv kommer att läsa det jag skriver. Jag har stor respekt för den som går iland med projektet att fullfölja en bok, dessutom om högerextremism som är en av de saker jag hatar mest och är mest orolig över. Kanske är det därför jag blir ledsen och skriver en såhär lång text. Kanske har jag missat något stort. Det handlar iallafall inte om att jag tar för lätt på frågan om högerterror. Men när jag läser ”Nazisten som teg” känner jag att läsaren inte tas på allvar. 

Ni som inte vill läsa mina utläggningar får min sammanfattning och slutsats direkt: Väldigt mycket och viktigt researcharbete, men väldigt ovarsamt hanterat.

Iallafall, fredags lyssnade jag av en slump på Christoph Andersson under Bokmassan och blev intresserad av hans nya bok om den nazistiska terrorgruppen NSUs mord och bombdåd i Tyskland. NSU ska ha inspirerats av NRA (Polismördarna i Malexander), den förste Lasermannen John Ausonius, och i sin tur ska NSU ha inspirerat både Breivik och ”Lasermannen 2” Peter Mangs. En historia där tysk polis dessutom syltat in sig rejält, till och med delvis finansierat verksamheten genom att ösa pengar på högerextrema läckor som istället för att ge värdefull information använt polispengarna för att finansiera terrorbrott. Till på köpet ska de ha haft möjligheten att spränga den lilla terrorcellen genom en av sina agenter redan innan något av morden skedde. Dessutom ska tyska polisen ha oskadliggjort bevis angående sina agenter, när två av NSU-medlemmarna hittades döda.
De här kopplingarna kändes intressanta, och från scenen skickade Andersson, åtminstone vad jag uppfattade som, en antydan att svenska SÄPO skulle ha gjort liknande saker i Sverige. Det gjorde mig intresserad, men när jag läst hans bok hittar jag inga sådana bevis eller belägg. Överlag känns en stor del av den här boken som ett luftslott. Jag uppleveer att kopplingarna mellan NSU, NRA, Lasermannen, mellan svenska och tyska högerextrema terrorister är både övertolkade och dramatiserade av den här bokens författare.

Jag är verkligen ingen expert på högerextremism, jag har en grundförståelse och ett intresse på hobbynivå. Följande skriver jag alltså främst utifrån det jag läser i Anderssons egen bok. Hur han förhållit sig till originalkällor och så vidare har jag inte möjlighet att tolka. Men sättet han skrivit den på får mig tyvärr att tvivla. Och min kritik kommer inte för att jag själv skulle ha minsta sympatier för högerextremism, jag definierar mig som anarkist och antifascist.

Det är innerligt viktigt att förstå högerextremism, att förstå att nazistiska terrorister inte är ”ensamma galningar” utan springer ur allt mer vrickad internetkontext. Polisen måste förstå att nazister medvetet utnyttjar tendensen att alltid leta orsaken hos offren (När en skjuten invandrare hittas tänker polisen ”gängvåld” istället för ”hatbrott”).
Det är också viktigt att inte blint tro på polismakten oavsett nationalitet. Makt korrumperar alltid. Men det är tyvärr också viktigt att inte blint tro på författare som skriver om högerextremism och kopplar ihop saker.

Det författaren gjort är dessutom onödigt, eftersom de tyska ”grundhistorien” om NSU är tillräckligt spektakulär utan krystade kopplingar till svensk extremism. Det finns stoff tillräckligt för en bok redan i det, historien om hur den tyska polismakten decentraliseras efter murens fall, i en demokratisk ansats, men istället förlamas och tillåter nazister att smita under radarn. Polisen prioriterar länge vänsterextremister och blundar för högerextremister, får sedan politiskt öronmärkta pengar att bekämpa fascister med och börjar då betala befintliga nazister för att läcka info, snarare än att skapa egna infiltratörer. Olika nivåer av polismakten har dessutom olika infiltratörer, och information samkörs inte, agenterna outar till och med varandra vid något tillfälle. Dramatiskt värre, alltså.

Inte heller gräver frågan vad egentligen Beate (som titeln anspelar på) gjort eller inte gjort. Andersson har tydligt gått på försvaret i rättegångens linje (vilket kanske är helt sant, vad vet jag). Även om författaren nämner det i förordet så saknar jag en diskussion kring att hennes bild av terrrorcellen är väldigt passande för hennes försvar. Att hon suttit hemma och väntat på att de båda männen skulle komma hem, att de begått alla brotten, och att hon försökt få dem att sluta men inte klarat av det. Passande nog är de båda döda och kan inte komma med en alternativ sanning.

Sverige, Tyskland, (Norge?) och frånvaron av det ledarlösa motståndet
Boken innehåller hela kapitel om den första Lasermannen, om NRA (Polismördarna i Malexander) och om Anders Bering Breivik, men ärligt talat ganska få beröringspunkter emellan dem och NSU. De beundrar varandra, och det har skickats några brev. NSU har läst om Lasermannen. Jag missar kanske tydligare gemensamheter, men isåfall är det för att det skyms i mängder av annan information. Vi får exempelvis följa Breiviks försvarstal från rättegången, där det för all del hänvisas till NSU som förebilder. Breivik skickar sedan brev till Beate, som hon inte svarar på, eller ens läser.

Vi får också veta att Peter Mangs (”Lasermannen 2”) beundrar Beate. Men Mangs får vi ingen djupdykning i, och författaren skildrar själv att Mangs inte verkar ha förstått varför Beate tiger sig igenom rättegångarna.

Att det verkar som om vitmakt-utgivaren Max Hammer i Helsingborg spelade en viktigare roll för NSU än Lasermannen, lämnas också outrett. (Vilket känns mystiskt, eftersom det är ytterligare en potentiell svensk-tysk koppling som lämnas utan fördjupning.)

Dessutom lyckas Andersson med att inte överhuvudtaget nämna det ledarlösa motståndets taktik, och de för högerextrema terrorister så centrala böckerna ”The Turner Diaries” och ”Hunter” av William Luther Pierce. De kom redan på sjuttiotalet och har fungerat som mall för otaliga nazistterrorister. De borde åtminstone ha nämnts i häpnadsväckande syfte över att NSU inte använt dem om så nu är fallet. Men (och nu är det jag som spekulerar) jag tycker att det känns osannolikt att pålästa nazister som NSU främst inspirerats av Lasermannen, och inte av Pierces böcker (det behöver dessutom inte varit Pierce som varit primärkälla, nassar är som bekant duktiga på att klippa och klistra). Andersson lyckas iallafall inte få mig att sluta tvivla på det.

Krystade ihopkopplingar av svenska och tyska nazistterrorister
Några exempel där det haltar är när författaren väljer att kalla kapitel 8 för ”Ett tyskt Malexander”, där likheten förvisso är att nazister dödar poliser. Den stora skillnaden är att i Malexander görs det oplanerat i urspårade efterdyningar av ett dåligt förberett bankrån, och i den tyska händelsen som författaren anspelar på är det två NSU-medlemmar som kallblodigt skjuter ihjäl två poliser på lunchrast, för att komma över deras vapen. En markant skillnad.
Vi får följa med tyska nazister som reser för att delta i Salemmarschen 2005 (s. 195), där enda beröringspunkten verkar ha varit att de tyska nazisterna kände NSU-medlemmarna. (Tyvärr tror jag att den biten är med i boken för att författaren ska kunna använda det faktum att han också var där.)
Författaren parallellar också mellan NSUs spikbomb i Köln och Malexanderrånet (s. 186), där den gemensamma nämnaren verkar vara just dåliga förberedelser. Jag gissar att det finns väldigt många fler exempel om det är den gemensamma nämnaren.

Andersson kopplar också samman teaterspelande på ett mystiskt vis. Han har skildrat Lars Noréns teaterprojekt ”7:3” tillsammans med Malexandermördarna, och beskriver sedan hur en NSU-terrorist låtsats vara någon annan för att placera ut en bomb, med orden ”som ett slags tyskt 7:3” (s. 176).

När jag läser ”Nazisten som teg” får jag intrycket att NSU verkar ha inspirerats mer av RAF än några svenska högerextremister, vilket är intressant och väl värt att lyfta ytterligare. Men samtidigt, på rättegångspunkten utgör Beate/NSU ett undantag från de svenska exemplen, RAF och Breivik. Alla de andra har gjort politik av sina rättegångar. NSU/Beate sitter tyst.

Spekulationer och dramatiseringar
Ett annat lösryckt exempel är hur Andersson tillåter sig att spekulera om Mattias Gardell kommit Peter Mangs nära eftersom han var initiativtagare till Ship to Gaza. Det vill säga, att Mangs skulle ha gillat Gardells aktivism utifrån en antisemitiskt synsätt. Inga spekulationer till exempel kring att Gardell klarar att prata med fascister på deras eget språk eftersom han har en mångårig erfarenhet av att intervjua olika fascistgrupperingar.

Andra exempel blir när författaren skildrar NSUs väntan i en husbil och väljer att lägga ut texten om datorspelet de spelar (Command and Conquer), tillsammans med egna tolkningar av en utvald låt från en skiva med bandet Nightwish som hittades i samma husbil. Att datorspel är våldsamma är inte direkt någon nyhet, och vi får heller inga belägg för att just den låten varit viktig för terroristerna. Däremot blir det något för oss läsare att höja på ögonbrynen åt (s. 18, s. 23).
(Man skulle kunna göra en rätt fläskig skildring av vem jag ”är” om jag dog här där jag sitter nu, utifrån de böcker jag har i ryggsäcken och de skivorna jag lyssnar på i Spotify, frågan är hur mycket den egentligen skulle säga om mig?)

Den här historien är som sagt spektakulär nog utan författarens dramatiserade tolkningar och spekulationer. Nazism och korrumperad polismakt är inget att ta enkelt på. Men allt sånt här tar istället udden av trovärdigheten.

Språk och sympatier
Jag måste också nämna att boken är så klumpigt skriven emellanåt att det får mig att undra var författarens sympatier finns. (Jag fattar att Andersson inte är nazist, men läs vidare så förstår ni vad jag menar.) Det jag citerar nedan är alltså inte citat från nazister, utan ur författarens beskrivande text.
Till att börja med heter Kapitel 3 ”Lasermannen visar vägen” och bokens byline är ”drömmen om att bilda högerextrema terrorceller i Tyskland och Sverige”. Förutom tonen i de rubrikerna är det värt att lägga märke till hur Breivik i boken skildras för att påvisa samband med NSU. (Breivik är norsk och agerade ensam.)
När Andersson skildrar hur Ausonius cyklar efter att ha dödat ett offer skriver han ”Vid det sjunde tillfället ska det går käpprätt åt helvete, men än har han några månader kvar i frihet”. När han skildrar att tyska nazister åkte till Balkan på nittiotalet för att få döda på riktigt beskriver han det ”..fick äntligen lov att skjuta på riktiga människor, muslimer eller icke-muslimer spelade just ingen större roll.” (s 114). När två av NSU-mördarna flyr så skriver Andersson ”Sedan gör de 'en laserman' och flyr från platsen på sina cyklar.” (s 187). Andersson kallar missbrukare för ”såkallade ledighetskommittéer.” (s. 204). När Andersson ska berätta att det finns misstankar att två av NSU-medlemmarna misshandlat den tredje skriver han att ”Uwe Böhnhardt murat igen hennes ansikte”. Boken innehåller också en konstig, lösryckt bild på en leende John Ausonius som ”ångrar sig” (s. 70).

Det mest osmakliga exemplet kommer när författaren skildrar hur NRA (Polismördarna i Malexander) rånar en ICA-butik genom att skriva ”två NRA-medlemmar hugger in på en manlig Ica-kund med yxa.” (s. 131). Hade jag haft en personlig koppling till den Ica-kunden hade jag blivit väldigt ledsen över en så respektlös skildring.

Svenska SÄPO
Först på sista sidan återupprepar Andersson sin anklagande spekulation från samtalet på Bokmassan. Där skriver han ”Frågan är också om även vårt svenska SÄPO rekryterat informatörer inom extremhögern och stöttat högerradikala publikationer”....”Likaså om svneska SÄPO låtit sina informatörer begå brottsliga handlingar, i syfte att öka deras trovärdighet i extrema kretsar. Alternativt att skyla över egna misstag eller mörka begångna broitt, ungefär som i fallet med Tino Brandy och hans sexförmedling av minderåriga pojkar till pedofiler.” (s. 316).

För all del dramatiskt formulerade och otroligt viktiga frågor. Men faktum kvarstår, boken belägger efter vad jag kunde utläsa, överhuvudtaget inga sådana misstankar om svenska SÄPO. Den fläskiga anklagande avslutningen utan belägg lämnar mig istället med en dålig känsla kring författarens drivkrafter.

Bokens upplägg har säkert, tillsammans med anklagelserna mot SÄPO, gjort att boken säljer mer. Men han lägger krokben för sig själv. För vad gjorde egentligen NSU? Hur mycket var taktik och hur mycket var känslor? Vilken skuld bär ”den tigande nazisten”?
De rättmätiga och viktiga misstankarna mot tyska polisen grumlas också i röran. Nazister och fifflande poliser är tillräckligt läskiga utan krystade, överdrivna kopplingar sinsemellan.

Som sagt. Så mycket viktigt researcharbete, så ovarsamt hanterat.

(Köp här eller här)

onsdag 20 september 2017

"Riktig kärlek" av Inger Edelfeldt (2001)

(För den som saknar mitt frenetiska uppdaterande så här livet kommit i mellan. En portion skit, men också en portion lycka i form av skrivarlinje på folkhögskoleutbildning. Jag läser och skriver alltså hela dagarna, fast främst någon annanstans, och det blir tyvärr inte samma frekvens eller kvalitet på bloggen framöver. Jag ska försöka hålla det läsvärt iallafall.)
Jag är svag för novellformatet och jag är svag för Inger Edelfeldts fantastik, så det var lite pirrigt att ta tag i den här samlingen där Edelfelt skriver realistiskt om relationer och kärlek. Och jag måste tyvärr tycka att det här inte är fullt lika medryckande som Kameleonten var, men det betyder inte att jag inte gillar det.
Däremot får jag en tydlig känsla av att Edelfeldt främst velat berätta smarta perspektiv och anekdoter om vårt vardagliga liv och kärleken som gömmer sig däri, och sedan byggt novellerna runt detta snarare än tvärtom. Ibland blir det väl tydligt och pretto, men också många tänkvärdheter och fina citat. Det här är ett boktips till alla trötta småbarnsföräldrar, alla i parrelationer men också till alla andra som vill problematisera kärlek. Utan att avslöja för mycket så tar Edelfeldt ibland ut svängarna kring kärleksbegreppet, och en novell verkar handla främst om kärleken till heroin.

Novellen som givit namn till samlingen är en bra, en frenetisk inre monolog med hög igenkänning och flera viktiga tankar. Om hur man hittar eller inte hittar en partner, och varför. Men novellen "Självförtroende" är bokens största läsupplevelse. En dramatisk kärlekshistoria mellan en halvengagerad skolbibliotekarie och en lärare. Vår får bådas perspektiv i en trovärdig och hjärtskärande vacker skildring. Och några potentiella kylskåpsmagnetscitat som typ:

"Den som börjar tro att den är dum är förlorad."

I "Cirkeln" får vi den fantastiska meningen:

"Jag älskar plattityder och truismer. Är det inte dom mest plågsamt sanna sakerna vi ger sådana öknamn?"

Och jag jublar när skolbarnsmorsan i "Den Ensamma" får säga

"Det måste ha varit lugnt och skönt på den tiden när begreppet 'självförverkligande' inte var uppfunnet"

måndag 4 september 2017

"Trigger Warning" av Neil Gaiman (2016)

I det fantastiska förordet till den här novellsamlingen reflekterar Neil Gaiman kring internetfenomenet som givit titeln till boken, det här med att vi vill varnas inför sådant som kan vara känsligt. "Should fiction be safe places?" frågar han retoriskt och svarar sen själv "No" på frågan. Dels baserat på insikten att alla läsare har olika triggers, olika saker som man tycker är jobbigt att läsa om, men framförallt för att vi behöver röra oss utanför våra trygga rum för att lära oss förstå dem. Genom att fiktionen går över gränserna åt oss, så lär vi oss var vi har våra gränser. Saker upprör i stunden, men öppnar samtidigt våra ögon. Lär oss, hjälper oss växa och förändra oss. Och jag håller med, så fungerar verkligt bra skräck eller fantastik. Hur hemskt det än kan vara så lämnar vi berättelserna som större, mer erfarna personer. (Sen ska vi såklart ändå minnas Joe Hills varning, att om vi förväntas känna ohämmat med "skurken", ja då är nåt fel).

Flera av novellerna i den här samlingen landar väl i mig, även om tyvärr den här novellsamlingen inte håller fullt samma jämnhöga nivå som den äldre "Smoke and Mirrors" gjorde.

"The thing about Cassandra" leker med de lögner vi sprider runt oss för att ge sken av att vi är mer erfarna än vi är. Som ofta när Gaiman skriver om havet så slår "Down to a sunless sea" an något ospecifikt och storslaget hos mig och jag gråter åt den sorgliga historien."Adventure tale" handlar om hur alla familjer innehåller storslagna äventyr, även om vi inte alltid lyckas prata om dem. Och så vidare. Anden i flaskan som kärlekshistoria, en hemlös som får tröst av sitt eget framtida jag, en hyllning till Ray Bradbury, till mitt förtret en om Jerusalem syndrome (som jag själv tänkt skriva om), en Sherlock Holmes berättelse, en Törnrosa och en Doctor Who. Dessutom är den korta "Click Clack" är en spökhistoria som lämnar ett evigt avtryck i min mörkrädsla.  Och avslutningsvis får vi en historia om Shadow från American Gods, och det är hela novellsamlingens höjdpunkt.

Att läsa noveller av Neil Gaiman är som att frossa lördagsgodis hela nävar i taget, men utan att bli mätt eller sockerstinn. Bara varm och inspirerad.

(Köp här, här eller här)

fredag 1 september 2017

”Boken om Yousef” av Linus de Faire (2017)

Det här är den sortens debutbok som, om jag inte passar mig, kan slå undan benen på min inre, aspirerande författare. För det här är så mångbottnad, med fantastiskt språk och god historisk förankring, att det känns helt orimligt att det är en debut! Tidigt i handlingen förstår jag att jag kommer gilla den. Jag är svag för fotnoter, appendix och ett berättarjag som skriver till en tänkt läsare och redogör för sitt skrivande. (Det skulle kanske gå att argumentera att det är ett väl tydligt narrativt grepp, men det funkar för mig, det ger både tyngd och trovärdighet till berättelsen.) Dessutom är jag förtjust både i Mellanösterns historia och i fängelseskildringar. Och boken klarar väl mina förväntningar, det jag saknar i skildring av fängelsevistelsen, kompenseras med drömska sagor och massor av tolkningsmöjligheter.

Språket är vackert och till bredden fyllt av både fakta och målande beskrivningar. Det blir en broms på en snabbläsare som mig, vilket jag uppskattar. ”Boken om Yousef” går inte att hetsläsa. Uppmärksamt njuter jag av historierna, samtidigt som jag hela tiden letar jag efter ledtrådar som kan avslöja Yousef. Och det är berättelsens största behållning, som läsare hålls jag balanserande att fundera vad som är sanning, vad som är förskönande och vad som är direkt lögn. Att han minns för många detaljer är ett sånt exempel på hur hans innerliga trovärdighet får motsatt effekt. Men in i det sista velar jag kring vad det är han ljuger om. Jag jublar åt vackert planterade detaljer som tex. ”Det är först när man tvingas avbilda världen som vi förstår den”.
Extra imponerande är hur de Faire lyckas att, trots så täta beskrivningar och mycket fakta, skapa känslan av att jag ändå inte lära känna den verklige Yousef. Jag kan inte sätta fingret på hur han gör det, men jag älskar att han lyckas!

Det finns otaliga exempel på hur de Faire skapar underbara beskrivningar, som när Yousef studerar ”som en förhörslampa mot historien”, eller när han blir religiös och ”Verkligheten blev så mycket mer närvarande, samtidigt som den blev mystisk och mytisk. Vad som hade varit naturligt blev övernaturligt och det övernaturliga blev naturligt.” Trovärdigt ser han till att alltid använda referenser och metaforer ur en libanesisk berättare, men någon enstaka väl västerländsk beskrivning smyger ändå in, till exempel metaforen med Excalibur eller uttrycket ”femtioelva”. Men det är småsaker i sammanhanget.

Att de Faire låter oss fundera vad som är sant och inte hjälper också till att legitimera det projekt han genomfört. För likt exempelvis Yung Chang berättar han en personlig berättelse om flera generationer samtidigt som han sätter dem i storpolitiska sammanhang. Skillnaden är att när Chang berättar om Kina gör hon det som en kines och skriver delvis om sin egen familj. Det gör inte de Faire, han är en svensk som skriver om Libanon, och det skulle kunna kännas som att han skriver en historia som inte är ”hans”. Ett klassiskt dilemma för en skönlitterär författare, och det är klart att man får skriva andras berättelser, annars blir allt biografier eller inte alls. Men det är ändå något alla författare måste förhålla sig noggrant till för att det ska bli trovärdigt. De Faire löser det genom att vara petig med det arabiska perspektivet, ge berättarjaget tvetydighet och skriva ut att berättaren i många fall läst sig till sin kunskap. Det funkar bra.

Berättelserna i appendixet är en förvirrande fröjd att läsa. Det mystiska i att vi inte får veta exakt vad de är, tillsammans med känslan att det är fabler och myter men som utspelas i ett semi-modernt Libanon ger vibbar av Neil Gaiman, vilket för mig är ett väldigt bra betyg. Berättelsen om ”Lervällingsballerinan” kommer stanna hos mig, även om jag skulle glömma resten av boken i framtiden.

Jag ler när Yousef får gnälla om att han är rädd att hans läsare blir uttråkade av historieskrivningen, och får oss förstå att det är tusentals av studietimmar som ligger bakom och vi borde vara tacksamma för sammanfattningen. Jag förstår piken, Linus. Och jag är tacksam! Och du behöver inte oroa dig, det här är en fantastisk bok och du tråkar inte ut mig, inte en endaste gång.

(Köp här eller här)

onsdag 30 augusti 2017

”Hemmet” av Mats Strandberg (2017)

Ok, nu ger jag upp. Efter det andra försöket får jag erkänna det jag redan var inne på efter att ha läst "Färjan". Jag vill gärna, men Mats Strandbergs böcker får mig inte att känna någonting. Igen tror jag att han presenterar för många karaktärer för mig att sortera bland, samtidigt som samma skrivtips jag själv brukar få gäller även Strandberg. ”Show, don't tell”. Överallt skriver Strandberg hur någon känner eller mår, men han lyckas inte skapa känsla för varför de är som de är. Jag tror inte på karaktärerna, och därför känner jag inte med dem, och därför blir det aldrig läskigt på riktigt. Jag läste att ”Färjan” är på väg att filmatiseras, hans böcker är som gjorda för det. Actionspäckad intrig som bara maler på. Förhoppningsvis kan filmerna bli läskigare än böckerna. Tyvärr lyckas jag inte riktigt pricka varför han inte får mig att känna, vilket jag måste knäcka eftersom jag själv vill skriva skräck och uppenbarligen lyckas Strandberg skrämmas många. Jag vill hitta mellanvägen, den som skrämmer både mig och många andra.

Återigen skriver Strandberg korta kapitel i olika personers vinkel, uppblandat med kapitel under rubriken ”Tallskogen” vilket är demensavdelningen. I de kapitlen blir jag flera gånger förvirrad kring vem som säger eller tänker vad. En situation som inte borde uppstå i en så här storsäljande novell, men den förvirringen kommer även i andra kapitel. Ett exempel från s. 238. Är det här tankar eller berättarrösten, karaktären Joel som tänker, eller vad är det för något? 

Andas. Måste komma ihåg att andas hela vägen ner i lungorna. Måste få luft, men det verkar inte finnas något syre i lägenheten.
Mamma somnade så fort hon lagt sig. Ögonen rör sig snabbt under de tunna ögonlocken. Han undrar vad hon ser i sina drömmar. Vem hon är där.”

”Hemmet” är en exorcismhistoria som utspelar sig på ett demensboende ovanför Kungälv. Ett kreativt och roligt grepp och beskrivningen av äldrevården är helt ok, men jag stör mig på att det är väl stereotypa karaktärer. Den unge äventyrlige killen, de medelålderskvinnorna som ”egentligen inte ska jobba där”, de ambitiösa invandrarna. Allihopa finns ju såklart i verkligheten, men för mig som är sjuksköterska till yrket blir det för platt. 

När man pratar om skräck så brukar det sägas att man skräms av olika saker i olika tider, och kanske förklarar det delvis Strandbergs framgångar med ”Hemmet”, även om den utger sig för att handla om att förlora kontrollen så läser jag in mer mening kring ålderdom, demens och ensamhet. Och här blixtrar han faktiskt till i fina iakttagelser som exempelvis rädslan för att när man hamnar på äldreboende kommer alla se hur ensamma man är eftersom personalen kommer se att jag inte får några besök.. Men överlag skriver Strandberg mig på näsan, och skrämmer mig aldrig. Jag läser tyvärr färdigt den här boken för att försöka förstå vad som är fel, i brist på spänning eller läskighet. (SPOILERVARNING!) Därför blir min besvikelse inte heller speciellt stor, för egentligen skulle det kunna bli ett stort antiklimax när spöket ger sig till känna och börjar prata med två av karaktärerna. Nu blir det bara ytterligare en suck i en redan halvdan berättelse. 

(Köp här, se boktrailer här, som liksom omslaget, tyvärr är läskigare än hela boken sammanlagd.)