måndag 14 augusti 2017

"Tranny - confessions of punk rock's most infamous anarchist sellout" av Laura Jane Grace (2016)

I juni hade jag nöjet att se Against me! live på Debaser Strand i Stockholm, och fick då sångerskans självbiografi i present av Ida. Sångerskan i Against me! har de senaste åren blivit en av de allra viktigaste galjonsfigurerna för transkampen och även om boken inte är någon storslagen litteratur, så berättar hon en otroligt viktig, stärkande och inspirerande berättelse. Laura försökte fram till 2011 trycka undan sin könsdysfori, försökte låtsas som att hon var nöjd med den manskropp hon levde i genom självhat, missbruk och att i smyg klä sig som "henne", den kvinna hon önskade att hon egentligen var. Bandet sprang ur den anarkistiska DIY-punkscenen och gjorde sig snabbt ovän med densamma då de blev framgångsrika. Sellout-etiketten och bandmedlemsbytena har hemsökt bandet, och de har flera gånger gett upp men kommit tillbaka. När så Laura med buller och bång kom ut som transperson i Rolling stone satte hon hela rock- och punkvärlden i gungning. Vissa fans föll bort, gamla fans kom tillbaka, och framförallt kom en helt ny kategori till. Transpersonerna och queersen.  Publiken på spelningen i Stockholm visade detta tydligt, Bombshell Rocks-män härjade sida vid sida med färgglada queers. Så jävla häftigt.

Medan jag i Turbonegrobiografin saknade djup får jag det i mängder i "Tranny". Ångestladdade dagboksinlägg varvas med förtydligande text skriven i efterhand. Allt, naket, ärligt, fantastiskt. Utan att förringa sjukdomen könsdysfori tycker jag dessutom att Laura är toppen på att inspirera även oss cis-personer. Vi har så mycket att lära av transkampen, vi borde inte heller vara statiska i vår identitet utan bör hela tiden leta efter vilka vi vill vara. I ett dagboksinlägg från 2004 skriver Laura:

 "How many years am I going to spend staring at dresses in store windows wishing they were mine? I pray for something or someone to save me"


, och jag tänker att hon nu är en sån person som räddar andra i liknande situationer. Jag kan inte greppa hur viktig förebild hon måste vara. Men Laura är dessutom far när hon kommer ut som trans, så hon går från att vara pappa till mamma till sitt barn, något som gör transformationsprocessen än mer smärtsam då Laura är rädd att den kommer skada hennes barn. En fullkomligt hjärtskärande skildring som får mig att gråta floder.

(Googla Laura Jane Grace, finns tvserier och dokumentärer och tvframträdanden och allt möjligt vackert där hon delar med sig av sin kamp.)
(Köp här)
(Jag inleder idag skrivarlinjen på Österlens folkhögskola, så takten i bokbloggen kommer mattas av. Men jag avser inte att sluta helt.)

tisdag 8 augusti 2017

”Sällsamma historier” av Edgar Allan Poe (ca 1843 ,1976)

I juli fyndade jag nästan en hyllmeter böcker på Tanums loppis i Bohuslän, den här urklassikern var en av dem. Eftersom jag gillar skräck och noveller så kändes det nästan pinsamt att jag inte läst något av legenden Poe (knappt nåt av Lovecraft heller).

De första historierna roar eller oroar mig inte speciellt mycket, men jag förstår att Poe med dem la grunden till den mordena kriminaldeckaren, och samtidigt skapade mallen som sedan Arthur Conan Doyle apade efter med sin Sherlock Holmes. För redan här har vi det knivskarpa sinnet som snappar upp minsta detalj, och den trofaste följeslagaren som också utgör berättarrösten. Känns svindlande att Holmes blivit så stor, när Poes Dupin fanns långt före. Språket är vackert, och genialt omständigt, en av Dupin-novellerna inleds exempelvis med;

Det finns, även bland de lugnaste tänkare, få människor, som icke någon gång har blivit skrämda till en obestämd, men pinsam tro på det övernaturliga; detta därigenom att så underbara och iögonenfallande fakta sammanträffat, att förståndet icke har kunnat fatta detta såsom endast ett tillfälligt sammanträffande. Sådana känslor – ty den svävande tro jag talar om, uppnår aldrig tankens fulla medvetenhet – sådana känslor undertryckas sällan om man ej tar sin tillflykt till teorin om slumpen, eller vad som med en teknisk term kallas probabilitetskalkylen. Denna kalkyl är till sitt väsen rent matematisk; och på så sätt kommer vi till den anomalin, att den strängaste vetenskapliga noggrannhet tillämpas på de mest svävande och obestämda områden i tankens värld.”

Sedan behöver jag inte läsa med skräckhistorikerns blick längre, utan därefter funkar novellerna bättre för mig som person, och det blir läskigt! ”Det var du!” är en morbid och underhållande historia och även om förövaren inte är svår att klura ut så är tillvägagångssättet minst sagt oväntat. Slutscenen lär kunna få självaste Chuck Palanhiuk att anteckna frenetiskt. ”Mannen i hopen” är finurligt obehaglig om ensamhet. ”Den svarta katten” är väl skräcknovellernas skräcknovell. Klassikernas klassiker. Och det är tragisk och vackert om husdjur, skuld och missbrukets helveten. Det lyser mellan raderna att Poe vet vad han skriver om. ”Levande begravd” är klaustrofobiskt och tänkvärt om ångest och var i vår fantasi vi orkar att vistas. ”Det skvallrande hjärtat” handlar också om skuld, om sinnesjukdom och innehåller bland annat denna fantastiska mening;

Och – har jag inte redan sagt er, att det som ni med orätt anser vara vansinne, endast är mycket högt uppdriven sinneskärpa.”

(Sällsamma historier verkar inte finnas i nytryck, men novellerna finns samlade tex. här, här, här, annars finns de garanterat på din bibbla eller antikvarie.)

söndag 30 juli 2017

"Gullenos" av Peter Stein (2016)

Till att börja med hör jag inte till målgruppen för den här boken. "Spänningsromaner" och deckare är jag egentligen inte intresserad av. Godnattsagor för vuxna, som inte utmanar min syn på någonting. Precis som med slötittande på tv är det något som min rastlöshet inte klarar av. Jag behöver bli svindlad och utmanad.  
Jag får en del mail om recensionsförfrågningar, alltid nya författare som kämpar för att få folk att läsa just deras böcker. Tidigare har jag tackat nej, då inget verkat vara min typ av böcker, men så kom ett erbjudande om att få ett recensionsex skickat till mig, och det tackade jag ja till. Det var Peter Steins "Gullenos" som kom i brevlådan.

Jag har innerligt stor respekt för alla som sitter hemma på kammaren och skriver dag ut och dag in, rakt igenom refuseringar och frustration - mot drömmen om att bli läst. Alla som fortsätter tro på det de gör. Därför känns det kluvet att skriva det som kommer, men om man vill ha sin konst bedömd, då bedömer jag ärligt. Och jag tror att mina kommentarer kan utgöra hjälp för Steins fortsatta skrivande, om han väljer att ta emot dem.

Det är centralt att om man vill bli läst och uppskattad ska verket kunna tala för sig själv. Det kan vara svårt att se själv, därför är några korrekturläsare bra att ha. Mina egna är fantastiska hjälpredor som pekar på luckorna i mina berättelser, så att jag kan täta och förbättra min berättelse. De ser det som min egen blick blivit blind för. De utgör min testpublik och kan till exempel se om de känslor jag önskar väcka infinner sig, eller om det händer något annat som jag förbisett men kanske kan bygga vidare på. De hittar också mina värsta språkliga missar, onödiga stycken, de markerar radbyten och föreslår styckesindelning etc. När jag får den responsen kan det först svida i min stolthet, men tar jag mina läsare på allvar kan jag sedan göra mina berättelser bättre, mer helhetliga, mer trovärdiga.
Jag tror tyvärr inte Peter Stein använt sig av den tekniken, och har han haft testläsare har de inte vågat vara ärliga och på så vis varit en dålig hjälp. Steins dialoger är stolpiga och krystade, personporträtten osympatiska och skapar inga känslor alls hos mig. Steins huvudperson är till exempel misogyn och tänker på människor på gatan som "apor". Det behöver vara fel i sig, karaktärer får gärna vara osmakliga, men när jag sedan förväntas tycka synd om huvudpersonen, då behöver jag få veta betydligt mer om karaktären. Jag blir inte intresserad av någonting i den här berättelsen, och där är jag rädd att boken även faller som spänningsroman. Det räcker inte med grovt våld för att en deckare ska bli en sidvändare.
 Förordet utgör ett slags försvarstal mot en förläggare som anklagat en dialog i boken för att inte vara trovärdig, och författaren argumenterar att dialogen må vara osannolik men att "jag var en av personerna som höll samtalet i verkligheten och i boken återberättas det ord för ord". Ett resonemang som missar poängen. Trovärdighet betyder inte att något hänt på riktigt. Chuck Palahniuk och Neil Gaiman är exempel på författare som skriver totalt vrickade berättelser långt ifrån "verkligheten", men genom sättet de beskriver tex. sina karaktärer (vilja, idéer, bakgrund, drömmar osv) och sammanhangen (vad som händer i en grupp osv) skapar de känslan att det skulle kunna ha hänt på riktigt.

Och jag tror inte på Steins avslutande citat i förordet. Det är författarens uppgift att trovärdigt få dikten att överträffa verkligheten. Däri ligger magin, att kunna skapa förutsättningar så att andra kan ta del av berättelsen. Bana vägen fram så de kan roas, oroas och lära sig av din berättelse.
Kämpa på Peter Stein!

lördag 29 juli 2017

"Lift" av Hanna Wikman (2010)

En av de egenskaper som markerar något som 'stor litteratur' för mig är en unik berättelse. En röst som inte vanligtvis kommer till tals, som belyser någon del av samhället som sällan skildras i böcker. Hanna Wikmans ”Lift” är just en sådan bok. Jag känner till viss del att det här är bitar av min egen berättelse, bitar jag tappat bort. Inte för att jag är hbtq, kvinna eller har liftat jättemycket. Känslan infinner sig ändå. Det är stort.

”Lift” handlar om rastlösa Jonni som varje sommar lämnar Gotland, sin flickvän och timanställningen på hemtjänsten för att lifta planlöst runt om i Europa. Hon utsätts för ett övergreppsförsök i inledningen, men räddas oväntat av Liv. De två liftar sedan vidare tillsammans i ut världen och in i varandras sinnen.
Boken undviker att bli enbart en romantiserad verklighetsflykt, Jonni lider många kval som vi får dela och lära oss av. Om ansvar, känslor och vad det betyder att vara självständig. Men boken kittlar mig i sin beskrivning av att leva i periferin, i utkanten av normsamhället. Det kittlande i att planka. Att prata med alla. Att snatta. Att vara uppfylld av DIY. Att självklart dela allt. Att ockupera. Att våga känna. Våga drömma. Och våga göra det en känner eller drömmer.

Liftandets form skapar mänskliga möten på ett vis ingen annan resform gör, och det skildrar Wikman vackert. Alla får vara människor vars historier är värda att lyssna på. De socialt utslagna, de av andra bortglömda. De gamla. De unga. Och alla andra. (utan att falla i någon liberal tankefälla där allas åsikter är lika mycket värda, Jonni har stort patos och inspierar i sitt sätt att säga ifrån när någon säger eller gör något hon inte håller med om.)

Texten får mig att vilja vråla. Och leva. Och vilja slå mig ihop med andra personer som också fått nog av vita män med mycket pengar och lite verklighetsförankring.
- Och fantasiförankring, säger Maggie när jag berättar hur det känns. De har helt akut brist på föreställningsförmåga.”

”Lift” är underbar att läsa, och direkt livräddande i min alienerade vardag i den vita medelklassen där alla är lite rädda för varandra. Tack Hanna för att du påminner mig om vem jag är! Var jag kommer ifrån! Vem jag vill vara!

Det är också uppfriskande att karaktärerna får vara hbtqpersoner utan att det utgöra den primära handlingen. Sen har jag svårare att bestämma vad jag tycker om bokens andra halva. Jag gillar generellt surrealism, och det knottrar lite likt Zac O'Yeah i Lift på ett kul vis. Så å ena sidan tycker jag att kärlekshistorierna och liftandet är tillräckligt spännande och välutvecklade att de enkelt på egen hand kunnat skildras utan surrealistiska delar. Å andra sidan är begravningen ett läsminne för livet. Och kanske är det just det som är grejen, när en ska berätta om liftandet. För det blir alltid fler historier, fler äventyr, fler personer. Mer av allt.”Less is bore” som en karaktär uttrycker det.

Dialogen sviktar lite ibland, känns lite krystad och jag har vid några tillfällen svårt att följa vem som säger vad. Men känslan Hanna skildrar får mig att skämmas över att jag inte läste den här när den kom. Hanna fanns i min bekantskapskrets i den utomparlamentariska vänstern i Göteborg kring 2010, men på den tiden såg jag ned på skönlitteratur och tänkte omedvetet bara på facklitteratur som värd att leva. Men nu sprang vi på varandra på Neurosis-spelningen häromveckan och jag påmindes om att hon skriver och blivit publicerad. 
Och, för perspektivet, hade jag läst boken tidigare hade den antagligen inte kunnat fylla en så viktig funktion som den nu gjorde.

Nu väntar jag med spänning på hennes nästa bok, som enligt ryktet är på väg att släppas! 

(Köp här, här eller låna bibblan.)

måndag 24 juli 2017

”The martian” av Andy Weir (2011)

Hade jag fått läsa den här boken när jag var tolv hade jag kanske blivit lyrisk och sorterat in den i min drömmande hjärna på samma ställe som ”Robinson Crusoe”, ”Den hemlighetsfulla ön” och random-MacGyver avsnitt. Det vill säga, i kategorin "orealistiskt ingenjörsrunkande utan trovärdiga personporträtt". 
För det måste vara det som gör att boken blivit en modern klassiker, och Hollywood-filmatiserats med Matt Damon i huvudrollen. Att så många småkillar, oavsett ålder och kön, går igång på problemlösandet. Boken får beröm för sin verklighetstrogna skildring av rymdfärder, och förvaltande av hård scifi-genrén. Men inga mjuka värden är verklighetstrogna. När jag nu läser den blir jag riktigt provocerad av frånvaron av mänsklighet. Jag började efter ett tag hoppa över alla kemiska teorier och beskrivningar av modifierade syrgastankar och slangar, men läste ändå ut boken i hopp om att den sexistiske, ta-allt-som-det-kommer-och-med-en-klackspark, och helt overklige huvudpersonen skulle dö på Mars. Inte den känsla jag tror författaren avsett att skapa, men hur ska jag kunna bry mig om en karaktär jag inte får lära känna? Som inte är rädd när han borde vara det? Som inte blottar sig? Som inte ältar eller oroar sig i sin ensamhet? 

Narrativet är som en blogg, skrivet av en ensam astonaut som efter en osannolik olycka lämnas ensam kvar på Mars, med lite rymdbilar, några tält och en provisorisk rymdbas. Där börjar han sin kamp för överlevnad genom att hålla på med syre och koldioxid och rymddräkter och potatisodlingar och tält och signalsystem och så vidare. Ingen personlig kris! Alltså för att förtydliga, boken handlar alltså om en person som lämnats ensam kvar på planeten Mars, och han genomgår aldrig någon chock eller kris. Han bara börjar lösa problem efter problem, oändliga till antalet, med kommentarer som ”Hell yeah!”, ”Fuck it!” och ”Gay probe”. Vi får knappt veta något om hans liv innan olyckan, mer än att han är ingenjör och botaniker och att inget av de yrkena ”has helped me get laid.” (Är det här det förväntas jag ska känna med karaktären!?) Vid några oväntade olyckor/händelser byts så narrativet och blir tredje person för bara någon sida innan det återgår till hans bloggposter. Så får man väl inte göra!?
Parallellhistorien om vad som händer på jorden får Nasa att verka som High Chapparall.

Jag lär mig en del teknikaliteter kring hur rymdfärder, men det enda i övrigt intressanta tankarna som boken väcker (förutom ”varför är det här så dåligt?”) är kring vilka liv som är värda att rädda. Jag har svårt att avgöra om NASA faktiskt skulle ägna miljarder på att försöka rädda en ensam astronaut. Men kanske är det så, men då blir också diskussionen rymdfärder eller lösa jordens problem först väldigt aktuell. För vilka liv är värda att rädda? Det här är däremot inget som nämns alls i boken. Det är bara helt självklart att Kina offrar en forskningsraket, USA kör sönder ett helt rymdskepp och fem astronauter leker cowboys med sina egna liv för att rädda en sjätte. Jävla dumheter.

Gillar du trovärdiga personporträtt och vackert skildande av känslor så kan du skita i den här boken. Gillar du formler och uträkningar så kan du väl läsa den antar jag.

(Köp inte här, här, här, här, här)

lördag 22 juli 2017

”Amerikana” av Don Delillo (1971)


Bitter postmodern satir om sjuttiotalets USA, med ett knivskarpt och kärnfullt språk. Samtidigt som det finns vissa vibbar av både Jack Kerouac (resandet, letandet), Karl-Ove Knausgård (skildrandet av människors beteenden), Ernest Hemingway (det hårda, kompromisslösa språket) och Naomi Klein (reklam- och konsumtionskritiken). Men Delillo är mer cynisk än de andra, helt ickeförlåtande i sin människosyn. Det här är ingen hjärtlig berättelse. 

Vi får följa en populär filmare som i en flyktig medievärld redan som relativt ung byggt sig ett namn och en position, vilket nu verkar göra honom mer frustrerad än trygg. Trots att han är vit, snygg och framgångsrik (eller just därför?) skiter han i allt det han byggt upp, och ger sig av på en husbilsresa genom USA i jakt på att hitta något värt att skildra, något värt att känna, något som är verkligt. Men inget fungerar, inte samhället, inga relationer, inga arbeten. Kapitalismen har urholkat alla individer, inget har något värde i längden och allt flyter omkring. Det slår mig att dagens hipsterkultur inte är den första att missta konsumtion för konst. Eller kanske snarare har hipsters funnits längre än jag förstått.

”Det fanns ingen tid att komma ihåg något eftersom det alltid dök upp något annat – en ny storfilm, en tjusig ny pub eller restaurang, en härlig ny herrbutik, boutique, skidbacke, beach house eller rockgrupp.”

Delillo väcker också tankar kring manlighet, även om jag tror att han kanske snarare avser att mänskligheten har svårt att knyta an till varandra, svårigheter att hitta något att tro på, något bestående, något med riktigt djup. Vår huvudperson föredrar till exempel att vakna ensam, eftersom ensamhet inte kräver några löften. En annan vacker formulering som fastnade hos mig var en om mode:

”Alla färger är i grunden grå, så länge alla bär den”

Med sina briljant iakttagande meningarna blottar Delillo den lilla, materiella människan. Delillo river den amerikanska drömmen i pyttesmå bitar och lämnar oss att tänka ut vår mening själva, utan konsumtion, reklam eller materialism.
Jag har läst den nya, välgjorda översättningen av Caj Lundgren (som också översatt bland annat ”Apelsin med ett urverk”. Jag förvånas inte över att höra att Delillo brukar nämnas i nobelprissammanhang, svindlande att detta är hans 36 år gamla debutbok! Det ska bli intressant att läsa något av Delillos nyare verk.

(Köp här, här, här, här, här, här)

söndag 16 juli 2017

”Make something up – stories you can't unread” av Chuck Palahniuk (2015)

Unnade mig en novellsamling av Chuck Palahniuk! (Jo, precis han som skrev Fight Club). Hans böcker och novellsamlingar står på en kär plats i min bokhylla. Värmer mitt hjärta, traumatiserar min hjärna. För den som inte läst Palahniuk kan titeln kanske låta morsk, men jag går i god för att han med råge fyller ut påståendet med sina intelligenta humor, skärande samhällskritik, omtumlande tänkvärdheter och rent äckliga perversioner. Kanske minns jag inte alla novellerna om några månader, några satte sig garanterat. Men ingen vill jag ha oläst, men sen gillar jag ju att bli provocerad och utmanad också.
Snabbt beskrivet kanske en kan säga att hans författarskap är som att korsa en filosofisk syn på samhällsfrågor, med mitt hemliga surfande i fjortonårsåldern. Stora existentiella frågor mixas ned till hanterbarhet genom djurporr, virussjukdomar, tumörer, mordoffer, våld och kroppsvätskor.
Exempelvis har novellen Zombies har inget att göra med populärkulturens myt, utan är istället författarens sätt att hantera tonårsdepressioner. Istället för att ta livet av sig har tonåringanra upptäckt att de kan göra en slags DIY-lobotomering genom att använda defibrillatorerna på allmäna platser till att ge sina hjärnor elektriska stötar.

”They have smoking-hot-bodies and the brains of infants. They have the best of both worlds.”

Och Inclinations kan vara det närmaste en respektfull kärlekshistoria författaren någonsin kommit, men det förstår vi förrän i slutet. Red Sultan's Big Boy hanterar internetkultur och pengar. Den är också en av de noveller som jag garanterat inte kommer att glömma. The Toad Prince kommer jag inte heller skaka av mig, kanske det mest fysiskt motbjudande jag läst, ett bisarrt inlägg i debatten om skönhetsoperationer och kroppsmodifikationer. De båda novellerna väcker också vidare intresse då Palahniuk ska ha skrivit noveller som fått folk att svimma, men ingen av de båda nämns i de sammanhangen. Det finns alltså grövre..

Många av novellerna följer gärna mönstret att han börjar skildra en ful, undanskuffad men fullt existerande samhällsföreteelse (tex. ett prostitutionsområde i Hamburg) med vilken han fångar mitt intresse. Därefter hinner Palahniuk oftast lämna den helt, på sin höjd refererar han till inledningen med en rad eller två. Med andra ord, det är helt jävla omöjligt att försöka förutspå vad som ska hända. Så proffsigt att jag får gåshud!
Ett annat mer generellt tema jag tycker mig se är hur hans huvudpersoner uppslukade i någonslags lurendrejeri, som initialt verkar som perversa galenskaper men som Palahniuk lyckas få trovärdigare längre fram i historien. Sällan försöker de lura åt sig pengar, istället jagar de på olika sätt efter kärlek, uppmärksamhet och närhet. Ingen av hans karaktärer känner sig någonsin värda att älska, de måste lura åt sig kärlek. Och här tror jag tyvärr att Palahniuk, med provokationen som verktyg, har vår civilisation vid strupen, trots att det gör otroligt ont att erkänna det. För Palahniuk hatar oss inte, han hatar vårt sätt att göra oss själva små och rädda. Han förstår varför vi beter oss illa, varför mörker, fulhet, perversioner, andras olycka och avvikande beteende frestar oss.

”..everybody looks a little crazy if you're looking close enough, and if you can't look that close then you don't really love them. … .and if you keep waiting for somebody perfect you'll never find love, because it's how much you love them is what makes them perfect.”

Cyniskt och nihilistiskt, oftast tänkvärt – men alltid underhållande! 

(Köp här, här, eller billigare på Scifibokhandeln)