tisdag 16 januari 2018

”Ockulta kvarlevor” av Aleister Crowley (1908, 2016)

"Denne mytomspunne mystiker, magiker och charlatan är inte känd för sina noveller, och den här boken visar tydligt varför. En samling av tre korta noveller som alla har roliga grundidéer men sedan är rent tråkiga att läsa. Det finns ingen stämning, dialogen känns tillrättalagd och mystiken saknas (!!). Alla tre novellerna lyser istället av självglorifiering och av JVVF (”Jag Vill Verka Farlig”)."

       Boken är dessutom snedbalanserad med sina 10 sidor förord, 56 sidor noveller och 28 sidor efterord. För- och efterordet är dessutom skrivna av någon som är otroligt kåt på Crowley och inte skäms över att visa det, men som ändå inte ger speciellt mycket mer klarhet till personen bakom myten, eller till hans tankevärld. Istället är det mest skildring av typen ”Sen gjorde Crowley det och det och det och det.” och formuleringar som ”Oskulden förlorades vid fjorton års ålder, då han var ensam i hemmet med familjens köksa. Han knullade henne i moderns säng.” Överlag rätt trist ointressant läsning.

       Det är synd, för Crowley ÄR spännande, han har inspirerat David Bowies hela sjuttiotal och hans sista album "Blackstar", Ozzy Osbournes låt "Mr Crowley" och otaliga andra musiker och konstnärer. Han spelat roll för att föra fram den esoteriska mystiken i väst och för hippierörelsens vidgande av egna sinnet med hjälp av droger. Men den här boken bidrar tyvärr inte nämnvärt till förståelsen kring varken personen eller myten. Hastur förlag ger ut en massa annat spännande som jag tycker ni kan fokusera på istället för den här.

torsdag 11 januari 2018

”Äldreomsorgen i över Kågedalen” av Nikanor Teratologen (1992)

 
      Nu ger jag mig in i snårig terräng av ömma tår och potentiella fascistkramar-anklagelser, men jag kunde inte längre låta bli den här boken. Det som många inte skulle ta i med tång har lockat mig länge, men när jag nyss fick låna en bunt gamla nummer av tidskriften Subaltern gjorde Teratologen sig påmind. Jag beställde fram boken från bibliotekets magasin, tillsammans med några barnböcker, och vågade sen inte möta blicken på någon bibliotekarie när jag hämtade ut dem. För det här är en vidrig bok. Varenda sida innehåller hat, våld, incest, rasism, nazism, snusk, kvinnohat, äckel, mord och pedofili.

      Innan jag fördjupar mig, så måste Expos gräv om författaren nämnas. För något år sedan avslöjade de att Teratologen låg bakom ett superaktivt Flashbackkonto, känt för sin antisemitism. Det är såklart piss på riktigt, men jag smyglyssnar på Burzum också och försöker skilja konstnär och konstverk, även om det är svårt att inte tänka på skaparen av det skapade. (och i största möjliga mån tar jag del av galningars konst utan att för den delen aktivt finansiera fascister..).
      Det finns dessutom en anklagelse mot ”Äldreomsorgen” att den ska innehålla verkliga personer ur Kågedalen som känt sig utmålade och förlöjligade. Alltså inte kändisar utan privatpersoner. En sån anklagelse är ju sällan påhittad, så det är såklart också piss på riktigt.
      Men allt detta verklighetens piss vägde till slut inte över min nyfikenhet inför Teratologens fiktiva piss, och i veckan kastade jag mig in i Teratologens sjuka värld.

      På grovt skelleftemål uppblandat med egna uttryck och referenser (”hånhärma”, ”moltiga”, ”Lokeleendet” och ”minuterna släpa sä fram me avskurna hälsener.”) skapas en berättarröst från vårt allra mest undanträngda. (en fin, kortare inläsning av Lennart Jähkel och punkbandet Totalt Jävla Mörker finns här.). Öppningskapitlet avslöjar att berättarrösten, en elvaårig pojke, nu är mördad och kroppen såld i frysdisken på ICA-butiker runt om i Västerbotten, men att mördaren hittade en bunt tapetlängder fulla av kritade ord med barnets spretiga handsstil. Därifrån tar berättelsen sin början, om elvaåringen Pyret som lever tillsammans med sin morfar.

      ”I Kåge te sä tillvaron som ett öppet, pepprat sår, å ingen våga annat än döda glädjen var den än visa sä.
En äkta Kågebo ä skevkäftad å slätstruken å gå gärna bakom ryggen å säg sitt hjärtas mening.” 

      ”Nä vi strosa bara... å njut av de kalla pratet...  [...] Vi håll utkik efter nån å snacka skit om..."

      ”Du bli väl den nya Brecht... ett as som ensamt ogiltiförklara skapelsen...
Förlagen skrik ju som lindebarn i öppna spisar efter gangstrar å sykopater...så för ett tok som du bli de bara å välja å vraka.

      Här märks att boken inte bara provocerande, utan också finurlig och ofta direkt rolig. Jantelag, förlagens skenhelighet och ändå törst efter smuts, och en profetia över sitt eget författarskap. För givetvis är ”Äldreomsorgen i över Kågedalen” mer än bara snusk. Det är också nattsvart ångest, dräpande iakttagelser och målade beskrivningar. (Min skrivvän Philip valde sitt romanprojekt utifrån tanken att han skulle vilja spendera mycket tid där. Jag kan inte låta bli att Teratologen valde att spendera sin tid i detta.)

      ”Att kolla på en fotbollsmatch ä ungefär som å leva. Man måst vara borta för att de ska kännas bra.
Hur de än gå finns de bara förlorare.
Finesser å mål ä numer lika sällsynt som fantasi eller mod.” 

      ”Klockan va drygt tre å natten kom stormande. Dom hade fuska me himlen...Den såg int verkli ut för fem öre.
Kallt å grällt, en försmak av tider som ska komma.
Grin-ver.

      ”De va ju lörda så barnfamiljerna visa upp sä... vem försök dom lura?”

      Det är tydligt att han läst mycket, både i världslitteraturen och den smutsiga historien (om seriemördare, sexuella avarter, historiska massmord och så vidare). Jag kommer ofta att tänka på "En apelsin med ett urverk/A clockwork orange", både i och med det egna språket men också genom provokationer som verktyg för att säga större grejer. "Äldreomsorgen" innehåller också en kort referens till "Korova Milk Bar". Teratologen vet att han verkar i en tradition av att använda provokationer för för att skildra livets jävlighet, världens ondska och alla människors ömhetstörst. Det kryllar av andra referenser också, jag prickar vissa, googlar andra och struntar i de flesta. Men ett exempel;

      ”Undra om ja kom å göra nåt bra nån gång... som Gavrilo Princip...eller Paul Tibbetts...”
(Princip sköt Franz Ferdinand och utlöste första världskriget, Tibbetts fällde atombomben över Hisroshima.)


      Får en skriva eller skoja om allt? Aboslut. Borde en? Njäe.
      Samtidigt vet jag att jag läser en påhittad berättelse och vet att författarens provokationsambitioner. Teratologen själv dyker också upp som karaktär i boken, och beskrivs som den siste nietzschianen. Jag tror att det är med de ögonen man ska se ”Äldreomsorgen”, ett exempel på nedbrytandet av all nedärvd moral utan att för dens skull kunna ge ett alternativ, eftersom alla är skit. Och ändå behöver vi varandra. Inbyggt i varje människa finns det som får oss att bete oss illa, men samtidigt också behovet av att få finnas till för någon annan och att få bli omhändertagen. Morfadern är söndersliten av sorg och förtvivlan, plågas av sin egen bildning och döljer alla känslor utom ilska och perversioner. Och pyret älskar uppenbarligen sin morfar, oavsett vad han utsätter honom för. Vi förtjänar inte att älska varandra, ändå gör vi det.

      ”Utanför fortsatte allt som förut. De ä värre än man kan tro.
De kom ju allti en morronda, hur djupt man än sov, hur bra man än har nä.” 

      ”Han verka vanli, gammal å allvarli.
Dom flesta ä ju så, dom tig ett helt liv, slit ont, far illa.
Ja önska ja vore sån.” 

De e de fina me livet... oftast känn man inte av dä.

      Boken är aningen för lång (precis som det här blogginlägget börjar bli – hejhej, kul att du fortfarande läser!), händelse efter händelse utan röd tråd eller dramatrugi. Som livet självt kanske?

      Det här är ändå en häftig bok, och det känns därför oerhört rumphugget att Nikanor Teratologen inte är nihilist utan antisemit. Det ger ”Äldreomsorgens” raffinerade hat mot allt och alla en verklighetens äckliga bismak. För han skriver långt på Flashback om exempelvis ”judiska perversioner”. Det är ju dels direkt fånigt att koppla ihop något universellt beteende överhuvudtaget med etnicitet eller religionstillhörighet, men för den som läst ”Äldreomsorgen” blir den sortens uttalanden också en så extremt stor sten i Teratologens glashus. Hyckeri blir inte tydligare än så. Nädu Nikanor, ska man hata får man ändå hata folk för vad de gör och inte för vad de är. Eller hata alla lika mycket.

(Skriv gärna en kommentar om du vill, om du vill skälla på mig över ovanstående eller så..)
(Vill du promt köpa den finns den dyrt här)

måndag 8 januari 2018

"Anansi Boys" av Neil Gaiman (2005)

Fat Charlie ska gifta sig, men hans far dör plötsligt och stjäl som vanligt föreställningen, och Fat Charlie måste åka på begravningen innan han kan gifta sig. Snart uppdagas det att dels Fat Charlies far var en gud, dels att Fat Charlie har en stökig och karismatisk bror, Spider. 
      Så tar ”Anansi Boys” sin början, och blir en slags roande fristående spinoff från ”AmericanGods”, men utan samma episka tyngd eller ansats. Anansi visar sig vara ännu en lurifaxgud, med stora likheter med Loke och Lucifer som Gaiman gärna låter dyka upp tex. i "Sandman" eller redan nämnda "American Gods" (och jag tar för givet att Gaiman inte missat deras likheter med Prometheus utan att det är jag som missat var Gaiman skildrar Prometheus). Men ”Anansi Boys” blir tyvärr inte mer än en rolig sidvändare, den ruskar aldrig om min världsbild eller får mig att känna något intensivt.

      Jag börjar istället tänka på hur Gaiman gör sina berättelser trovärdiga. Han berättar gärna nutidshistorier kryddade och vridna av gamla gudar, myter och mysterier, men får det imponerande ofta att kännas helt givet. Och en av ingredienserna som jag lyckas urskilja i Gaiman-soppan är just självklarheten, han försöker inte förklara varför en gud kan ploppa fram från ingenstans utan låter det bara hända. Sedan betyder inte det att vadsomhelst får hända, det finns regler och mönster i varje värld, som han själv noga följer men inte låter oss förstå annat än genom hur han gestaltar. En blåsbälj av trovärdighet till varje berättelse! Numer antar jag också att det handlar om att jag blivit bekant med hans berättande. När jag lyfter en Gaimanbok förväntar jag mig gudar, fantastik och surrealism och blir därför inte förvånad utan bara bekräftad när en garderob i en liten lägenhet visar sig innehålla en stor slottsal.

      Sin vana trogen klämmer Gaiman ändå in en del nämnvärda kommentarer kring vad sagoberättande och myter egentligen är (och det som verkligen rockade min båt i American Gods);

      ”Stories are webs interconnected, strand to strand, and you follow each story to the centre, because the centre is the end. Each person is a strand of story.

      Det här med att sluka upp gamla myter är så genial, myter är ju redan från början berättelser nedkokade på överflöd, som genom generationer blivit kärnfulla universella berättelser som slår an hos de flesta. Mytologi är ett tacksamt kar att peppra ur på sina egna historier. Och det är inte som att Gaiman försöker dölja detta;


      ”It's just a folk story” she said. ”People made up the stories in the first place.”

      ”Does that change things?” asked the old man. ”Maybe Anansi's just some guy from a story, made up back in the dawn days of the world […] Does that change anything? People respond to the stories. They tell them themselves. The stories spread, and as a people tell them, the stories change the tellers...”

      Läs inte "Anansi Boys" som den första du läser av Gaiman. Ta "American Gods" eller "Coraline" istället. Men vill du ha en till, välj den här (även om de är helt fristående)

(”Anansi Boys” går tydligen som radioföljetong på BBC och verkar bli en TV-serie så småningom.)

torsdag 4 januari 2018

"My work is not yet done” av Thomas Ligotti (2009)

      ”Det ska vara till en som läser mycket och gillar det mest skruvade och det allra sjukaste. Hans favorit är Chuck Palahniuk men det vore roligt att ge honom nåt nytt.” sa Ida när hon köpte den här julklappen till mig. Och det kom att visa sig att tipsaren på Scifi-bokhandeln kunde sin skit. Böcker blir inte svartare än så här.

       ”In order to function with any effetiveness in the world you – and that includes you – are forced to make a number of absurd assumptions. Chief among those is the assumption that yours is a reasonably sound mind in a more or less sound body, moving within a rock-solid reality.”

       Boken börjar med cynisk skildring av själadödande möten på ett företag. Berättarjaget brottas med kolleger, med tvångssyndrom och mot stukturernas malande kugghjul. Han behandlas illa och får inte den uppmärksamhet han tycker han förtjänar, och därför börjar han planera hämnd. En stund oroar jag mig över att ha fått en hämndporrsbok, men vi förväntas tack och lov inte känna med en rå buse som tar gruvlig hämnd, utan det här är så mycket bättre och värre än så. Vi får en berättelse om hur alla bär på en potentiell ondska, men inte den situationsbundna sorten ”hotar du mina barn så slår jag dig”, utan som i att alla bär på ett naturligt och vedervärdigt mörker av typen att ”hur snäll du än försöker vara så gör du förr eller senare andra illa.”.

       ”the idea of a human spieces only bobbed about like hunks of excrement.

      Ligotti skriver kosmisk skräck, den sorten som fortsätter skrämma långt efter utläsning, som klämmer tag om mitt lilla stackars psyke och får mig att tvivla på vem det är som tittar tillbaka i spegeln när jag borstar tänderna. Det här är en djupt störande bok som kommer förstöra dig en aning. Så vill du stanna i lull-lull, påhittad lycka och blommande ängar så håll dig undan. Men vill du få din existentiella oskuld söndersmulad och samtidigt förstå vår tillvaro lite bättre så är det här ett givet lästips.
       Hjärtligt tack för livsångesten Thomas Ligotti och den okände tipsaren!

      ”We're just pictures painted on the darkness.”


tisdag 26 december 2017

”Never let me go” av Kazuo Ishiguro (2005)

En av hitsen från årets Nobelpristagare, en scifi-berättelse om tre personers uppväxt på någonslags internat för speciella barn utan föräldrar. De får lära sig att de är viktiga för fler än sig själva. Berättaren Kathy ger oss återblickar från sin uppväxt, sin barndom och sina tonår. I en stark scen tidigt i boken berättar hon om en initialt barnslig lek blottade de vuxna lärarnas verkliga känslor, och vi förstår att de vuxna av någon anledning är rädda för barnen, eller rent av äcklas av dem. Barnen märker snart också att deras bästa teckningar och texter försvinner iväg någonstans.
Jag tänker länge att det här är en bok om rasism och kolonialism, vilket det väl också är, men i takt med att berättelsen nystas upp så  öppnas också tolkningsmöjligheterna ytterligare.

Det är alltför ovanligt med författarmän som låter en kvinna vara berättare, och jag önskar att jag inte haft problem med henne. Eller Kathy som karaktär är trovärdig, men jag förstår inte varifrån hon berättar historien, och vem ”you” är som ibland adresseras. Och eftersom en stor del av boken är en inre monolog från Kathy så färgar tyvärr perspektivförvirringen min läsning och hindrar den här boken från att vara helt fantastisk.
Dialogen och skildringen av den är däremot mästerlig, nyanser och smådetaljer blåser liv och rörelse i historien. Vem ser inte det sneda leendet framför sig av de här orden;

She certainly wasn't disappointed, but then she wasn't elated either. She had on a half-smile, the sort a mother might have in an ordinary family, weighing things up while the children jumped and screamed around her asking her to say, yes, they could do whatever.”

Men det dystopiska och scifidelarna är egenligen mest en bakgrundskuliss som Ishiguro målar trovärdiga barndomsfunderingar och tonårsrelationer på. För det här är en kärlekshistoria mellan tre personer, och Ishiguro lämnar mig med frågor om hur man mäter kärlek, hur man vet kärlek är äkta, och hur man urskiljer den från kåthet eller behov av sällskap?

(Finns tydligen filmatiserad också.) 

onsdag 20 december 2017

”Dorian Grays porträtt” av Oscar Wilde (1890)

Det här är berättelsen om Dorian Gray, en vacker ung överklassman, lika charmig som hänsynslös, som avbildas gång på gång av konstnären Basil, tills han en dag skapat det fulländade porträttet. Men vid åsynen av verket blir motivet blir inte lyckligt. Istället mumlar Gray;

Vad det är tragiskt [...]Jag kommer bli gammal och hemsk och avskyvärd. Men tavlan kommer alltid att förbli ung. Den blir aldrig äldre än denna junidag... Ack, att det ändå vore tvärtom! Om det vore jag som alltid förblev ung och tavlan som blev gammal.

Dorian Grays önskan uppfylls. Levt liv slutar synas i hans ansike och istället åldras porträttet på tavlan. Gray slipper de konsekvenser av ett dekadent liv som annars ofta blir synligt i ansiktet, han slipper överlag konsekvenser av sina gärningar och ger sig ut i ett liv av sinnliga njutningar och tillfälliga lustar. Han sviker, bedrar och gör illa, men folk fortsätter att lita på hans vackra yttre. Gray gömmer undan det allt fulare porträttet, sitt dåliga samvete, och det tar många år innan handlingarna hinner ifatt Gray.

Den här boken är delvis en hyllning till de excentriska, de ärliga och de ”omoraliska”.

Du tycker om alla människor. Med andra ord, du är likgiltig inför alla människor.

Jag fäster mig aldrig vid vad vanligt folk säger och jag lägger mig aldrig i vad ovanliga människor har för sig. Om en person fängslar mig, njuter jag av varje uttryck hans personlighet tar sig.

Dorian är alltför klok för att inte då och då begå dårskaper.

Samtidigt är det en attack mot den engelska viktorianska aristokratin som med sin vackra yta och tydliga normer dolde smuts och skit bakom kulisserna. Boken är ett hårt angrepp mot den skenhelighet som kom att döma Wilde så hårt för sin homosexualitet och sitt frigjorda leverne, vilket Wilde givetvis sätter fingret på i boken:

De böcker världen kallar omoraliska är böcker som visar världen dess egen skam.”

Det är åskådaren – inte livet – som konstens i själva verket återspeglar.”

Så småningom hinner gärningarna ikapp Gray, och han får kämpa desperat för att bevara sin drömvärld. Boken lyfter frågor om skönhet, ytlighet, evig ungdom, fasad, djup, falskhet. Finns det som inte syns? Vad önskar vi dölja? Vad vill vi att ska synas? Vågar vi ta konsekvenserna av våra egna gärningar?
Dorian Grays porträtt” har fortfarande mycket att säga oss, med medelklassens skitnödiga ytor av carpe diem, eviga artigheter och kloakråttor stora som hundar bakom kulisserna. Dessutom ger #metoo ytterligare relevans till läsningen, och jag kommer att tänka på ”Invisible monsters” av Chuck Palahniuk, och undrar om inte Bret Easton Ellis inspirerats av den här boken när han skrev slutet på ”American Psycho”.

måndag 18 december 2017

"Rebecca" av Daphne du Maurier (1938)

En gotisk skräckklassiker, av författarinnan till bland annat "Fåglarna". Boken innehåller en klassiskt öppningsmening ("Inatt drömde jag att jag var tillbaka i Manderley igen.") i nästan samma kaliber som Moby Dick ("Kalla mig Ismael.") påstås det, men jag har svårare för du Mauriers grepp för i och med hennes öppning och de två första kapitlen ger hon oss också slutet på berättelsen. Det tar lite udden av spänningen.

Vår unga kvinnliga berättare gifter sig oväntat med den rike mannen Max under hans semester i Frankrike. "Jag var ung, han var ensam", och följer honom sedan tillbaka till England för att leva på hans gods Manderley. Personalen på godset och flera av makens släktingar möter henne med orden "Du är så väldigt olik Rebecca", och där börjar en hjärtskärande berättelse om att försöka fylla skorna efter makens avlidna och mycket omtyckta exfru Rebecca.

En berättelse om svartsjuka som väcker tankar kring vad det betyder att en plats är hemsökt av någon. Om hur det känns att stå i skuggan av sin älskades tidigare kärlek. Och samtidigt en berättelse om en klassresa, om att plötsligt befinna sig i en rik adel och borgerlighet man inte förstår. Jag är svag för berättelser där vi måste tvivla på berättarrösten, och i "Rebecca" håller du Maurier verkligen oss på tårna kring vad som är fantasier och vad som är verklighet. Det är krypande och vackert, men tyvärr blir det aldrig speciellt läskigt - trots att berättelsens skurk är fantastiskt obehaglig.

Språket och bokens upplägg gör den till en riktig läsfröjd. Jag hann lämna tillbaka den till biblioteket innan jag skrev av citaten, så det här inlägget blev lite fattigare än de brukar vara. Sorry för det mina läsare, sorry för att jag förvaltar din konst slarvigt du Maurier.