lördag 14 juli 2018

”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist (2010)

Det är så skönt att känna att jag verkligen gillar en samtida svensk fantastik- och skräckförfattare! (Pål Eggert hör också dit.). Ajvide skriver enkelt, lättläst men blir ändå sällan platt. Hans karaktärer är komplexa och kapabla till motsägelsefulla handlingar och överraskar gärna, utan att tappa i trovärdighet. Scenerna och narrativen är alltid tydliga, Ajvide använder inga opålitliga berättare eller annat litterärt krångel, men det finns ändå lager av tolkningsmöjligheter, för den som vill. Jag tycker att Ajvide skriver som Joe Hill gör när han är bra (som i ”Horns”) och inte långtråkig (som i ”A heartshaped box”).
      Ajvides karakteristiska referensnördande är roligt, i ”Lilla stjärna” är det David Bowie, Bright Eyes och Kristian Lundbergs poesi som lyfts fram, i ”Rörelsen” var det Samuel Beckett och Depeche Mode. Ett berättargrepp som verkligen fungerar på mig, det ger karaktärerna liv, trots att jag knappast hört en låt av Bright Eyes.

      Men ”Lilla stjärna” berör mig tyvärr inte alls lika mycket som ”Rörelsen” nyligen gjorde, eller som ”Låt den rätte komma in” eller ”Hanteringen av odöda” gjorde när de kom, men den är ändå läsvärd och givande. Den här romanen handlar om två flickors uppväxter. Om deras drömmar, utanförskap, och deras speciella talanger, egenskaper som så småningom för dem samman; först med varandra, sedan andra, vilket leder till spektakulära hämndplaner. Ajvide har väl levt sig in i mobbade tonårstjejer och skildrar deras tillvaro naket, rått och bestående. Det blir både bisarrt och underhållande, även om jag tyvärr aldrig blir riktigt rädd eller verkligt obehaglig till mods. Däremot överraskar boken genom sin perverterade och ändå sprudlande feministiska empowerment, jag ser framemot att lästipsa min dotter om sisådär tio år. Men jag är själv betydligt mer förälder än tonårstjej, och ”Lilla stjärna” blir för mig främst en bok om just föräldraskap, om att vilja skydda sina barn från omgivningens smuts, balansen mellan arbete-självförverkligande-småbarnsliv, och om tvåsamma relationer.

      ”Vad var det då som hade hänt? Vad var det för en sekt som Lennart och Laila hade gått med i?
      Bara den vanliga, den som rymmer endast två medlemmar och som strävsamma gifta par i bästa fall kan få en inbjudan till. Sekten vars motto är: Vi har bara varandra.”

      Men framförallt handlar ”Lilla stjärna” om en av föräldraskapets största fasor: tänk om något faktiskt är fel på mitt barn?

(Köp kanske här, om du inte hittar på loppis eller bibblan)

måndag 9 juli 2018

”Mitt grymma öde” av Carl-Michael Edenborg (2012)

En historisk fantasi om en klassisk kompositör. Utan namnet Edenborg på författarraden hade jag antagligen inte blivit intresserad, men nu är ”Mitt grymma öde” just Vertigomannens romandebut och förväntansfullt plockade jag därför med den bland de andra långlån-böckerna från bibblan. Och den här skildringen av Händels liv landar givetvis långt ifrån mina fördomar om klassiska kompositörer. Det bjuds smuts, obscena perversioner, bråddjupt mörker, och nu efter läsningen har jag överraskande nog ett spirande intresse för ”klassisk musik”, det som för mig tidigare varit en stor likartad klump där bara Beethoven stuckit ut (och det pga filmatiseringen av ”A Clockwork Orange”). Händel var samtida (och större än) Bach, och före exempelvis Mozart och Beethoven. (Du har också garanterat hört åtminstone ”Hallelujah” av Händel.)

      Historiskt sett verkar Händel ha varit en mytisk figur, det enda som verkar känt och helt accepterat kring hans egenskaper är att han var snål, ilsken, ensam, ful och ett musikaliskt geni. Detta har Edenborg tagit till vara, och skapar en bild av Händel som en slags hedonist som i närmast Lovecraftiansk anda hatar livet, alla andra människor och ofta sig själv. Edenborgs Händel lever för konsten, och bara den. 

      Det blir en trovärdig resa kring upphöjda stora konstnärers svårigheter och ovilja att anpassa sig till det normala, deras förmåga att höja sig själv över andra, och den berusning och självhat det medför. Som då Händel, tidigt i berättelsen, gjort närmanden mot sin bäste vän och morgonen efter möter honom igen:

      ”Upp ur sängen, öppna dörren, omfamna vännen. Vi skrattade lättat, som om en börda lämnat oss. Det var en illusion. Bördan var min, jag var bördan. Denna börda skulle fortsätta att krossa mig och alla i min närhet. Den hade långt ifrån nått sin fulla tyngd.
Så är det att vara storartad.”

      Eller då Händel ska skriva en opera och reflekterar:

      ”Jag har alltid tyckt om kejsar Nero. Han brände ner Rom år sextiofyra medan han spelade på sin lyra. Jag har en ändå större ambition: jag vill bränna ner Rom genom att spela på min fiol. Vi är samma andas barn.”

      Händel finner under uppväxten sin homosexualitet fruktansvärd, men med framgången möter han fler och fler likasinnade (det skaver att inse att många av aristokratins homosexuella låg med andra män främst på grund av ett djupt kvinnohat, snarare än kärlek till män). Men det är aldrig kärlek, Händel hinner utnyttjas flera gånger innan maktbalansen ändras och han blir den som förgriper sig och utnyttjar sin position (För en Edenborg-nörd som jag själv håller på att utvecklas till så ler jag åt att han låter ett ”frontsvin” spela en så avgörande roll.). Det är en perverterad och skruvad tillvaro Edenborg låter Händel leva, där den rena kärleken kommer ur brottet mot naturen:

      ”Ert sinne är förgiftat av symmetrier: men kärleken uppstår endast ur asymmetrier, felaktigheter, skevheter, rentav omänskligheter.”

      Men Händel visar sig oförmögen att älska, varken sig själv eller andra, och snart utvecklar han också en svår impotens. Han intresserar sig då för kastraterna, dåtidens klassiska superstjärnor vars pungkulor avlägsnades i barndomen i förhoppning om att skapa gudomliga röster. I en oförglömlig scen i Florens underjord skildrar Edenborg hur Händel deltar då en åttaårig pojke kastreras, och det är fantastiskt. SÅ jävla obehagligt, och samtidigt en extremt talande bild av kampen mellan köttet och konsten, mellan verkligheten och gudomligheten. En scen som kommer stanna i mig även om jag glömmer resten av boken.

      Även om det nattsvarta narrativet påminner om ”Alkemistens dotter” så skiljer sig ”Mitt grymma öde” sig från denna i och med att här lever Edenborg mer upp till sin rykte som smutsens och erotikens författare, då han ägnar mycket tid åt Händels alltmer perverterade försök att känna något alls. Händel var en av barockens stora, och Edenborg skriver barockt. Storslaget, pompös, vulgärt, hårt.
      Men, även om jag inte är någon lektör, kan jag inte låta bli att störa mig på en del detaljer. Som upprepande metaforerna ”som alla förälskelser bleknade även denna”, de svettiga bleka ostarna, och ordet inälvor. Dessutom känns ord som ”full fräs”, ”runka” och ”tuttar” malplacerade, även om de mycket väl kan vara historiskt korrekta.

      Störigt är också hur tydligt det görs att Händel inte var ordets man, utan musikens. Gång på gång ställer Edenborg honom tafatt letande efter ord i pinsamma situationer. Det är trovärdigt, men det stör mig att Edenborg ändå valt en jagberättare för romanen, där skapas en diskrepans som gör att jag påminns om att jag faktiskt läser fiktion.

      Hur mycket av romanen är Edenborgs fantasi? Ingen aning. Men jag njöt av läsningen, och Edenborg talade flera gånger rakt in till den spirande konstnären inuti mig själv, på ett stärkande vackert vis. Jag påminns om att den som inte vågar misslyckas aldrig kommer att komma någonstans, att orimlig framgång skapar slöhet och trubbighet, att förtjänad framgång alltid är bättre än ärvd. Och;

      ”Endast förlusten bär tillräckligt mycket styrka för att skaka oss i grunden.” 

(Köp inte här, eller här utan någon annanstans, eller låna bibblan.) 

söndag 1 juli 2018

”Witches, Midwifes and Nurses – a History of Women Healers” av Barbara Ehrenreich och Deidre English (1973, 2010)

Min vän och sjuksköterskekollega Tor stack den här lilla boken i min hand för något halvår sedan. Ett stycke brinnande aktivistisk och feministisk kvinnohistoria, om hur den upphöjda manliga läkarkonsten trädde in som norm för vård av sjuka, på bekostnad av den kvinnliga helarkonsten. Om hur rationalitet och vetenskap trängt undan erfarenhet, känsla och rutin.
      Ansatsen med boken är ingen komplett historieskrivning, utan den pekar ut två viktiga tider för formandet av synen på den moderna vården; häxjakterna och framväxten av den moderna läkarkåren.

      Bokens första del beskriver att när häxjakterna drog över Europa under 1600-talet ställde sig den framväxande läkarkåren på kyrkans sida, bakom dogmer, patriarkat och maktcentralisering. Kvinnliga helare smutskastades och förlorade sin upphöjda plats i samhället, även om de fortsatte att verka i smyg. ”Häxan” får i boken upprättelse, och författarna låter oss förstå att de som brändes på bål inte var några fantasiväsen, utan verkliga och vårdande kvinnor. Det är uppfriskande, och skrämmande, att inse hur många av de mediciner (smärtstillande, antiinflammatoriska, för matsmältning, mot förstoppning osv.) som fortfarande används, faktiskt kommer ur det som historien har kommit att klassa som ”häxtraditioner”. Samtidigt förstår jag att helarnas agerande var empiriskt grundat, och de använde sinnen och intellekt efter bästa förmåga.
      Sedan skildras 1800-talet och framväxten av doktorn som en idealiserad man (intellektuell, pragmatisk, handlingskraftig), och sjuksköterskan som det kvinnliga idealet (mjuk och naturligt omhändertagande). Hur kvinnliga vårdare först förtrycktes och förbjöds, och senare återinfördes i en omformad version, den Nightingaleska – den underordnade sjuksköterskan. Vi får därigenom en bakgrund till dagens vårdhierarki, där den rationelle vetenskapsgrundade manlige läkaren styr, och den naturligt vårdande kvinnliga sköterskan lyder.

      ”Healing, in its fullest sense, consists of both curing and caring, doctoring and nursing. The old lay healers of an earlier time had combined both functions and were valued for both. […] But with the the development of scientific medicine, and the modern medical profession, the two functions were split irrevocably. Curing became the exclusive providence of the doctor; caring was relegated to the nurse. All credit for the patient's recovery went to the doctor and his ”quick fix,” for only the doctor participated in the mystique of Science. The nurse's activities, on the other hand, were barley distinguishable from those of a servant. She had no power, no magic, and no claim to the credit.”

      Detta är en vild stridsskrift och osar av andra vågens feminism, på ett vis jag uppskattar men som ibland drar iväg väl långt i sitt hårda argumenterande, och ibland svänger sig med, vad jag tror är, direkta felaktigheter (som att katolska kyrkan tog inspiration av alkemin?).
      Och det är intressant och tankeprovocerande läsning, men egentligen väcker boken främst andra tankar i mig. Jag fastnar i tankar kring kopplingen mellan häxa-helare-sjuksköterska i kontrast till läkaren och vetenskapen. Min vän Lars formulerade det som att läkarens plikt är inför vetenskapen, medan sjuksköterskans är inför patientens upplevelse. Vår roll är att vara den mjuka vårdaren, den som bemöter med rätt språk och ser till patientens unika position, medan läkaren bedömer funktion och presenterar objektiva iakttagelser.
      Jag menar inte att kasta skit på vetenskapen, den är otroligt viktig. Kirurgi, undersökningsmetoder, verkningssubstanser och så vidare (jag är inte helt kockobello!). Och vi sköterskor har ett ansvar att använda vetenskapen, och dela med oss av den. Vi ska ge den till patienterna på ett vis de förstår, för att ge dem makten åter över sin egen tillvaro. Och jag menar inte att vi ska börja med en massa hittepå naturmediciner eller behandla med ickebeprövade metoder. Men vetenskapen är inte den enda måttstocken för ett mänskligt liv, och vi sjuksköterskor är faktiskt en slags moderna häxor som möter patienten som den komplexa och unika individ den är i just den stunden då vi möts. Det finns vetenskapliga teorier för stöttande samtal, för bekräftelse och så vidare, men det är inte det primära det vi använder i mötet med patienten. Vi använder våra personer, och det är inte alltid nödvändigtvis fel. Däremot blir det fel att låtsas som att vi aldrig gör det. Då kommer vi aldrig att rätta till vissa av våra tillkortakommanden, de som faktiskt orsakas av vår persons brister.

      Och, jag kissar verkligen i kyrkan nu, men jag tycker att sjuksköterskekallet har delar som är bra! Klart vi ska ha lön, klart vi ska lämna jobbet på jobbet, klart att vi inte ska leva enbart för att jobba och så vidare. Men! Får jag inte sitta vid sängen hos en döende patient och ibland faktiskt låta mig beröras i djupet av hela min person, då skulle yrket fort tappa sin mening och sin storhet. Och, den här insikten att en del av sjuksköterskerollen till sin natur är ickevetenskaplig, gör inte den mindre värd, eller ens verklighetsfrånvänd. Snarare tvärtom. Den förklarar varför tusentals syrror fortsätter knega för dåliga löner under risiga arbetsförhållanden.

(Hela boken finns inläst här, kolla rad nummer 13.)
(Extra kul att Nine Inch Nails nya skiva ”Bad witch” gett soundtrack till min läsning här, då just ”Bad witch” är ett begrepp som används i boken. )

söndag 24 juni 2018

”The melancholy death of Oyster boy – and other stories” av Tim Burton (1997)

En samling korta poetiska berättelser om missanpassade barn. Med ett rakt och kortfattat men ändå fylligt berättarspråk, och täta tolkningslager, ger Burton sina texter ett natthimmelsvackert mytologiskt skimmer.
      Titelnovellen är en slags omvänd Oidipushistoria, ”Voodoo girl” en rapp gliring till skönhetsideal och ytlighet, ”The girl who stared” får mig att skratta rakt ut, ”Robot Boy” tårar mina ögon och pekar på hur vi ser tekniken framför människorna. Och så vidare.
      Varje text innehåller ett par av Burtons egna illustrationer, vilket lyfter läsupplevelsen några pinnhål, och tätar det faktum att Burton uppenbarligen fungerar bäst i ett bredare medium än enbart litteratur. Inget fel i det, men det hjälper honom att komma undan med några onödigt krångliga formuleringar, som exempelvis hur han insprängt i en poetiskt text skriver ”100%” (Hur läser du ut det med rymt och känsla?). De enkla bilderna lyser av den för Tim Burton karakteristiska blandningen av oskyldighet och råhet, och jag färdas tillbaka till min egen barndom och tiden då ”Nightmare before christmas” hade premiär, och jag förtrollades av de gulliga och ändå mörka karkatärerna, de som fick mig att förstå att fastän jag kände mig utanför var det okej.

      Men när jag läser berättelserna i samlingen tänker jag ändå först att de gemensamma temat är föräldraskap. Oron över att ens barn inte ska vara normalt, rädslan för hur illa det kan gå för den som inte passar in, att hat och olycka kan lura i de mest oväntade former.

”Nothing could join them,

except maybe one thing,

just maybe...

something to anchor their spirits...

They had a baby.”


      Efter lite reflektion inser jag att, även om föräldraperspektiven absolut finns där, så handlar det antagligen handlar mer om mig och min tendens att läsa in föräldraskap i exakt allting just nu, i och med att jag fortfarande genomlever den existentiella kris det innebär att bli förälder. I efterhand är jag däremot övertygad om att ickeföräldrar, unga, gamla, kan ha minst lika mycket ut av Burtons små sagor. För, som fungerande myter, väver Burton samman tydliga (och ändå obskyra) händelser och karaktärer, som sedan slår an något djupt mänskligt i läsaren. Han skapar den typen av insikter som kommer av känslor och upplevelser, snarare än ur intellektuell insikt. ”The melancholy death of Oyster boy” är mer magi än vetenskap, och bjuder fantastiska skildringar av den svårbegripliga upplevelsen det innebär att vara människa.

      Det är sällan det händer, men den här boken får mig att ivrigt längta efter att se filmer jag redan sett.

(Köp här eller här eller låna av mig)

måndag 11 juni 2018

"Ender´s game" av Orson Scott Card (1985)

En scifiklassiker. En bok som fortsätter att komma i nytryck efter nytryck. En bok som blivit storfilm. Ett magplask till läsupplevelse.

      Underbarnet Ender väljs, i stenhård konkurrens, som sexåring, ut till den tuffa militärakademin där framtidens befäl skapas för kriget mot de onda utomjordingarna. Han är en given ledare, spelar olika spel och simulatorer och blir nöjävla duktig på allt, vinner och vinner och VINNER, mot alla odds och hela tiden, i kapitel efter kapitel.
      Låter det långtråkigt? Det är det.
      Repetitivt, spikrakt berättat A hände och sen B och sen C, och dessutom väldigt förutsägbart (jag menar ”tvisten” i slutet? Vem didn't see that coming?).

      Sexåringarna har helt invecklade sociala interaktionsmönster, och ändå blir det helplatta karaktärer, för vad är Ender för ett kallt, rationellt svinläskigt odjur egentligen?
      Målgruppen för den här boken är nog barn och tonåringar. Pojkar, i alla åldrar, med uniformssug. Det blir rejält obehagligt att tänka att boken kanske verkligen är riktad till barn, eftersom den är elitistisk, hävdar den starkes rätt, visar att med tillräckligt mycket våld kan man vinna vad-som-helst. Som en mellanstadiebok om militarism. Jag är ingen förespråkare för censur eller avgränsningar, men vafan?

      Så, varför läste jag ändå klart den här boken? Det är lurigare att sätta fingret på.
      Men det finns något mer.
      Carl Gustaf Jung och hans tankar om arketyper dyker upp. Att den här typen av berättelse, om ”den utvalde pojken som segrar mot alla odds”, den slår an något djupt primitivt i mig. Kanske för att jag också, desperat och i hemlighet, faktiskt för en stund vill vara Ender, det där geniet som lyckas med allting, trots att hela världen runt omkring verkar ha gaddat ihop sig för att göra motstånd.

(Köp här, här eller låt bli.)

onsdag 30 maj 2018

”Adjustment Day” av Chuck Palahniuk (2018)

Jag joggade till närbutiken för att hämta ut den här boken, fylld av samma känsla som då jag skyndade hem från lågstadiet på torsdagarna, då jag visste att det nya numret av Kalle Anka skulle vänta i brevlådan. Jag är visserligen ofta peppad på (för mig) nya böcker, men sådan genomgripande förtjusning är ändå mer sällsynt idag. Chuck Palahniuk (jepp, han som skrev Fight Club) är en favorit, och jag visste att han i ”Adjustment Day” skulle göra det som andra stora författare (tex. Anyuru och Houllebecq) redan gjort, i scifi-form ta sig an högerpopulismen som gror i vår samtid.

      ”Adjustment Day” leker med tanken på hur ”the formerly united states” skulle te sig, om kulturseparatister och internetkrigare ur alt-rightrörelsen faktiskt skulle få sin vilja igenom. Det blir en rolig, bisarr och obehaglig läsning, helt i linje med Palahniuks tidigare författarskap.
      De Förenta Staterna finns inte längre, utan har ersatts av Gaysia, Caucasia och Blacktopia. Det är intressant att konstatera att han inte fokuserat på muslimer, utan asiater, muslimer och andra avvikande deporteras dit ”dit de hör hemma” och är egentligen märkligt frånvarande i hela boken.
      Men givetvis blir inte en samhällsordning baserad på biologi och sexuella preferenser friktionsfri. Palahniuk vrider sin berättelse varvet runt och skildrar de parallellsamhällen och skuggvärldar som de människor som avviker alltid skapar, de som kommer i kläm och behöver andra alternativ än statens eller majoritetens. Genom detta visar Palahniuk samtidigt skickligt hur vi redan idag bygger stater och nationer på idéer, och inte på några naturlagar.

      I ”Adjustment Day” använder Palahniuk inte, vilket han brukar, en cynisk och opålitlig jagberättare, utan har korta textstycken som byter mellan tiden innan revolutionen, och efter. Det fungerar väl, men på bekostnad av karaktärerna. De är lite för många för att känna med, eller ens hålla isär. Men det gör mig inte så mycket, detta är främst en bok om oss människor som samhälle, snarare än som individer, en bok som är ett skruvat sociologiskt tankeexperiment.

      Konspirationerna och andra mer eller mindre vildsinta teorier bubblar och pyr överallt i boken. Amerikanska regeringen håller unga killar lugna genom online-gaming och porr, och när det kokar över så låter regeringen krig gallra ut den egna populationen av unga killar. Och pyramiderna var verkligen leviterande flygfarkoster, men som afrikanerna satte ur bruk då den vite mannen kom invaderande. Och så vidare.
      Jag njuter med hela hjärnan då Palahniuk går tillbaka till tankarna i Fight Club, om stödgruppernas nakna ärlighet och öppenhet, men tankarna går till Nietzsche då Palahniuk låter dem bli vår tids kyrkor:

      ”Traditional places oif worship had been reducted to crass theaters where people went to signal their status and virtues. A true church had to serve asthe place where people went in safety to risk confessing their worst selves. Not to boast and display their pride.”

      Sen är det djupt läskigt att Palahniuk låter sina högerrevolutionärer leta potentiella medrevolutionärer just där, hos de utstötta och svaga, de som tydligast saknar mening och sammanhang, där enkla svar på stora frågor kan få som mest fäste. Palahniuk visar också hur viktigt det är för oss människor att känna att vi har rätt och att andra har fel, och hur man, genom att låta andra känna att de har rätt, stärka deras tilltro till lite vilken sanning som helst.
      EXAKT SÅ som högerpopulismen fungerar idag. Ett bygge av känslor och psykologi, som inte går att bemöta med enbart politisk argumentation. Det är verkligen på tiden att vi som samhälle inser detta, och det gläder mig att Palahniuk gör något av den insikten.

      Förutom att vara en bok om högerpopulism och separatism, är detta en bok om män och manlighet. Palanhiuk har letat upp en verklig tysk socilogiprofessors (Gunnar Heinsohn) teorier om en ”youth bugle”, en demografisk förklaring till uppror och förändringar som går ut på att då för många unga män saknar tydliga sammanhang i ett samhälle, så finns stor risk att saker exploderar. Att unga ostimulerade män är fulla av handlingskraft och villiga att bli ledda, och detta utgör en förklaring till framväxten av fascism, socialism, kolonialism, egentligen de flesta stora händelserna i vår historia, oavsett politisk eller moralisk riktning. Det är en intressant tanke.
      Palahniuk skildrar också Internet, och hat. Om den här grejen att vi tenderar att tänka på internet som inte en del av verkligheten, och vice versa. Svinfarliga, desillusionerade tankar.

      Jag tror, tack och lov, att de fenomen boken pekar på aldrig kommer bli potentiell verklighet, åtminstone inte i den omfattningen (duh). Jag tror att Palahniuks framtidsskildring bortser alltför mycket från att om unga internetkrigande män ska lämna sina tangentbord, så kommer de också att tvingas bli aktörer med eget ansar för sina handlingar, och kan inte längre bara offer för olyckliga omständigheter, orättvisa lärare, stränga föräldrar, feminism och så vidare.
      Fast samtidigt, ju fler unga tonåringar som känner att de inte har plats i världen, ihop med internets giftigt enkla lösningar, så kommer det fortsätta dyka upp galningar som agerar enskilt, likt incel-terroristerna och andra skolskjutningar. Och, det verkar bli allt vanligare för unga män att mörda för uppmärksamhet, hellre än att vara ingen alls. Och vår demokrati är skörare än vi vill inse..

      De litterära referenserna strösslas det rikligt med i den här boken, på ett vis som jag inte känner igen från tidigare böcker, men uppskattar. Ezra Pounds fascism, en svart separatists raljerande över ”Vredens druvor”, sammanblandningen av Martin Luther King och Stephen King. Jag får googla för att ta reda på om Hitler verkligen hade en crush på Wittgenstein, och flinar åt en elak (och träffande!) sågning av Palahniuks egen mest populära bok Fight Club.
      När jag sitter där och skrockar som värst så inser jag att jag så oerhört tydligt hör till Palahniuks målgrupp. Man, pseudointellektuell med en bred palett av populärkulturella referenser. Men det är klart, hade jag varit amerikan hade säkerligen ytterligare ett gäng referenser och skämt trillat på plats.
      Egentligen är hela Palahniuks författarskap delvis en slags gestaltning av manliga principer. Rått, hårt, våldsamt, nördigt, sprängfyllt av ironi, känslokallt, cyniskt och med ”högt i tak”-skämt kring exakt vad som helst. Men det är ett konstnärligt grepp, han är ingen populist, utan det är upp till oss som läsare att låta hans pricksäkra cynismer skjuta oss i hjärnorna. Sedan får vi själva pussla ihop spillrorna till något mer hållbart. Just provokationen som verktyg för att säga saker om samhället får mig att tänka på markis de Sade, som jag just nu har väldigt färsk i skallen.
      Iallafall, denna litterära täthet, tillsammans med otaliga vister och vändningar, precis när du tror att du förstått en karaktär visar det sig att den ljuger, luras eller låtsas och handlingen förändras, gör Palahniuks böcker till ansträngande läsning, utan en lugn stund (även om han bjuder på svarta skratt som”Ashanti, apparently, had put the 'rapist' in the therapist.”).

      Allt detta, och det faktum att han triggar så mycket tankar att jag utan problem skulle kunna skriva flera sidor till om bara den här boken, gör honom till en av mina absoluta favoritförfattare. 

(Jag köpte den här, o den finns här)


måndag 21 maj 2018

”Markis de Sade” i urval av Per Magnus Kjellström (skrivet 1790-ish, utgivet 1968)

... man vågar inte berömma det som är bra hos en obscen författare av fruktan för att, om man prisar det, också bli medskyldig till det som är dåligt.”

Vid förra veckans besök på Göteborgs fräsigaste och svartaste antikvariat ”Vansinnets berg” (jep, Lovecraft-referens) föll min nyfikenhet för den här boken. Jag definierar inte mig själv som sadist, otroligt långt därifrån, men just därför kändes den mytomspunne markisen som namngivit en sexuell läggning, levde rövare samtidigt som den franska revolutionen och skrev större delen av sina verk under olika fängelsevistelser, intressant.
      Boken är verkligen ett urval, jag skulle tro att detta skett i enlighet med den då rådande politiska revolten som pågick, och min gissning är att Kjellström valde sina texter för att visa markisen som politisk tänkare och filosof. Det är litteraturessäer, brev, hans testamente och utdrag ur skönlitterära verk och pjäser. Visst, det är grova tankar, men jag har ändå svårt att förstå markisens position som den förste och störste pornografen. Kjellströms urval har ändå väckt mitt intresse såpass att jag kommer att läsa någon av Vertigo Förlags nyöversättningar av markisens fullständiga verk.

      Direkt, i första texten, ”Dialog mellan en präst och en döende”, visar de Sade sin övertygade ateism och sitt helgande av njutningen framförallt, gestaltat genom ett samtal. Det är pang på, och överdrivet tydligt. Det är tankarna i fokus, inte någon scen eller känsla. Markisen låter mig direkt förstå att lusten är faktum och att förneka detta är att förneka tillvarons premisser och låta sina egna fantasier och vanföreställningar fängsla en. Stilen underordnar sig innehållet i texten, det är tydligt iscensatt för att markisen ska få ventilera sina tankar. Och det gör han, raderna pulserar av energi, ilska och kåthet.
      De Sade fortsätter på samma vis med en skildring av perverterade munkar, utan att närgånget skildra själva perversionerna så får vi förstå att maktens män är skenheliga jävlar och lika mycket slavar under sina drifter som alla andra människor. Detta skrivs alltså hundra år innan Nietzsche deklarerat att gud är död, och det är inte svårt att förstå att Napoleon Bonaparte satte markisen i fängelse för hans texter, detta måste ha slagit ned som lortiga bomber av fria tankar i ett samhälle nedtyngt av institutionaliserad kristendom.

      Därefter kommer en essä med tydlig filosofisk ansats, där markisen använder naturen som förklaringsmodell för att visa att hans samtids syn på brott och straff är omöjlig.

      ”Vad är människan, och vad finns det för skillnad mellan henne och de andra plantorna, mellan henne och alla andra djur i naturen? Säkerligen ingen alls. Hon är född som de, tillfälligt placerad som de på detta klot; hon fortplantar sig, växer och förvissnar som de; hon åldras som de och uppgår som de i intet efter det mått av tid som naturen anvisar varje djurart, i enlighet med uppbyggnaden av dess organ.”

      Han börjar med att problematisera stöld, vilket inte höjer ögonbrynen nämnvärt på en gammal anarkist, även om några tankevändor är vackra, som då markisen lägger ut texten att stöld skulle vara ett likvärdigt brott för alla är orimligt, eftersom människan inte har samma förutsättningar, att en tjuv bara följer naturens första och viktigaste drift, att bevara sin egen existens. Men sedan kliver han vidare med naturen och drifterna och argumenterar för alla mäns rätt till kvinnors kroppar;

      ”Om det alltså är obestridligt att vi (männen) av naturen fått rätt att begära alla kvinnor utan åtskillnad, är det också ovederläggligt att vi har rätt att tvinga dem att underkasta sig våra begär, inte med ensamrätt, då skulle jag motsäga mig, men för stunden.”
 
      Och essän blir ännu grövre i sina argument, och övergår i att försvara pedofili, och slutligen mord. Hela tiden samma typ av argument, natur framför kultur, moral och religion. Men markisen är så befriad från maktanalys att jag får svårt att ta de värsta bitarna på allvar. Visst uppviglar han tankar och rör upp smutsen i läsarens inre bägare, han blottar maktens hyckleri på ett effektfullt vis och attackerar statligt förtryck och försvarar individens frihet. Men det sista vrider han så långt att det blir äckligt. Män har rätt att döda och våldta andra män, kvinnor och barn för att de har en sån naturlig drift? Markisen är säkerligen en föregångare till Nietzsches upphöjande av individens rätt att definiera sin egen tillvaro, men de Sade skiter fullkomligt i omgivningens rätt till sin egen tillvaro.

      Det känns som att det går att läsa de Sades texter som en slags fängelsedriven psykoanalys, hundra år innan Freud, där de Sade kanaliserar ut alla sina fantasier och tankar i skrivna ord, och pekar ut den sexuella driften som grundläggande för den mänskliga existensen. Och visst är det häftigt att läsa hur de Sade använder njutningen som vattendelare genom civilisationen, bryter isär människan från sina religioner, kulturer, moral och statsapparater, och gör henne till ett djur. Det är konstnärligt effektfullt och tänkvärt, men att ta honom på ordagrant allvar, det är obehagligt och direkt äckligt. Men för markisen var det inte bara konst, det han skriver var blodigt allvar. Innan markisen dömdes av Napoleon till fängelse på grund av sina texter (han kom att spendera en stor del av sitt liv inlåst) satt han av kortare straff för att ha plågat kvinnor mot deras vilja (skurit upp sår och droppat hett vax i, piskat etc).

      Så, även om markis de Sade var den förste att offentligt argumentera för abort, så blir min tydligaste bild ändå av honom ändå en bortskämd megaloman mansgrisegoist som argumenterar för sin egen rätt att agera ut sin kåthet till varje pris. Jävligt osmakligt. Och även om den civiliserade människan lär sig gömma och förtränga sina naturliga drifter så kan, bör och vill vi som mänsklighet fortfarande ha kultur och ett samhälle!
      Det är också viktigt att påpeka att sadismen, den läggning som markisen fick namnge, måste kopplas samman med den läggning som författaren till ”Venus i päls”, Leopold von Sacher-Masoch, fick ge namn till. En sadist måste givetvis ha samtycke med en masochist innan själva akten, annars är det inte sex utan övergrepp.

Uppdatering 180528: Efter att ha läst den här texten av Carl-Michael Edenborg så inser jag att jag också snubblat på några av myterna kring markisen och blandat ihop konstnär och konstverk. Markis de Sade levde inte alls helt som han skrev. Pinsamt att erkänna, men viktigt. Därför stryker jag ovanstående stycken, och låter dem stå kvar för tydlighetens skull. Jag kommer framöver att läsa "Sodoms 120 dagar", och ska då ge mig på att förtydliga mina tankar kring markisen, hans verk och filosofi.
      Det mesta tyder dessutom på att markisen själv privat snarast var just masochist och exempelvis föredrog att piskas framför att piska.

(de Sade skrev bland annat "Sodoms 120 dagar", som Pasolini filmade och som vi i tonåren lånade enbart på grund av varningstexten på Ljusdals videobutik, och traumatiserade oss själva med. De Sade skrev den boken på en rulle han gömde i sin fängelsecell i Bastiljen, men markisen förflyttades strax innan den stormades av revolutionärer och jämnades med marken. Markisen gick i döden i tron att verket försvunnit, men det bevarades i flera generationer innan det kom i nytryck.)