onsdag 14 juni 2017

"Coraline" av Neil Gaiman (2002)

Om ni regelbundet läser min blogg (jag vet att ni finns, och jag är himla glad i er!) kan ni inte missat att jag snöat på Neil Gaiman senaste månaderna. Coraline är lika fantasifull och medtyckande som allt jag tidigare läst av honom, med skillnaden att här är målgruppen ungdomar. Men det funkar utmärkt på min trettiotreåriga fantasi också. Här har vi en modern "Alice i Underlandet"!

Boken handlar om tolvåriga Coraline som tillsammans med sina föräldrar flyttar in i en ny lägenhet. I deras nya hem finns en igenmurad dörr, ett minne efter tiden då huset var en enfamiljshus och dörren då ledde till ytterligare ett rum, ett rum som nu hör till nästa lägenhet. Coraline upptäcker att ibland kan hon öppna den här dörren och den leder till en parallellvärld, väldigt lik hennes egen men där delar av hennes omgivning är drastiskt annorlunda. Exempelvis har hennes andra mamma och pappa har byxknappar istället för ögon, och hon blir vän med en kufisk, talande katt.

I förordet skriver Gaiman att metaberättelsen är den om hur mod inte är att aldrig vara rädd, utan att göra det rätta trots att man är rädd. Ett ädelt och tänkvärt budskap, men jag hakar upp mig på att Coralines rädsla dröjer lite för länge innan den visar sig. Den skildras fantastiskt, när den väl kommer. Tyvärr tappar berättelsen ett uns av sin trovärdighet i och med detta. Men förutom det håller hela boken bästa Gaimanklass, jag kan inte låta bli att lyfta ut några vackra,

”As pale as a moon in the daytime sky”

”Always easier to be afraid of something you cannot see.” 

Gaiman är den moderna fantasyns fanbärare, inte bara för sin fantasi och sitt fantastiska språk, utan också för sättet han skildrar små, vardagliga detaljer. Metaforen med ansiktet som slätas ut likt jäsande bröddeg är helt perfekt (glömde anteckna sidnumret, orkar inte leta upp det igen och kan därför inte återge exakt), men varför använder han den två gånger? Jag tycker det ruckar lite på läsmagin, tyvärr. Men, oj vad jag längtar efter att få läsa den här boken med mina barn, skynda er att fylla tvåsiffrigt så vi får dela det mycket Ray Bradburyska slutet!

(Finns filmateiserad som jag såklart måste se. Köp här, här, här, här och på massa fler ställen. Eller bibblan, eller hos vännen - tack för lånet Lars!)

torsdag 8 juni 2017

"De fördömda" av Joyce Carol Oates (2013)

Joyce Carol Oates är en högproduktiv och ständig Nobelpriskandidat som jag inte läst nåt av tidigare, men när jag råkade få veta att ”De fördömda” skulle vara en gotisk spökhistoria modell större blev jag intresserad, och det här är rätt bra. Boken lämnar inget bestående hos mig, men det är högkvalitativ underhållning.

Berättaren är en skum, lite opålitlig, ibland rasisitisk, historiker som lik en besatt samlat och granskat källor kring ett serie hemska händelser i Princeton åren 1905-06. Boken utgör hans krönika över allt det material han samlat, och genom att låta historikern redovisa från olika personers dagböcker eller andra bevarade dokument blir kapitlen härligt spretiga och olika, vilket ökar trovärdigheten samtidigt som det skapar en spänning kring vem historikern är och varför han, så sent som 1984, verkar ägna sitt liv åt just den här berättelsen. Men hans syfte verkar ädelt och i nedanstående citat förklarar han något som många andra författare och journalister skulle må gott åt att reflektera några varv över;

De fördömda är nämligen avsett att vara ett verk av ifrågasättande moralisk komplexitet, inte ett ”sensationslystet” uppkok på en gammal och förskräcklig skandal, som skulle må mycket bättre av att få ruttna i sin grav.”

Att Oates fräckt använder sig av verkliga personer i sin fiktiva berättelse ökar också verklighetskänslan, exempelvis får tre av USAs presidenter får vara med; Teddy Roosevelt, Groover Cleveland och Woodrow Wilson. Tre stora författare tar också plats i handlingen; Jack London, Upton Sinclair och Mark Twain. Ett väldigt kul berättargrepp!

Jag går inte djupare på handlingen då den innehåller många lager och tvister, och handlingen drivs framåt av frågor kring vad som är verkligt och påhittat eller inbillat. Finns en förbannelse och vem är isåfall drabbad? Håller den blivande bruden på att bli galen, eller är hon bara kär i en annan? Varför har den unge pojken så svårt att koncentrera sig? Var det en vålnad utanför fönstret, eller hade han bara sovit dåligt? osv.
Långa bitar av boken är beskrivningar av universitetet, av Princeton, av livet i början av 1900-talet och så vidare. Det är välskrivet och bygger stämning inför de mer obehagliga episoderna, men jag tror samtidigt att det gör att många skulle tycka att den här boken är svårläst och kanske rent av långtråkig. Men det ger en fast grund till episoderna av klassisk krypande skräck där Oates aldrig helt låter oss slappna av, för vem ska få överleva? Vem är offer och vem är skurk?

"De fördömda" är en vacker skildring av klass, av makt och romantik, men tyvärr är det ändå det bara två av alla de karaktärer som på de 700 sidorna presenteras som jag på riktigt känner för, Josiah Slade och Miss Adelaide. Den senare karaktären är bokens stora behållning. En invalidiserad (?), rik och barnlös kvinna som från sin sjuksäng följer Princetons alla händelser så gott hon kan, genom skvaller och nyheter, och skriver ned sina redogörelser i en kodad dagbok som vår berättande historiker lyckats dechiffrera. Miss Adelaide läser och reflekterar samtidigt mycket kring ”förbjuden” litteratur som får mig att le igenkännande flera gånger, teosofen Madame Blavatsy som ett exempel. Boken innehåller också, förutom de längsta meningar av semikolon jag någonsin läst, också en oförglömlig scen där den odräglige och onyktre Jack London raljerar med den nyktre, vegetarianen Upton Sinclair. En annan scen och tankegång jag kommer bära med mig är den när ”Träskslottets herre” pratar om barn;

..och är inte 'ett barn' en tidig version, eller en parodi på oss själva? - en bild av vår förlorade oskuld och våra krossade förhoppningar? Och värst av allt, är inte 'ett barn' någon som kommer att ersätta oss själva?”

Joyce Carol Oates lyckas inte ändra min syn på¨något större i tillvaron, hon skrämmer aldrig helt skiten ur mig, och berör mig heller inte i hjärtat. Men hon underhåller mig grundligt, och visst puttar hon till glorian jag satt på Jack London..

(Jag firar mer än 2000 sidvisningar av bloggen idag, väldigt roligt att se att ni är åtminstone några stycken som uppskattar det jag skriver här. Kul! Kommentera gärna, säg emot eller beröm eller diskutera eller fortsätt bara läs.)
(Köp här, här, här, här eller såklart låna på bibblan) 

onsdag 31 maj 2017

"The left hand of darkness" av Ursula Le Guin (1969)

Mina förväntningar var helt orimligt höga inför den här klassikern. Ursula Le Guin har skrivit mycket, men tillsammans med "Shevek" ("The Dispossessed" på engelska) var den här den boken jag sett mest framemot att läsa. Den utspelar sig i samma värld som Shevek, men på en annan planet, Winter. Hit kommer ett sändebud från det som varit jorden, han är den förste utsände från ett slags intergalaktiskt FN som vill göra Winter till en del av förbundet. Det mest intressanta, och främsta anledningen till att den här boken blivit en scifi-klassiker, är hur invånarna på Winter är könslösa, eller snarare dubbelkönade, ickebinära. Varje individ har både möjligheten att befrukta och bli befruktad, och vilken som ska få vilken roll i en sexuell situation bestäms av en slags hormonell slump.
O just det, det är pissekallt på Winter. Hela tiden.

På lite samma sätt som i ”Shevek” låter Le Guin berättelsen berättas genom en ensam utsatt person på en okänd planet, ett tacksamt sätt att skildra hur hennes olika världar är uppbyggda och sedan kunna kontrastera dessa med vårt liv på jorden. Den har inte åldrats helt med värdighet, då världen lite granna hunnit ikapp den och tar udden av radikaliteten den tidigare måste innehaft. För till skillnad från anarkismen som avhandlas i ”Shevek” har våra nutida diskussioner hunnit en bra bit kring feminism, jämställdhet, kön, genus, trans osv, och jag upplever därför inte läsningen av den här boken som lika revolutionerande som den torde ha varit då den var ny. Därmed inte sagt att jag inte ändå uppskattar idéer som att våldtäkt inte existerar på planeten, eftersom ingen vet innan sexet vem som kan bli gravid. Le Guin låter även exempelvis en invånare på planeten Winter reflektera kring vår jordiske mans oförmåga att gråta, är det skam eller rädsla som orsakar detta?
Boken skulle antagligen få mera slagkraft i en nyöversättning där ”han/he” pronomenet inte användes på invånarna på planeten, utan istället ”hen”. Nu blir det tyvärr lätt att ändå tänka sig karaktärerna som män, även fast de ska skildras som könslösa, ickebinära.

Vid sidan av könsfrågorna får vi även mindre tänkvärdheter kring exempelvis hur vi behandlar ”illegala” invandrare, och jag kommer minnas skildringen av hur en av våra huvudpersoner hanteras som sådan för att sedan släppas igen, hur ångesten släpper när hen återfår sin identitet igen och slipper vara en del av en maktlös massa (Jag tänker på Billströms volymer och den ensamkommande vi skickar tillbaka..). Mindre finurligheter gömmer sig också till exempel i planeten Winters fordon, de går långsamt och det blir roligt tydligt för mig hur det här med att jordens fordon måste gå så fort är en social konstruktion. Och den utsände från jorden berättar om vår nutid som ”the Age of the Enemy” eftersom vi hade så otroligt lätt för att se ”vi” och ”dom” och så svårt att hålla sams utan att kriga.

Den första halvan av boken upplever jag som långsam, ett fantasy-trassel av olika namn på städer, länder, karaktärer som syftar till att bygga verklighetskänsla, men som mer förvirrar mig (är förresten inte det här snarare fantasy med rymdskepp snarare än science fiction?). Skildringen av kylan är nämnvärd, på samma sätt som Frank Herberts Dune får mig att tänka på min törst får den här boken min att minnas hur mycket kyla betyder för vår existens. Och efter halva boken tar historien fart, plötsligt finns karaktärer jag bryr mig om och en händelseutveckling som är svårförutspådd och spännande. I den dialog som följer dikten vari boken får sitt namn väcks spännande tankar om enhet kontra dualitet. Jag förvånas lite över titelns ursprung då jag, med huvudet fullt av black metal-referenser, tänkte att boken på ett eller annat sätt skulle anspela på satanism (Darkness, Left Hand Path osv.), det gör den inte.

Och slutet är fantastiskt. Dels för att den får mig att skämmas lite mindre över yin-yang tatueringen jag har på ryggen sen hippieåren. Dels för den vackra påmminelsen att kärlek har inget kön, kärlek är inte sex. 

(Köp här, här, här, här, här, här, här. Men den finns garanterat på ditt bibliotek.)

måndag 22 maj 2017

"Att skriva – en hantverkares memoarer" av Stephen King (2000)

Via Philip blev jag intresserad av den här boken, inte för att jag är något speciellt stort fan av Stephen King, även om ”Under the dome” står på att-läsa-hyllan här hemma, utan snarare för att jag när en dröm om att skriva för andra. Mitt nyårslöfte iår var att ha tre färdiga noveller innan sommaren, och jag kommer kanske klara det! Men, när jag började skriva skönlitterärt (har skrivit en del politik, insändare, debatt tidigare) med tanken att någon annan ska läsa så började också tankarna och krånglet hopa sig, för då insåg jag hur svårt det är att berätta en historia. Balansen mellan att berätta för mycket eller för lite, att trassla in sig i dialogen, undvika att proppa åsikter i halsen på läsaren och så vidare..

Det visar sig snart att Stephen Kings bok passar mig bra, en rätt van läsare men ovan skrivare. Han avhandlar framgångsrikt exempelvis varför vi ska undvika adverb och passiva verb, han gör underverk för min syn på dialogen (låta karaktärsdrag komma fram genom dialog istället för direkt utskrivning), han förtydligar hur textmassans utseende spelar roll för uppfattningen av hur ”tung” läsningen kommer bli, och flera andra konkreta och användbara ämnen. Jag inspireras också av hans tillvägagångssätt att först skriva berättelse för sig själv och därefter göra den till allas, det vill säga först skriva för sig själv, därefter redigera texten och göra den tillgänglig för alla.
Allra främst uppskattar jag hur opretentiös och stärkande han här – när jag slår ihop boken känner jag mig redan som en författare. För även om initialt hans historia är en klassisk solskenshistoria med först många refuseringar innan genombrottet kommer med buller och bång så innehåller boken så småningom ett budskap av D.Y.I. och storheten i det egna skapandet för dess egen, och ens egen, skull.

Om man hade läst mycket Stephen King är den här boken extra rolig att läsa, för det kryllar av små anekdoter och större lärdomar han dragit av att ha skrivit sina böcker, tex. hur han insåg först när ”The Shining” var färdigställd att det var om sig själv och sitt drickande han skrivit. Tyvärr lyser här och på andra ställen en problematisk inställning till drogberoende igenom, King har en ”ryck upp dig”-attityd jag har svårt för och jag tycker han raljerar alldeles för hårt utifrån sin egen erfarenhet som missbrukare och bortser från att drogberoende, och annat beroende för den delen, ofta springer ur en oförmåga att hantera ångest och andra jobbiga känslor.

Men det är för synen på skrivande som jag läser boken, och just vinkeln på skrivande som ett hantverk ger nyttigt perspektiv till svindeln jag kan få av duktiga, produktiva författare. Jag kan gärna få en ouppnåelig genikänsla, nu senast kring Neil Gaiman, och även om han är fantastiskt skicklig så är en stor del av det han gör just ett hantverk, ett finurligt sätt att bygga upp berättelser, förvåna genom att vrida och ändra perspektiv och så vidare. Eller kanske kan jag uttrycka mig såhär, jag förstår nu att när man faktiskt en gång lärt sig skriva blir det väldigt mycket mer hanterbart att förvalta sina idéer. Och King är väldigt noga med att förmedla att författare inte nödvändigtivs har fler idéer än andra, de är däremot bra på att förvalta de idéer de får, och jag känner mig lite proffsig som redan har anteckningsblock fulla av novellidéer och små iaktagelser eller tankar jag vill göra något större av. Men det är ju bara första steget i förvaltandet, nu måste jag också se till att låta skrivandet få en naturlig del av min vardag. Oavsett har att läsa ”Att skriva” varit ett givande steg i min utveckling, både som läsare och skrivare.

(Obs, jag fattar såklart att jag inte blir Neil Gaiman automatiskt nu.)
(Obs igen, läs en serieversion av en bit ur den här boken här, om hur konsten är till för livet, inte livet för konsten.)
(Låna bibblan eller köp här, här, här, här, här)


fredag 19 maj 2017

"Smoke and Mirrors" av Neil Gaiman (2000)

En lite äldre novellsamling av Neil Gaiman, mycket fantasy, en del skräck och någon scifi. Några berättelser är gamla sagor, bockarna Bruse och Snövit, som Gaiman ruskat om på sitt karakteristiska vis och gjort mer skruvade och barnförbjudna. I hundraords novellen ”Nicholas” ändrar han min syn på tomtens tillvaro, i ”Changes” visar han att han klarar scifi också då han låter en forskare hitta på ett botemedel mot cancer, men med biverkan att patienten byter kön under behandlingen, vilket ger medlet en oväntad popularitet som rekreationsdrog. "The Price" innehåller nåt så fantastiskt som en katt som slåss mot djävulen. "Bay Wolf" är kanske det häftigaste monsterhistorien ever, och "Murder Mysteries" är, trots ett lökigt namn, en episk berättelse om änglar och Guds hämnd (japp, Lucifer är med. Japp, det är på Gaimansk vis synd om honom). Den korta ”The Sea Change” berör mig djupt på ett vis jag inte riktigt kan förklara, men tanken slår mig att jag kanske vill att nån läser ur den här på min begravning..

Jag ler sedan upprepade gånger åt att Gaiman mästrat en av novellskrivandets ädla konster, att väcka intresse genom första meningen.

”After all the dreaming is over, after you wake, and leave the world of madness and glory for the mundane day-lit daily grind, through the wreckage of your abandoned fancies walks the sweeper of dreams.” (Sweeper of Dreams”)

”It was raining when i arrived in L.A., and I felt myself surrounded by a hundred old movies.” (The Goldfish Pool and other stories)

Att läsa en novellsamling av Neil Gaiman påminner mig om varför jag sen några år inte drogar mig med annat än koffein – jag är så innerligt dålig på lagom. För den här samlingen borde egentligen avnjutas någon, eventuellt några, noveller i taget, då de är såpass medryckande och tänkvärda var och en. Men jag klarar aldrig av att vara balanserad, så precis som med starköl vill jag bara en till, och sen en till.. Men där slutar väl liknelserna, för upplevelsen och konsekvenserna av att drogfrossa Gaiman bjuder från en bredare palett känslor och tankar, för visst att han ibland lämnar mig med ångest, men det kan lika gärna vara fasa och oro, inspiration, eller den svindlande känslan att vara pytteliten och stirra på vår svårbegripliga värld.

(Låna bibblan eller köp här, här, här, här)

tisdag 9 maj 2017

"Something wicked this way comes" av Ray Bradbury (1962)


Ännu en bok av min personlige husgud Ray Bradbury. En bok som delar mycket med andra av hans verk. Kanske främst "Blommande vin", en fin grundhistoria om två pojkar i trettonårsåldern som lever i ett sommarlov av äventyr. Vi har också en mystisk spegelvärld, nöjesfält, dvärgar, spåkvinnor, höst, häxor och helkroppstatuerade män, teman som återkommer i till exempel ”The illustrated man” och ”The october country”. Emellanåt kanske väl upprepande men Bradbury skriver så vackert, och det är teman som han sköter fantastiskt bra. Den här boken har en dimensionen av fantasy och skräck mer likt ”The october country” än ”Blommande vin”, och det är till dess fördel. Bradbury må skildra barndom fantastiskt, men det är skrämmas och ge existensiell svindel han är allra bäst på.

Bradbury bygger många minnesvärda scener, som exempelvis när pojkarna jagas mellan bokhyllorna genom ett nattstängt bibliotek, eller när freakshowen/loppcirkusen paraderar genom staden till synes för att roa. Men framförallt är det en scen som etsar sig fast hos mig, för att den kryddades oväntat av verkligheten. Våra huvudpersoner är eftersökta av en luftballong, som rör sig tyst över hustaken med en blind spåhäxa hängande under korgen, hon söker med sina extra sinnen. Det är en obehagligt krypande scen, Bradbury skildrar vackert hur ballongen ger sig till känna genom små ljud i vinden, och häxan hänger obehagligt där under och sträcker ut sina spretiga fingrar, trevar och ”känner” var pojkarna är. När jag läser den här scenen hör jag plötsligt ett ljud utanför mitt kvällsöppna fönster – från en riktig, jävla luftballong! Mitt hjärta rusar, men jag dristar mig till att se om det hänger någon häxa under ballongen ovan vårt hus. Jag pustar ut när jag konstaterar att det bara är någon av de vanliga turistturerna som njuter av Göteborgsvåren. 

Den här boken är också läsvärd för den fantastiska skildringen av den olycklige, intellektuelle, äldre pappan och hans relation till sin son, och hur de inför ett gemensam yttre hot lär känna varandra. Jag vet inget om Bradburys privatliv, men det känns inte som en långsökt gissning att den här pappan är Bradbury själv. Han befäster sin position som husgud hos mig mot slutet när vi berättelsen balanserar mellan att vara krypigt obehaglig och tvinga mig fundera över döden och vad det innebär att åldras.

(Den här boken har filmatiserats, och även om jag gissar att mycket av bokens storslagenhet i tankarna kring existensen går förlorat i bytet av medium så kommer filmen vara sevärd som skräckfilm, just i hur den här uppbyggd i tydliga men fantasifulla scener. Köp boken här, här, här, här )

torsdag 4 maj 2017

"To here and the easel" av Theodore Sturgeon (1973)

Theodore Sturgeon är känd som en av giganterna från scifins storhetstid, dels som en fantasifull historieskapare men kanske främst en litterär begåvning som utmärker sig i genrén. Han är värd sitt rykte. Sturgeon bygger en närvaro i texten som skapar en speciell delaktighet hos mig som läsare, ibland en närmast interaktiv känsla. I en av novellerna får han mig att känna att novellen tittar tillbaka på mig, och den verkar veta mer om mig än jag om den. Sturgeon överraskar mig i nästan varje novell, och hans sprudlande berättande ändrar gärna karaktär och form allteftersom, vilket gör att handlingen blir svårspådd, kreativ och underhållande. Däremot så blir jag lite irriterad på hans beskrivningar av ”Kvinnor som är så vackra att män inte klarar titta på dem”, det är en tröttsam beskrivning som inte blir bättre av att den används i flera noveller..

To there and the easel är novellen som inleder samlingen. När jag läst de första 20 sidorna börjar jag om, då jag inte förstod den alls. Men när jag börjar om hittar jag helt rätt, och läser en berättelse om en målare med målarkramp, arg som ett bi och full av vanföreställningar. Konstnären svajjar mellan tafatt verklighet och en drömd värld som tapper riddare, men gränsen mellan de två världarna är otydlig, och när en Miss Brandt dyker upp i båda världarna, med massor av pengar och ansatsen att rädda honom ur hans kreativa öken, blir det kris hos vår huvudperson. Novellen ger tänkvärda kommentarer om konst, om kapitalism och materialism, om pengar, borgerlighet och vad som gör något vackert. Jag läser också in en gliring till postmodernismen i konstnärens identitetskris, och Sturgeon låter ibland huvudpersonen vara så sarkastisk mot sig själv att jag fnissar rakt ut.

The skills of Xanandu är en rymdresenovell, om hur mänskligheten behövt sprida sig i rymden efter att jorden gått under. En utsänd från en auktoritärt styrd teknokratisk planet kommer till en anarkistisk och naturnära kultur med den illa dolda avsikten att erövra deras kunskap och rikedomar. Även om jag tycker det skruvade, finurliga slutet går för fort som är det här en fin berättelse om hur omgivningen skapar individen, om västs förmåga att se sig själva som de fulländade och de upplysta. Den här novellen osar både Ray Bradbury och Leguins ”Shevek”. Jag gottar mig och fantiserar att James Cameron nog läste den här innan han skapade ”Avatar”.
The Perfect Host är den novellen jag upplever som interaktiv, och även om jag klurar ut slutet väl tidigt så tappar den inte sin kraft. The Graveyard reader leker kul med tankarna som rör sig i våra huvuden när vi läser inskriptionerna på okända personers gravstenar, när vi försöker bilda oss en uppfattning om vilka de varit, vilka liv de levt.
Shottle Bop är en krypande, överraskande, men samtidigt klassisk spökhistoria som avslutar samlingen på ett fullkomligt underbart sätt. En man får oväntat förmågan att prata med spöken, och låta levande träffa dem. Men han vårdar inte sin gåva som han borde.. Som i de andra novellerna bygger Sturgeon logiskt och snabbt upp trovärdiga världar, och mot slutet så faller lager efter lager av handling, tills jag slår ihop boken och kommer på mig själv med att stirra rakt ut genom mitt mörka fönster och känna kårarna krypa efter ryggen. Jag trodde ju inte på spöken innan..

(Just den här samlingen hittar du på antikvariatet. Men de här novellerna verkar finnas i andra samlingar lättare att få tag i också, tex den här eller den här.)