HP Lovecraft är viktig klenod i varje
skräckläsares kabinett, en av förgrundsfigurerna till den skräck-
och fantastiklitteratur som kommit att klassificeras som ”weird
fiction” (det saknas en bra svensk översättning). De
flesta som gillar att läsa skräck har väl redan läst något av
honom, ännu fler har sett filmer inspirerade av honom (tex. Alien,
The Thing). Men jag själv var riktigt sen på
Lovecraft-bollen så jag tänker att det ändå är på sin plats med
en liten introduktion av den här långnovellen.
”Vid vansinnets berg” räknas som
ett av Lovecrafts viktigaste verk, i och
med att den innehåller flera centrala Lovecraft-teman: rädslan för
det obegripliga/utomjordsliga/uråldriga, kort sagt rädslan för det vi inte
kan förstå. Det finns karaktärer som drivs till galenskap, och så hägrar rädslan för människans obetydlighet i kosmos över verket. Det
sista är anledningen till att Lovecraft ibland beskrivs som kosmisk
skräck, vilket jag tycker är ett passande begrepp. För Lovecrafts
storhet ligger inte i att han skrämmer en under läsningen, det magiska med hans verk är
de djupt jobbiga avtrycken de lämnar kvar efteråt. Det där som får mig att stirra upp
i natthimlens mörker och bli rädd, inte för att något monster ska
komma seglande ner och sluka mig, utan för att vi förstår så lite, för att vi människor kanske inte är
mer än en obetydlig blinkning i universum.
Mer konkret så handlar ”Vid vansinnets berg” om en forskningsexpedition till det, på Lovecrafts tid, okända Antarktis. Forskarna
snubblar över en övergiven och obegriplig plats, och sen börjar
saker gå riktigt åt pipan. Narrativet består av en jagberättare som vi tidigt förstår har överlevt expeditionen. Han vill egentligen inte berätta
sin historia, men väljer att göra det eftersom fler expeditioner är
på väg att följa i deras fotspår och berättaren vill till varje pris
undvika att fler ska behöva möta det öde han och hans expedition
gjorde. Det är en kul positionering som väcker nyfikenhet och
spänning direkt i läsningen, men som samtidigt känns en smula
övertydlig i dagens litteraturvärld. Men allt med Lovecraft åldras
ju inte med värdighet. Man får ju ändå säga att rasismen gjort
sitt som ideologi också. Cred till svenska förlaget Fria Ligan som
ger ut den här versionen tillsammans med en disclaimer i slutet om
avståndstagande från rasism men ställningstagande för att det
fortfarande finns värde i resten av Lovecrafts verk. (Det ska väl
sägas också, jag fick den här boken som recensionsex från
förlaget, så kanske är jag tendensiös, ni får avgöra själva.)
Iallafall, den här nyutgåvan använder Arthur Isfeldts översättning från 2009, men det nya ligger i illustrationerna och i att den ges ut i stort format. Den är som en korsning mellan läsebok
och kaffebords-konstbok (illustratören har tidigare gjort en
liknande med ”The Call of Chuthulu”, men den har jag inte
läst. Än.). Jag erkänner villigt att jag tog emot boken med en initial skepsis. Baserat på
ingenting mer än nördsnubbens vilja att veta bäst så inbillade jag mig att HP Lovecraft inte skulle ha
gillat förklarande/gestaltande bilder tillsammans med hans text. Men jag
släpper de där tankarna rätt snabbt då jag börjar läsa, för hela
klabbet rycker tag i mig direkt och jag sträckläser. Trots att jag läste den rätt nyligen i "enbart textversion" så sträckläser jag den. Det är för att bilderna fungerar väldigt väl
tillsammans med texten. Det blir mycket stämning, välplanerad
ljussättning, dunkla vrår, frostiga glasrutor, grumlande vindar –
och jag uppskattar mycket försiktigheten i att inte rakt ut skildra
själva det monstruösa i handlingen. Det går väl ihop med boken,
tycker jag. Och vi får ju fortfarande läsa beskrivningar av allting
genom jagberättarens torra vetenskapsprosa (jag fick vibbar av
detaljbeskriva-valar-kaptilen ur ”Moby Dick”). Jag tycker att illustratören lyckats särskilt väl med att hantera tematiken
kring stjärnuddighet, vilket spelar en central estetisk roll i
novellen men som jag ändå hade aningen svårt att föreställa mig
på egen hand.
Vaksam på Lovecrafts syn på bilder så
inser jag att i den här texten så hänvisar han gång på gång
till en konstnär vid namn Nicholas Roerich (länk här till några
av bilderna Lovecraft antagligen menar i novellen), och jag förstår att HP
Lovecraft visst tänkte mycket i bilder. När jag hoppar ner i
nördgooglandet inser jag dessutom att vid första publiceringen av
”Vid vansinnets berg” så fanns det också tre stycken illustrationer
med, som Lovecraft ska ha godkänt. Så så oheligt är nog inte Fria Ligans
utgivning av denna. Å andra sidan var det tydligen svårt för Lovecraft att få den här novellen publicerad, och Lovecraft var en konservativ
gnällgubbe som inte lät redaktörer flytta en enda punktation, så
säkert hade han surat över nånting. Och i slutänden är det
kanske inte det viktigaste. Visst att det är fint med ett grepp som kommer göra att fler hittar fram till Lovecraft, men den viktigaste frågan är ju om kärnan finns
kvar, om illustrationerna gör att den här klassiska långnovellen blir kraftfullare eller försvagas?
Mitt svar? Japp. Jag tycker kärnan
finns kvar och växer. Illustrationerna ger ytterligare djup åt den kosmiska skräcken. Tanken på att det finns saker vi inte kan förstå. För det stora med ”Vid
vansinnets berg” är ju inte den torra forskarprosan. Storheten ligger inte heller i Lovecrafts adjektivstaplande (även om denna är mildare än andra). Nej, magin ligger som sagt i
världsbygget, i det mytologiska tankegodset som Lovecraft modellerat
kring mänsklighetens obetydlighet, den djupt obehagliga tanken att människan kanske inte
är mer än ett skämt i en högre existens
ögon.
Är det något jag vill gnälla på så
är det väl dels greppet att publicera den här långnovellen i två
volymer, detta är bara första halvan av berättelsen. Jag kan tänka
mig att konstböcker av den här arten blir för dyra i tjockare
format och att färre skulle köpa, men det blir ändå en krystad
känsla när en såpass kort text delas upp i två böcker. Den andra
grejen som skaver lite för mig är bildernas textur. De är
fantastiskt skickliga och stämningsfulla, jag förlorar mig i dem
vid flera tillfällen (i ordets bästa bemärkelse), men: på samma
sätt som med Simon Stålenhag, som jag i övrigt också tycker är underbar,
så upplever jag ändå ett problem med "datorkonst". Det känns i bilderna
att de är digitalt målade. Det blir något syntetiskt i dem som
skadar trovärdigheten en gnutta. Det är ingen stor grej, men ändå
det som gör att jag kanske inte tycker att den här versionen av ”Vid vansinnets berg” är perfekt. Men, vafan, vad är väl perfektion i en värld
där mänskligheten inte utgör mer än en samling andetag i universums
oändliga obegriplighet?
(Ett passande soundtrack till
Lovecrafts verk är det siberiska atmosfäriska black metalbandet
Ultar, som gör konceptmusik på Lovecrafts berättelser och
mytologiska värld. Fördjupning kring Lovecraft, weird fiction och
massa annat gotta så rekommenderar jag podcasten ”Udda ting”, finns många om Lovecraft och hans besläktade,men tex detta avsnitt är väldigt värd lyssning.
Köp boken direkt från förlaget här.)