”Adjustment Day” av Chuck Palahniuk (2018)

Jag joggade till närbutiken för att hämta ut den här boken, fylld av samma känsla som då jag skyndade hem från lågstadiet på torsdagarna, då jag visste att det nya numret av Kalle Anka skulle vänta i brevlådan. Jag är visserligen ofta peppad på (för mig) nya böcker, men sådan genomgripande förtjusning är ändå mer sällsynt idag. Chuck Palahniuk (jepp, han som skrev Fight Club) är en favorit, och jag visste att han i ”Adjustment Day” skulle göra det som andra stora författare (tex. Anyuru och Houllebecq) redan gjort, i scifi-form ta sig an högerpopulismen som gror i vår samtid.

      ”Adjustment Day” leker med tanken på hur ”the formerly united states” skulle te sig, om kulturseparatister och internetkrigare ur alt-rightrörelsen faktiskt skulle få sin vilja igenom. Det blir en rolig, bisarr och obehaglig läsning, helt i linje med Palahniuks tidigare författarskap.

      De Förenta Staterna finns inte längre, utan har ersatts av Gaysia, Caucasia och Blacktopia. Det är intressant att konstatera att han inte fokuserat på muslimer, utan asiater, muslimer och andra avvikande deporteras dit ”dit de hör hemma” och är egentligen märkligt frånvarande i hela boken.

      Men givetvis blir inte en samhällsordning baserad på biologi och sexuella preferenser friktionsfri. Palahniuk vrider sin berättelse varvet runt och skildrar de parallellsamhällen och skuggvärldar som de människor som avviker alltid skapar, de som kommer i kläm och behöver andra alternativ än statens eller majoritetens. Genom detta visar Palahniuk samtidigt skickligt hur vi redan idag bygger stater och nationer på idéer, och inte på några naturlagar.

      I ”Adjustment Day” använder Palahniuk inte, vilket han brukar, en cynisk och opålitlig jagberättare, utan har korta textstycken som byter mellan tiden innan revolutionen, och efter. Det fungerar väl, men på bekostnad av karaktärerna. De är lite för många för att känna med, eller ens hålla isär. Men det gör mig inte så mycket, detta är främst en bok om oss människor som samhälle, snarare än som individer, en bok som är ett skruvat sociologiskt tankeexperiment.

      Konspirationerna och andra mer eller mindre vildsinta teorier bubblar och pyr överallt i boken. Amerikanska regeringen håller unga killar lugna genom online-gaming och porr, och när det kokar över så låter regeringen krig gallra ut den egna populationen av unga killar. Och pyramiderna var verkligen leviterande flygfarkoster, men som afrikanerna satte ur bruk då den vite mannen kom invaderande. Och så vidare.

      Jag njuter med hela hjärnan då Palahniuk går tillbaka till tankarna i Fight Club, om stödgruppernas nakna ärlighet och öppenhet, men tankarna går till Nietzsche då Palahniuk låter dem bli vår tids kyrkor:

      ”Traditional places oif worship had been reducted to crass theaters where people went to signal their status and virtues. A true church had to serve asthe place where people went in safety to risk confessing their worst selves. Not to boast and display their pride.”

      Sen är det djupt läskigt att Palahniuk låter sina högerrevolutionärer leta potentiella medrevolutionärer just där, hos de utstötta och svaga, de som tydligast saknar mening och sammanhang, där enkla svar på stora frågor kan få som mest fäste. Palahniuk visar också hur viktigt det är för oss människor att känna att vi har rätt och att andra har fel, och hur man, genom att låta andra känna att de har rätt, stärka deras tilltro till lite vilken sanning som helst.

      EXAKT SÅ som högerpopulismen fungerar idag. Ett bygge av känslor och psykologi, som inte går att bemöta med enbart politisk argumentation. Det är verkligen på tiden att vi som samhälle inser detta, och det gläder mig att Palahniuk gör något av den insikten.

      Förutom att vara en bok om högerpopulism och separatism, är detta en bok om män och manlighet. Palanhiuk har letat upp en verklig tysk socilogiprofessors (Gunnar Heinsohn) teorier om en ”youth bugle”, en demografisk förklaring till uppror och förändringar som går ut på att då för många unga män saknar tydliga sammanhang i ett samhälle, så finns stor risk att saker exploderar. Att unga ostimulerade män är fulla av handlingskraft och villiga att bli ledda, och detta utgör en förklaring till framväxten av fascism, socialism, kolonialism, egentligen de flesta stora händelserna i vår historia, oavsett politisk eller moralisk riktning. Det är en intressant tanke.

      Palahniuk skildrar också Internet, och hat. Om den här grejen att vi tenderar att tänka på internet som inte en del av verkligheten, och vice versa. Svinfarliga, desillusionerade tankar.

      Jag tror, tack och lov, att de fenomen boken pekar på aldrig kommer bli potentiell verklighet, åtminstone inte i den omfattningen (duh). Jag tror att Palahniuks framtidsskildring bortser alltför mycket från att om unga internetkrigande män ska lämna sina tangentbord, så kommer de också att tvingas bli aktörer med eget ansar för sina handlingar, och kan inte längre bara offer för olyckliga omständigheter, orättvisa lärare, stränga föräldrar, feminism och så vidare.

      Fast samtidigt, ju fler unga tonåringar som känner att de inte har plats i världen, ihop med internets giftigt enkla lösningar, så kommer det fortsätta dyka upp galningar som agerar enskilt, likt incel-terroristerna och andra skolskjutningar. Och, det verkar bli allt vanligare för unga män att mörda för uppmärksamhet, hellre än att vara ingen alls. Och vår demokrati är skörare än vi vill inse..

      De litterära referenserna strösslas det rikligt med i den här boken, på ett vis som jag inte känner igen från tidigare böcker, men uppskattar. Ezra Pounds fascism, en svart separatists raljerande över ”Vredens druvor”, sammanblandningen av Martin Luther King och Stephen King. Jag får googla för att ta reda på om Hitler verkligen hade en crush på Wittgenstein, och flinar åt en elak (och träffande!) sågning av Palahniuks egen mest populära bok Fight Club.

      När jag sitter där och skrockar som värst så inser jag att jag så oerhört tydligt hör till Palahniuks målgrupp. Man, pseudointellektuell med en bred palett av populärkulturella referenser. Men det är klart, hade jag varit amerikan hade säkerligen ytterligare ett gäng referenser och skämt trillat på plats.

      Egentligen är hela Palahniuks författarskap delvis en slags gestaltning av manliga principer. Rått, hårt, våldsamt, nördigt, sprängfyllt av ironi, känslokallt, cyniskt och med ”högt i tak”-skämt kring exakt vad som helst. Men det är ett konstnärligt grepp, han är ingen populist, utan det är upp till oss som läsare att låta hans pricksäkra cynismer skjuta oss i hjärnorna. Sedan får vi själva pussla ihop spillrorna till något mer hållbart. Just provokationen som verktyg för att säga saker om samhället får mig att tänka på markis de Sade, som jag just nu har väldigt färsk i skallen.

      Iallafall, denna litterära täthet, tillsammans med otaliga vister och vändningar, precis när du tror att du förstått en karaktär visar det sig att den ljuger, luras eller låtsas och handlingen förändras, gör Palahniuks böcker till ansträngande läsning, utan en lugn stund (även om han bjuder på svarta skratt som”Ashanti, apparently, had put the 'rapist' in the therapist.”).

      Allt detta, och det faktum att han triggar så mycket tankar att jag utan problem skulle kunna skriva flera sidor till om bara den här boken, gör honom till en av mina absoluta favoritförfattare. 

(Jag köpte den här, o den finns här)

”Markis de Sade” i urval av Per Magnus Kjellström (1790, 1968)

”... man vågar inte berömma det som är bra hos en obscen författare av fruktan för att, om man prisar det, också bli medskyldig till det som är dåligt.”

Vid förra veckans besök på Göteborgs fräsigaste och svartaste antikvariat ”Vansinnets berg” (jep, Lovecraft-referens) föll min nyfikenhet för den här boken. Jag definierar inte mig själv som sadist, otroligt långt därifrån, men just därför kändes den mytomspunne markisen som namngivit en sexuell läggning, levde rövare samtidigt som den franska revolutionen och skrev större delen av sina verk under olika fängelsevistelser, intressant.

      Boken är verkligen ett urval, jag skulle tro att detta skett i enlighet med den då rådande politiska revolten som pågick, och min gissning är att Kjellström valde sina texter för att visa markisen som politisk tänkare och filosof. Det är litteraturessäer, brev, hans testamente och utdrag ur skönlitterära verk och pjäser. Visst, det är grova tankar, men jag har ändå svårt att förstå markisens position som den förste och störste pornografen. Kjellströms urval har ändå väckt mitt intresse såpass att jag kommer att läsa någon av Vertigo Förlags nyöversättningar av markisens fullständiga verk.

      Direkt, i första texten, ”Dialog mellan en präst och en döende”, visar de Sade sin övertygade ateism och sitt helgande av njutningen framförallt, gestaltat genom ett samtal. Det är pang på, och överdrivet tydligt. Det är tankarna i fokus, inte någon scen eller känsla. Markisen låter mig direkt förstå att lusten är faktum och att förneka detta är att förneka tillvarons premisser och låta sina egna fantasier och vanföreställningar fängsla en. Stilen underordnar sig innehållet i texten, det är tydligt iscensatt för att markisen ska få ventilera sina tankar. Och det gör han, raderna pulserar av energi, ilska och kåthet.

      De Sade fortsätter på samma vis med en skildring av perverterade munkar, utan att närgånget skildra själva perversionerna så får vi förstå att maktens män är skenheliga jävlar och lika mycket slavar under sina drifter som alla andra människor. Detta skrivs alltså hundra år innan Nietzsche deklarerat att gud är död, och det är inte svårt att förstå att Napoleon Bonaparte satte markisen i fängelse för hans texter, detta måste ha slagit ned som lortiga bomber av fria tankar i ett samhälle nedtyngt av institutionaliserad kristendom.

      Därefter kommer en essä med tydlig filosofisk ansats, där markisen använder naturen som förklaringsmodell för att visa att hans samtids syn på brott och straff är omöjlig.

      ”Vad är människan, och vad finns det för skillnad mellan henne och de andra plantorna, mellan henne och alla andra djur i naturen? Säkerligen ingen alls. Hon är född som de, tillfälligt placerad som de på detta klot; hon fortplantar sig, växer och förvissnar som de; hon åldras som de och uppgår som de i intet efter det mått av tid som naturen anvisar varje djurart, i enlighet med uppbyggnaden av dess organ.”

      Han börjar med att problematisera stöld, vilket inte höjer ögonbrynen nämnvärt på en gammal anarkist, även om några tankevändor är vackra, som då markisen lägger ut texten att stöld skulle vara ett likvärdigt brott för alla är orimligt, eftersom människan inte har samma förutsättningar, att en tjuv bara följer naturens första och viktigaste drift, att bevara sin egen existens. Men sedan kliver han vidare med naturen och drifterna och argumenterar för alla mäns rätt till kvinnors kroppar;

      ”Om det alltså är obestridligt att vi (männen) av naturen fått rätt att begära alla kvinnor utan åtskillnad, är det också ovederläggligt att vi har rätt att tvinga dem att underkasta sig våra begär, inte med ensamrätt, då skulle jag motsäga mig, men för stunden.”
 

      Och essän blir ännu grövre i sina argument, och övergår i att försvara pedofili, och slutligen mord. Hela tiden samma typ av argument, natur framför kultur, moral och religion. Men markisen är så befriad från maktanalys att jag får svårt att ta de värsta bitarna på allvar. Visst uppviglar han tankar och rör upp smutsen i läsarens inre bägare, han blottar maktens hyckleri på ett effektfullt vis och attackerar statligt förtryck och försvarar individens frihet. Men det sista vrider han så långt att det blir äckligt. Män har rätt att döda och våldta andra män, kvinnor och barn för att de har en sån naturlig drift? Markisen är säkerligen en föregångare till Nietzsches upphöjande av individens rätt att definiera sin egen tillvaro, men de Sade skiter fullkomligt i omgivningens rätt till sin egen tillvaro.

      Det känns som att det går att läsa de Sades texter som en slags fängelsedriven psykoanalys, hundra år innan Freud, där de Sade kanaliserar ut alla sina fantasier och tankar i skrivna ord, och pekar ut den sexuella driften som grundläggande för den mänskliga existensen. Och visst är det häftigt att läsa hur de Sade använder njutningen som vattendelare genom civilisationen, bryter isär människan från sina religioner, kulturer, moral och statsapparater, och gör henne till ett djur. Det är konstnärligt effektfullt och tänkvärt, men att ta honom på ordagrant allvar, det är obehagligt och direkt äckligt. Men för markisen var det inte bara konst, det han skriver var blodigt allvar. Innan markisen dömdes av Napoleon till fängelse på grund av sina texter (han kom att spendera en stor del av sitt liv inlåst) satt han av kortare straff för att ha plågat kvinnor mot deras vilja (skurit upp sår och droppat hett vax i, piskat etc).

      Så, även om markis de Sade var den förste att offentligt argumentera för abort, så blir min tydligaste bild ändå av honom ändå en bortskämd megaloman mansgrisegoist som argumenterar för sin egen rätt att agera ut sin kåthet till varje pris. Jävligt osmakligt. Och även om den civiliserade människan lär sig gömma och förtränga sina naturliga drifter så kan, bör och vill vi som mänsklighet fortfarande ha kultur och ett samhälle!
      Det är också viktigt att påpeka att sadismen, den läggning som markisen fick namnge, måste kopplas samman med den läggning som författaren till ”Venus i päls”, Leopold von Sacher-Masoch, fick ge namn till. En sadist måste givetvis ha samtycke med en masochist innan själva akten, annars är det inte sex utan övergrepp.

Uppdatering 180528: Efter att ha läst den här texten av Carl-Michael Edenborg så inser jag att jag också snubblat på några av myterna kring markisen och blandat ihop konstnär och konstverk. Markis de Sade levde inte alls helt som han skrev. Pinsamt att erkänna, men viktigt. Därför stryker jag ovanstående stycken, och låter dem stå kvar för tydlighetens skull. Jag kommer framöver att läsa "Sodoms 120 dagar", och ska då ge mig på att förtydliga mina tankar kring markisen, hans verk och filosofi.

      Det mesta tyder dessutom på att markisen själv privat snarast var just masochist och exempelvis föredrog att piskas framför att piska.

(de Sade skrev bland annat "Sodoms 120 dagar", som Pasolini filmade och som vi i tonåren lånade enbart på grund av varningstexten på Ljusdals videobutik, och traumatiserade oss själva med. De Sade skrev den boken på en rulle han gömde i sin fängelsecell i Bastiljen, men markisen förflyttades strax innan den stormades av revolutionärer och jämnades med marken. Markisen gick i döden i tron att verket försvunnit, men det bevarades i flera generationer innan det kom i nytryck.)

”Vegetarianen” av Han Kang (2007, 2016)

En bit in i den här romanen konstaterar jag att mina förväntningar inte kommer uppfyllas. 

      Jag trodde titeln var en referens till sōshoku-kei danshi, vilket verkar översättas till ”växtätare” och är en japansk term för män som inte är intresserade av mänskliga relationer utan hellre tillgodoser sina behov med teknikens hjälp. Sex verkar på japanska betyda ”relation i köttet”, och termen därför en pik till de som inte vill ha kött. Någonstans här inser jag också att Han Kang är sydkorean, och att min östasiatiska kunskap är pinsam. (Men vad är det med Japan och att hitta på bra termer för samhällsfenomen?)

      Iallafall, ”Vegetarianen” handlar inte om det, utan om en kvinna som drömmer obehagliga drömmar som får henne att inse att hon inte längre vill äta kött. Familjen löper amok och bokens första del blir så en skildring av konsekvenserna av hennes beslut att bryta mot samhällets normer. Om omgivningens tryck för anpassning, individuella livsval, majoritetens diktatur; om vilka känslor ett medvetet livsval skapar hos den som inte reflekterat över sina egna. Om hur de som drivs av ”sunt förnuft” kränks, provoceras och går långt för att pressa ned den avvikande personen i mallen igen. Det spelar ingen roll att hålet i mallen är för trångt för den person som blommat ut. Då trycker omgivningen hårdare. Situationen har två lösningar, omgivningen ger upp, eller blomman förlorar sina blad och slinker ner genom hålet.

      Jag tycker att det artar sig till en fin historia om styrkan att ta sig själv, sina drömmar och viljor på allvar, och blir en stark påminnelse om att alltid arbeta hårt för att förstå personer i omgivningen, respektera och inte döma. Boken utvecklar sig mot slutet alltmer till en berättelse om psykisk ohälsa, något jag läser in som ett resultat av den sociala isolering huvudpersonen utsätts för.

      ”Det verkade räcka för henne att helt enkelt möta vad det än var som kom i hennes väg lugnt och sansat. Eller så var det så att saker och ting pågick inom henne, hemska saker som ingen ens kunde ana sig till, och att det därför var omöjligt för henne att samtidigt hantera vardagen. I så fall skulle hon naturligtvis inte ha ork över för nyfikenhet eller intresse eller ens för någon meningsfull reaktion över huvud taget på alla de bagatellartade händelser som pågick på ytan.”

      Berättelsen växlar flera gånger på ett effektfullt vis utan att förlora fokus eller känsla, och skildrar därigenom olika förhållningssätt inför livsval och de hjärnans sjukdomar som inte kanske direkt syns på ytan, men som kan utnyttjas. För detta blir också en bok om attraktion, om makt och övergrepp.

      En överlag mycket underlig bok, fullkomligt hopplös att sätta fingret på, men mycket läsvärd. Tack Flora för tipset!

”Farväl till Berlin” av Christopher Isherwood (1939, 2009)

Att läsa ”Farväl till Berlin” är som att rikta i ett detaljerat teleskop bakåt i tiden, mot Berlin och tiden mellan första och andra världskriget. Nazisterna nosar på makten, men ses fortfarande ömsom som hot, ömsom som fars. Inflationen skymtar, men framförallt ser vi små scener, bilder, personer och händelser, avtryck från som levde sina liv trots historiens gång. Isherwood är känd för sin impressionism, vilket jag förstår som konsten att hastigt skildra något så som det upplevs just i den stunden. Tanken att det är konstens verkligaste uttryck, snarare än att brodera ut detaljer i efterhand, vilket alltid avviker en aning från hur det verkligen var. Det gestaltas tydligt i ett känt citat från första sidan av den här boken:

      ”Jag är en kamera med öppen slutare, helt passiv, mekaniskt registrerande. Jag registrerar mannen som rakar sig i fönstret mitt emot, kvinnan i kimono som tvättar håret. En dag måste allt detta framkallas, kopieras omsorgsfullt, fixeras.”

      Det är en spännande tanke, och även om jag från början stör mig på ansatsen att något mänskligt kan vara helt objektivt, så märker jag snabbt att ”Farväl till Berlin” verkligen vibrerar av liv. Jag ser badstränder, persikoansikten, vinterbadare framför mig. Gubben Landauer, den bråkiga och charmiga familjen Nowak. Sally Bowles borgerliga självupptagenhet får mig att tänka på Anaïs Nin. Och så vidare. Det är vackert och levande, men en lång bit in i läsningen undrar jag fortfarande vad jag ska ha alla bilder och karaktärer till.

      Sedan börjar jag ana varför Isherwood är relevant även idag. Dels för läsglädjen i sig förstås, men också den simpla men svindlande tanken att folk var folk även förr i tiden, att många problem de brottades med är samma sorts bekymmer som gäckar oss idag. Jag ser först och tydligast de insmugna politiska insikterna, av typen:

      ”Den politiska moralen är sannerligen deprimerande; dessa människor kan förmås att tro på vad som helst eller vem som helst.”

”Nazisterna kanske skriver som skolpojkar, men de kan ta sig till vad som helst. Det är just därför de är så farliga. Folk skrattar åt dem in i det sista..”

      Det är såklart piss att historien upprepar sig kring NMR och så vidare, men sedan inser jag att Isherwoods karaktärer också finns i min omgivning.

”Han behandlar oss alla som barn […] Han berättar historier för oss. Han är sympatisk, charmerande. Men hans gester, när han bjuder mig på ett glas vin eller en cigarrett, doftar arrogans […]. Han tänker inte berätta för mig vad han verkligen tänker, och han föraktar mig därför att jag inte vet det.”

”Folk som aldrig låter sig luras är så trista.”

      Det gamla snacket kring att allt kanske inte är värt att göra, men det mesta är värt att skriva om, dyker upp i skallen på mig. Jag funderar över upplägget i ”Farväl till Berlin”, två inramande novellaktiga historier i början och slutet, och ett antal mer fristående berättelser däremellan, bilder tillsammans en helhet. Så slår det mig att kameran aldrig riktas rakt på homosexualiteten, utan den anar vi bara utanför. En ouppmärksam läsare kanske inte ens märker att den är där. Alltså ser jag inte allt i Ishwerwoods teleskop, vissa saker måste ändå min fantasi bygga ihop. Isherwood planterar mot slutet en liknande frågeställning, som lyfter läsupplevelsen från bra till stor.

      Det förvånar mig inte att sedan internetnörda fram att Isherwood blev vedantatroende. En slags hindu som bland annat ser världen som att det finns en definitiv sanning, en objektiv verklighet där vi alla hänger samman (individuella själen atman är bara en del av den stora gemensamma världssjälen brahman osv), men att ytterst få människor faktiskt kan se tillvaron på det viset. Istället ser vi maya, en slöja över den sanna tillvaron, där vi bara kan ana vårt universums konstruktion och sammansättning. Ana den genom att se likheter mellan människor. Ana genom att se likheter mellan tider. Jag tänker mig Isherwoods teleskop tillbaka till trettiotalets Berlin som en gestaltning av precis detta.

(Ursäkta flummig avslutning, fick feeling.. Blir ni nyfikna på att fördjupa er i det där kan ni googla och youtuba exempelvis Ram Dass.

Känns annars givet att Carl Johan Vallgren läste ”Farväl till Berlin” innan han skrev Kunzelmann & Kunzelmann, en bok som också utspelar sig i Berlins manliga homoliv på trettiotalet. 

Shoppa här eller här eller låna bibblan.)

”Rörelsen” av John Ajvide Lindqvist (2015)

Jag sträckläste större delen av den här boken en ångestfylld natt. Alltså, jag hade ångest redan innan jag började. Men det var ett bra bokval. ”Rörelsen” är obehaglig, äcklig och existentialistisk. Låter mig nicka igenkännande, och skrämmer mig samtidigt till att uppskatta min vardag lite mer.

       ”Jag visste så mycket, men förstod ingenting.”

      Boken är skriven med en jagberättare som skildrar det som kommer att bli hans första trevande steg som författare, även om bokens John snarare ser sig som aspirerande scen- och gatumagiker. Det är åttiotal, John är i tjugoårsåldern och har just flyttat till en egen bostad, ett gårdshus nära Sveavägen och Brunkebergstunneln i Stockholm. Han är ensam och lider den tänkande och kännandes kval i den vuxna tillvaron. Vem är jag? Vad ska jag bli? Vad är det för mening med alltihopa? Det finns mängder av syrliga resonmang, exempelvis:

”Känn dig själv har ekat som den tänkande människans stridsrop från antikens Grekland till Freud och vidare. Det är lika ouppnåeligt som devisen lyssna till ditt hjärta. Hjärtat är en muskel med ett pumpjobb att utföra. […]       Samma sak med självkännedomen. Lika lite som hjärtat kan prata är en människa förmögen att känna sig själv.”

      Som ensamma gärna gör börjar John märka mystiska saker. Hans grannar beter sig konstigt, och trots att han anar att det är något skit kan han inte låta bli att ryckas med. På samma sätt gör han när skinnskallen Thomas bjuder med på ett inbrott, och John tar klivet från att snatta från företag till stöld från privatpersoner.

       John jagar sitt mörker, och snart uppdagas något helt obegripligt i tvättstugan. 

       ”Vissa dras till mörka rum och vill undersöka vad som finns där, andra vägrar och 'vill inte ens tänka på' att gå in. Hörs det konstiga ljud inifrån mörkret? Skynda därifrån och glöm. Tvätta din tvätt, håll dig i ljuset.”

      Jag tänker gillande på Carl Gustav Jungs koncept om Skuggan, den del av vår person som vi döljer för omgivningen och oftast även för oss själva. Det vi skäms för, det vi är rädda för. Det mörka, dit vi måste våga rikta ficklampan för att bli verkligt upplysta.

      Från det äckliga badkaret i tvättstugans inre rum tar berättelsens skruv. Nåt så inihelvete! John och hans grannar börjar en slags perverterad, övernaturlig, motrörelse till åttiotalets individualism. Genom att dela smuts och djupa hemligheter skapar de verkligt delad tillvaro. För en stund. Men för grannarna blir blotta vetskapen om att det gemensamma, ärliga, fula finns, mening åt resten av tillvaron. Som en religion, en supporterklubb eller en familj. Samtidigt vill de djupare ner i svärtan.

       ”Det är svårt för att inte säga omöjligt att egentligen känna en annan människa. Oavsett hur öppenhjärtligt någon redogör för sina åsikter och preferenser, sin historia och sina rädslor, hur lång tid man än tillbringar med den andre så dras man med misstanken att det mest väsentliga inte förmedlas; vem den andre 'är', bortanför summan av sina egenskaper. Människor klokare än jag har brottats med denna fråga och den är lika komplicerad som banal.”

       Jag läser ”Rörelsen” som en bok om ensamhet, depression och självskadebeteende. Ångesthantering och flykt. Hela världen kretsar kring John och hans ego, på den deprimerade människans vis letar han mening direkt framför sig, men ”Rörelsen” visar samtidigt på alla människors behov av gemenskap och sammanhang.

       Jag gillar balansen mellan verklighet och fiktion. Magisk realism kallar vissa det. Surrealism kanske. Fantastik. När jag började läsa trodde jag faktiskt att jag enbart skulle läsa en självbiografi av en författare om sitt skrivande. Först senare kommer insikten att ”Rörelsen” är en fristående del två av en trilogi, och att det fanns mycket mer gotta än bara författartricks i den här boken.

       Jag har nyligen, genom en skoluppgift, fått bekanta mig med Palmemordet, och hajar till av hur Dekorimas skyltfönster (framför vilket Palme sköts) dyker upp gång på gång i ”Rörelsen” och leder fram till ”Rörelsens” finurliga avslutning, där vi bjuds bland annat en tänkvärd förklaring till vilka och vad som dödade Olof Palme.

När jag slagit ihop ”Rörelsen” bildgooglar jag direkt på Ajvide för att se om hans underarmar är ärrade. Och jag kommer aldrig att tänka att den låsta dörren i vår tvättstuga inte är lockande läskig. ”Rörelsen” fungerar.

       Jag skräms till eftertanke.

       Ikväll kramar jag Ida och barnen hårdare. 

(Köp här eller här)