”Flickorna” av Emma Cline (2016)

Emma Cline är en amerikansk debutant som skriver inspirerat av Charles Manson, hans sekt Familjen och morden de begick på Roman Polanskis familj. När den här boken stod framme på Partillebibblan var mitt löfte att läsa mer kvinnor inte speciellt svårt. Som tonårshårdrockare och internetnörd är jag väldigt bekant med Manson och mytologiserandet av honom (Marilyn Manson har tagit halva sitt artistnamn ifrån honom osv). Dessutom är sekter alltid spännande. Morden som Familjen utförde brukar ses som en av de händelserna som dödade hippierörelsens oskyldighet (den andra händelsen var då Hells Angels vaktade en Rolling Stones spelning och knivhögg en i publiken till döds).

      Men ”Flickorna” är ingen historieskrivning, det finns exempelvis inte med något kring att ett av Mansons motiv var att initiera ett raskrig, eller att det i verkligheten begicks fler mord. Jag antar att en rad andra grejer också avviker. Däremot är romanen något mycket viktigare än ett kronologiskt korrekt frossande i bestialiska mord.
      ”Flickorna” en respektfull skildring av vad som kan få en ung tonårstjej att hamna i destruktivitet. Romanen visar briljant vad som kan locka med en sekt. Cline ställer sig inte utanför, dömer och pekar, utan hon går in i, försöker förstå och skildrar därifrån. Känslan av att vara utvald, att sitta på en sanning som är otillgänglig för den stora massan. Det lugnande i att kunna krypa till skydd under en karismatisk ledare som bär på svar till livets hemska svåra existentiella frågor. Att hata allt normalt till den grad att det bisarra blir självklart.

      ”jag hade börjat fylla att tomrum i mig med ranchens övertygelser”

      Men framförallt är kanske boken en trovärdig gestaltning av en ung tjejs osäkra utforskande av sin egen sexualitet, av makten som kommer i och med att kunna skapa attraktion, det stärkta självförtroendet det ger. Och samtidigt visar romanen hur lömskt smickrande uppmärksamhet kan fungera. Hur vem som helst, i ”rätt” eller ”fel” sinnestämning, kan påverkas och hamna i situationer och sammanhang som bara dagar innan hade varit overkliga. Hur fort våra föreställningar kan förändras, för om vi tror att någon verkligen ser oss så går vi med på det mesta.

      Cline lyckas också att trovärdigt skildra hur otrygghet blir hårdhet genom berättarens väninna Suzanne, och hur Charles Mansons ('Russell' i boken) glider in i mörkret, en stilstudie i maktmissbruk och megalomani. Och medkänslan med kvinnor lyser romanen igenom av melankolisk feminism, läs exempelvis:

      ”Stackars Sasha. Stackars flickor. Världen göder dem med löften om kärlek. De behöver den så förtvivlat, och de flesta av dem får så lite. De drypande poplåtarna, klänningarna som beskrivs i katalogerna med ord som ”Solnedgång” och ”Paris. Sedan rycks drömmarna bort med sådan kraft; handen som sliter i jeansknapparna, mannen som skriker på sin flickvän på ussen medan alla tittar bort. Sorgen jag kände för Sasha fick det att stocka sig i halsen.”

      ”Flickorna” är underbar läsning, ett skickligt språk i bra översättning, och jag uppskattar hur bokens teman inte skildras genom en killes väg in i nynazismen, utan en tjejs väg in i en ”hippiesekt,” även om beröringspunkterna är många. En sjukt viktig bok överlag, framförallt till tonåringar och deras omgivning, men också andra som vill förstå vårt samhälle mer. ”Flickorna” är en bok för oss som inte vill slentriandöma allt vi inte förstår. Jag kommer tipsa mina barn om att läsa denna, tillsammans med ”Jag kallade honomSlipsen”, och antagligen bortåt två hundra andra böcker.. 

(Och det här med öppningsmeningar.. Lek lite med "Det var skratten som fick mig att titta upp, och flickorna som fick mig att fortsätta titta." Jävla proffs!

Köp här, här eller här eller låna på bibblan.)

”Queer” av William S. Burroughs (ca 1953, 2014)

Trots att den här boken också har en manlig homosexuell morfinist, och utspelar sig på femtiotalet, är den betydligt mer rumsren än de böcker som Burroughs främst är känd för (Naked Lunch, Nova Express och så vidare). Ändå var det ”Queer” som gömdes undan och inte publicerades förrän trettio år efter att den skrivits.

      För att Burroughs själv var rädd för den.

      Den skrevs då han satt häktad i Mexico, åtalad för att ha mördat/vådaskjutit sin fru vid en urspårad Willem Tell-lek. En av de historier som gjort Burroughs till en myt, en händelse som gör att folk vet vem han är, utan att ha läst något av. Men utöver förordet nämns inte händelsen i ”Queer”, utan boken handlar om månaderna innan, det som leder fram till galenskapen. Däremot är han i samma förord mycket tydlig med att det var just det, det mörkret efteråt, som tvingade honom att börja skriva.

      ”Jag skrev Junkie, men det var Queer som skrev mig.”

      ”Så fort något är nedskrivet förlorar det sin förmåga att förvåna […]. Så jag uppnådde en viss immunitet mot vidare riskabla förehavanden av liknande slag genom att skriva ner mina upplevelser.”

      Så ”Queer” är Burroughs skrivterapi kring vad som ledde honom fram till att mörda/vådaskjuta den enda kvinnan han någonsin älskat. Burroughs alterego i boken är naket och tydligt. Jag får vibbar hur det sägs att Strindberg skrev ”Inferno” för att förändra sig själv. Verket skapar författaren, snarare än tvärtom.

      Romanen ”Queer” handlar iallafall om månaderna innan, då Lee (Burroughs alterego i boken) tillsammans med den yngre mannen Allerton (vilken jag antar att David Bowie på bokomslaget ska föreställa?) åker till Sydamerika i jakt på yage, med en förhoppning att den drogen ska kunna hjälpa Lee att tackla avtändningen från morfin och heroin. Relationen mellan de båda männen står i fokus, och är oerhört tragisk. När de möts första gången, finns verkligen attraktion mellan dem, och jag gillar hur Lee bekänner sin läggning för den yngre Allerton:

      ”Jag kommer aldrig att glömma den namnlösa fasa som frös lymfan i mina körtlar till is – lymfkörtlarna, menar jag försås – när det ödesdigra ordet brände genom mitt yra medvetande. Jag var en homosexuell. […] Jag kunde mycket väl ha tagit livet av mig, gjort slut på en existens som inte tycktes erbjuda något annat än grotesk misär och förödmjukelse. Ädlare då, tänkte jag, att dö som en man, än att leva vidare som ett sexuellt monstrum.”

      Burroughs hittar som bekant senare en trygghet i sitt utanförskap, i att vara avvikande, och utvecklade sig till en symbol för det läskiga, avvikande och monstruösa. Det är svårt att tänka sig att den frispråkige Burroughs någon gång i livet skämts för sin sexualitet, men det är på något vis stärkande att inte hans person var något format från början utan något han blev. Något som han gjorde sig till. Postmodernt, befriande. Och helt i enlighet med hans övriga författarskap. Dölj inget, skäms inte. Visa allt, var inte rädd, fortsätt framåt.

      Relationen mellan Lee och Allerton svalnar, Allerton slutar vara tydligt attraherad av Lee, och Lee lockar med sig Allerton på sin resa med pengar. Lee betalar Allertons resa och uppehälle, mot sexuella tjänster två gånger i veckan. Lee slits därefter mellan avvisningar och närhet, obrydd över det från början underliga i att ha en pengaöverenskommelse som grund för en relation. Vi får också följa Lees närmast pedofila attraktion till unga pojkar, utan att något förbjudet skildras. Jag läser det också som en förvirrad, kärlekstörstande själs jakt på närhet. Kanske är det vad som avses med att ”Queer” leder fram till dödsskjutningen av Burroughs fru. Jag vet inte riktigt. Det här är en bok omöjlig att läsa utan att koppla ihop författare med verk, utan bakgrunden och myten om Burroughs skulle det här verket vara något helt annat.

      William Burroughs brukar avvisas av medelålders intellektuella som ungdomslitteratur, något som unga svåra JVVF-killar läser, inlåsta på sina pojkrum medan de hatar den omgivning som inte förstår dem (tänk Nietzsche-läsaren i Little Miss Sunshine). Det finns sanning i det, men jag tycker samtidigt att det är att förminska en verkligt subversiv författare. Visst, jag läste också Burroughs i tonåren, men då var det i en ytlig jakt på det förbjudna, det är först nu jag tror mig kunna förstå. Hur han genom att romantisera och dramatisera, förvränga och förfula det som avviker, så illustrerade han indirekt det vi tar för givet. Det vi låtsas vara naturlagar. Han tvingar sina läsare att ifrågasätta vad som är ”normalt”. Det vill säga, han skriver med en slags queer blick, decennier innan ordet fått sin nutida mainstream-betydelse.

      Burroughs verkar genom sitt hela författarskap drivits av en vilja att befria individens hjärna från andras kontroll. En kamp för att få tänka fritt och känna sig fri. Det är ett respektabelt livsprojekt, och inte något som borde ta slut i tonåren. Den som avfärdar Burroughs som JVVF har antagligen spikat igen dörren kring sin identitet och törs inte längre släppa ut den, vettskrämda att verk som ”Queer” och ”Naked Lunch” fortfarande äger kraft nog att förändra sköra identitetsprojekt. Den rädslan är befogad. 

(Yage är mer känt som ayahuasca, en stark psykedelisk drog som idag hajpas som potentiell medicin mot djupa depressioner. Se tex. Netflixdokumentären ”The Last Shaman” eller kolla upp ”Nätverket för psykedelisk vetenskap”)

(Jag skulle kunna gagga om Burroughs i en massa fler sidor. Om du inte heller får nog är ett tips att lyssna på den här fina radiodokumentären, berättad av Iggy Pop (låten ”Lust for Life” innehåller textrader från Burroughs bok Nova Express!). I dokumentären, gjord i cut-up-teknik, erbjuds bland annat flera vinklar på dödsskjutningen av Burroughs fru. 

Eller så kan ni välja att fascineras av Burroughs ockulta tekniker här.

Köp boken här, här, här, här. Eller låna på bibblan.) 

Missade du Istället för bokcirkels 100-inläggsjubileum?

100 böcker, 100 inlägg. Ett kalasinlägg, med topplistor!

Hipp hurra för "Istället för bokcirkel"! Jag fyllde nyss 100 inlägg, och det här blir kalaset.

     Jag kickade igång den här bloggen då jag plågades som värst av min brutna fot. Jag kunde inte längre klättra, inte springa långt, inte ta hand om mina barn. För att göra något av den existentiella ångesten så slog det mig att jag ju faktiskt kunde läsa och skriva. Och att jag alltid tänkt att jag skulle skriva. Nån gång. Nån gång blev till den gången och jag började. Nu, snart två år senare, har jag skrivit om 100 böcker, tycker det är skitkul och kommer fortsätta. Och extra märkligt är att ni är ett helt gäng som faktiskt vill läsa det jag skriver om det jag läst! Det värmer och motiverar såklart.
      Nu kan jag gå igen, till och med jogga på bra dagar, men käkar fortfarande antidepp och haltar ibland. Oavsett är jag faktiskt ärligt och innerligt glad över att benbrottet tvingade in litteraturen i mig.  

      "When life feeds you lemons, you paint that shit gold."

      Lätt att skriva nu när jag är på väg ur krisen. Men det är giltigt oavsett. Iallafall, som ett slags 100-inläggsjubiluem har jag roat mig dels med att piffa till designen (jepp, jag kunde fortfarande inte bättre än så här), och dels med att skapa ett gäng listor som kanske funka som guide till de drivor av boktexter som jag spottat ur mig. (fast nästan allt jag väljer att skriva om har jag ju gillat och vill tipsa om, därav boktexten liksom. Därför har jag också sorterat och rättat till taggarna på respektive inlägg. Klicka runt lite till höger vetja. Där gömmer det sig litterära klassiker och självutgivna godbitar.)

Den sortens böcker jag återkommer till i tankarna, månader efter utläsning, som faktiskt förändrat något i mig:
”Incest – ur Kärleksdagboken” av Anaïs Nin (1932-32, 1994) 
”491” av Lars Görling (1962) 
”Naked Lunch” av William Burroughs (1959) 
"Ödmården" av Nils Håkansson (2017) 
"En apelsin med urverk" av Anthony Burgess (1962) 
”Äldreomsorgen i över Kågedalen” av Nikanor Teratologen (1992)

De inlägg jag vet att författaren läst:
”Batongerna slår nedåt – en berättelse om brottsbekämpning” av Jonas Lundström (2016) 
"Bög i folkhemmet" av Arne Nilsson (2016)
”Alkemistens dotter” av Carl-Michael Edenborg (2014) 
”Nazisten som teg – Drömmen om att skapa högerextrema terrorceller i Tyskland och Sverige” av Cristoph Andersson och Andreas Förster (2017) 
"Lift" av Hanna Wikman (2010)
”Borde vara död” av Pål Eggert (2013) 

Pinsamt nog läser jag uppenbarligen alldeles för få kvinnor, men här är de bästa (och jag vet, det är inte ok att lista bara på grund av "kvinna". Utlovar skräpning kring kvinnofrånvaron i min läsning framöver):
"Lift" av Hanna Wikman (2010)
"Kallocain" av Karin Boye (1940)
"Den förunderliga kameleonten" av Inger Edelfeldt (1995)
”Incest – ur Kärleksdagboken” av Anaïs Nin (1932-32, 1994)
”Jagannath” av Karin Tidbeck (2012) 
"Koyot-kvinnan och andra djurväsen" av Ursula Leguin (1987) 

Om du också vill läsa litterärt superskickliga rasister (jag har någon slags fetisch verkar det som. JVVF? Kanske..):
”Äldreomsorgen i över Kågedalen” av Nikanor Teratologen (1992) 
”Short stories - Anthology of Classic Tales” av HP Lovecraft (1920-ish, 2017)
”Underkastelse” av Michel Houellebecq (2015)
”Svält” av Knut Hamsun (1890) 

De inlägg som fått flest besök
”Witches, Midwifes and Nurses – a History of Women Healers” av Barbara Ehrenreich och Deidre English (1973, 2010)
”De kommer drunkna i sina mödrars tårar” av Johannes Anyuru (2016)
”Short stories - Anthology of Classic Tales” av HP Lovecraft (1920-ish, 2017) 
”Borde vara död” av Pål Eggert (2013)  

De inlägg som fått minst besök: 
"Evig natt" av Michelle Paver (2010)
"The quality of mercy" av D.G. Compton (1965)
”Jagannath” av Karin Tidbeck (2012) 

Avslutningsvis. Tack till dig som läser. Det ger underlig kraft att veta att ni finns. Vill du peppa mig ytterligare, eller bara säga hej så blir jag ännu kraftigare. Har jag fått dig att upptäcka något nytt? Fått dig att se annorlunda på något du redan läst? Tycker du jag är en kocko-tönt?  marcus.regnander@gmail.com. (det sista är sant, btw)

”Fjärilen från Tibet” av CJ Håkansson (2007)

Den här romanen skulle bli som Bibeln till prästen eller porr till snuskgubben. En debutantskräckis som hajpas i varje internetdiskussion om svensk skräck och äckel. En roman som får form och inspiration av Slayer, splatterfilmer och buddhism. Och då inte ”pannkaksätande glad tjockis”-varianten. Och inte ”utmärglad upplyst frommis under ett träd”-varianten. Nej tibetansk buddhism, alltså tantra, galna gudar och dödsboken. Mycket talade för att ”Fjärilen från Tibet” skulle bli en fullkomlig läsfröjd för mig.

      Det är egentligen ingen roman, utan flera fristående noveller, med en ramberättelse om den unge svensken Martin som åker till Tibet och där hamnar mitt i vad som verkar vara en port till någon helvetesportal, den kinesiska militären är där och har spärrat av, fängslar alla utlänningar och använder dem som lockbete för vad-det-nu-är-som-sprungit-lös.

     Därifrån gör Håkansson sedan ett par nedslag i svensk vardag där mer eller mindre spektakulära helveten brakar lös. Det är kul och rolig läsning många gånger. Om hon som försöker svälta sig själv, för att hålla kontrollen över något i en hemsk tillvaro, och som har ett fantastiskt och helt oförglömligt monster i sitt kylskåp. Om surgubben som går omkring i sin skog och upptäcker hur något övernaturligt fällt ett stort kalhygge. Om hemlösa ungdomar på flykt som söker skydd i ett övergivet hus och terroriseras av strålmän. Ingen är trygg, ingen skonas.

      Det är fina noveller, Håkansson visar flera gånger skickligt på fina plågade vardagsöden och blandar sedan ner en portion vansinne och en portion splatter. När det fungerar som bäst sprudlar språket och jag får vibbar som om mästaren på kosmisk terror skrivit splatter. Och likt Lovecrafts universum verkar ondskan vara en slags urkraft i ”Fjärilen från Tibet”. Men där HP kompenserar bristande narrativ eller dramaturgi med poetiska formuleringar och bråddjup så halkar CJ tyvärr runt i sina olika karaktärer, tjatigt kaka-på-kaka-beskrivande och en sviktande röd tråd. Pisstaskigt att jämföra en debutant med Lovecraft, jag vet. Förlåt. Håkansson ska ha cred! Det är svårt att skriva skräck utan att det blir platt, ännu svårare är det att förnya en begränsad genré. Därför uppskattar jag ändå ”Fjärilen från Tibet” mycket. Han lyckas underhålla mina kräsna ögon.

      Men. Boken lämnar mig ändå utan bestående men. Tyvärr. Det finns flera exempel på vad som inte funkar. Historien om Martin är obegriplig. Vi får veta väldigt mycket i slutet som inte är med i början. Varför får vi inte veta mer om att han verkar ha lämnat en partner och bonusbarn hemma? Det skulle inte skada inledningen på något vis, men skulle göra slutet mer sammanhängande. Och vad är det egentligen som händer i bilen?

      Och, visserligen en parentes men en underlig sådan, varför, i den sista stora scenen, så dyker sexuellt våld upp i form av tidelag? Ingen av texterna innan har innehållit den typen av äckel eller obehag, och när greppet plötsligt används så skrattar jag rakt ut. Inte för att jag är pryd, utanför att det inte passar in i den värld Håkansson skrivit fram.

      Mitt största problem med boken är tyvärr hur ramberättelsen inte håller. Den lämnar stora hål i min läsning på ett ohärligt sätt. Jag hade förväntningar på ett välkomponerat buddhistbaserat helveteshål, men får aldrig något tydligare än att något hemskt verkar ha brakat lös av att ett kinesiskt barn dödat en fjäril (någonslags filosofisk ”fjärilens vingslag”-referens antar jag). Enstaka leviterande småleende munkar är senare i boken det enda jag läser in som återknyter till Tibet. Det är synd, för idéen är så bra.

      ”Fjärilen från Tibet” är ostabil, men ändå klart läsvärd om du också gillar skildringar av skräck, äckel och svensk vardag, om du också behöver något rejält för att ruska om dig.

(Köp här, på ditt antikvariat eller låna bibblan.)

(Hipp hurra, detta var bokinlägg nummer 100 i min blogg. Nästa inlägg kommer vara ett kalassinlägg. Håll utkik)

”Natten som föregick denna dag” av Johanne Lycke Holm (2017)

Jag har börjat en ny utbildning. Angereds författarskola. Där förde några av mina nya klasskompisar en spännande diskussion som sprang bland annat ur den här boken. Jag blev en tyst åhörare, för det de diskuterade hade jag aldrig tänkt på.
      De kritiserade tanken på att tolka litteratur (eller annan konst) och menade att tolkning har en förminskande effekt på texten. En bra text är alltid mer än en övergripande tolkning. Exempelvis ordval, sidornas disposition, meningsuppbyggnad, bilderna som skapas. Jag blev provocerad, osäker, tyst. Jag älskar ju symboler och tolkningslager.

      Efter eftertanke och diskussion landar jag i någonslags insikt kring att jag dels missförstod ”tolkning”, tänkte i Nietzsches ord på hur i människans hjärna inget är fakta, utan allt är tolkning. Jag tror att mina kursare, och Susanne Sontag som verkar vara katalysator för tolkningskritiken, snarare vände sig mot att en tolkning blir den rätta, och att denna enda tolkning ofta springer ur litteraturvetare/kritiker etc. Exempelvis, det går att säga att Moby Dick är en symbol för naturen och Ahab för mänskligheten, men det är inte den enda giltiga tolkningen. Moby Dick kan också vara det gudomliga, eller ett ouppnåeligt mål vilket som helst, och så vidare. I ett bra, fungerande verk gör varje läsare sina egna tolkningar, och vi ska passa oss för att läsa andras tolkningar innan vi själva njutit av verket i fråga. Och, för att fortsätta använda exemplet, även utan tolkningarna är Moby Dick en spännande och välformulerad äventyrshistoria med vackert språk och fin dramaturgi.

      Men, jag lärde mig också att tänka på sidans utseende, på flytet och livet i språket, på vad det är som håller mig kvar på sidan. För under läsningen är det inte tolkningen som håller mig kvar, det är sidan, formuleringar och den värld som författaren lyckas bygga för stunden. Eventuell tolkning kommer senare. Och den måste inte heller komma, för att bli en fin läsupplevelse. Men båda måste finnas där, om jag ska uppskatta det som en verkligt stor läsning. (Burroughs, Burgess, Teratologen, Håkansson är enkla tydliga exempel.)

      Utifrån de här tankarna, där jag antagligen förvanskat och missförstått de kursare jag ovan lagt ord i munnen på, ville jag givetvis läsa boken som gav upphov till diskussionen. Att författaren dessutom driver en skrivarskola som kallas ”Häxskolan” på Valand gjorde mig inte direkt mindre intresserad.

      Iallafall, ”Natten som föregick denna dag” har ett trettonårigt berättarjag, en tjej med ett ben i barndom och ett i vuxenliv. Hon lever utanför. Hon skriver fram sig som misslyckad. Ful. Ointressant. Kanske är hon sjuk. Sidorna är svarta, drömska, poetiska. Lyser i sina ord, talar genom bilder. Tydliga, levande bilder, utan närmare förklaringar.

      ”Ett barn kan inte bara vara ett barn. Ett barn måste också vara någonting helt annat för att inte riskera att fastna i barndomen, som är ett mycket litet land.”

      ”En dag vaknar jag och har förvandlats. Ingen människa mer, bara kött. Jag vet att lukten av mig är densamma som lukten av talk och tagel. Jag vet att jag är en samling oljiga organ på ett blankputsat bord. Jag sover på dagen eller på natten.”

      Romanen är imponerande, inspirerande, nedslående. En så orimligt språkligt skicklig debutant. Efter en tolkningsdiskussion jag än så länge bara till hälften förstår, drar jag mig nu för att säga vad jag tycker att den här romanen handlar om. Men för mig utmanar den uppfattningen av barndomen som en lycklig plats. Det finns också en ockult aura kring boken, som tyvärr går mig förbi, men som jag ser framemot att googla fram och som kanske kommer leda till en omläsning framöver. Andras tolkningar och verktyg behöver inte vara förminskande, utan kan också vara till hjälp för en läsning.
      Men ”Natten som föregick denna dag” drabbar aldrig, berör mig inte på djupet, rubbar inget fundamentalt. För att jag inte är i målgruppen? För att jag inte förstår? För att jag är ovan?

      Antagligen alltihopa.

      Eller, det är klart, hade det inte varit för den här boken hade jag aldrig haft de senaste veckornas stora aha-upplevelser kring vad text kan vara. Om du inte kunnat följa mitt svamlande försök att formulera tankarna: min poäng med varje boktext är inte att jag ska definiera för dig vad någon bok handlar om. Jag vill processa mina egna tankar, genom att skriva om vad jag tänkte och kände, och förhoppningsvis väcker det ditt intresse att själv läsa romanen i fråga. Som i livet i övrigt, jag är inte ute efter att definiera Sanningen, jag är ute efter Min sanning, och hoppas sekundärt att den också inspirerar andra att leta sin.

(Den här boktexten blev nog ett avskräckande exempel på hur en boktext kan handla om mycket annat än själva boken.. 
Det blir också tydligt att jag läser alldeles för mycket män, och stannar i mina egna comfort zones mer än jag erkänner.
Köp boken här eller låna bibblan.

För övrigt kommer snart ett 100-boksjubileum i bloggen!)