”De 120 dagarna i Sodom” av Markis de Sade (1785, 2005)

Ett ökänt verk, skrivet i fängelsecellen i Bastiljen, de skälvande veckorna innan den franska revolutionen, av en författare som redan då personligen pekats ut och fängslats av självaste Napoleon på grund av sina provocerande verk. En bok som efter tvåhundra år fortfarande river upp och sönder sina läsare, som är så kontroversiell att när den filmatiserades på femtiotalet så dödades regissören efter premiären. ”De 120 dagarna i Sodom” är ett magnum opus för en författare välkänd för sina groteska perversioner.

Plotten är enkel. Fyra stycken rika aristokrater köper/kidnappar ett antal barn, unga män och kvinnor och några gamlingar, spärrar in dem i ett bergspalats och bränner bokstavligen alla broar som leder dit. Därefter börjar de 120 dagarna, under vilka de fyra libertinerna lever ut exakt alla sina (och andras) lidelser och perversioner efter en noga utformad, stadigt stegrande plan. Avvikelser och överträdandet av gränser utgör egensyfte och upphovet till njutning.

      ”Och vilka är de varelser ni nu är underordnade? Djupt och erkänt skurkaktiga personer vilkas enda gud är deras liderlighet, vilkas eda lagar är deras lastbarhet och vilkas enda broms är deras utsvävningar; gudlösa rucklare utan principer och religion, den minst brottslige av dem är besudlad med fler tarvligheter än ni skulle kunna räkna upp, och i vilkas ögon en kvinnas liv, vad säger jag, en kvinnas? Livet hos var och en som bebor jordklotets yta, är lika obetydligt som utplånandet av en fluga.”

      Det blir en kavalkad i äckel, ett aldrig sinande uppräkning av grova förnedringar och övergrepp. Så uppenbart fantiserade, och de Sade inleder kanske med att leta anständighetens gräns, men passerar den kvickt och låter gränsen försvinna bakom oss i horisonten. (Du kan faktiskt inte föreställa dig hur grovt det blir.) Till en början läser jag boken med den distans konsten kan ha, sedan letar den sig in i mig. Jag börjar tänka på historier från nutiden, om sadistiska torskar som Kapten Klänning och andra som skildras i ”Skugglandet”, att vissa av de Sades grovheter faktiskt förekommit i verkligheten säger något om den mänskliga existensen. Att män med makt riskerar bli vidriga odjur som förlorar fokus på sin omgivning.

      Det finns dokumentärer om porrmissbrukare som upplever att de måste höja insatsen av förbjudet för att fortsätta att bli upphetsade, och plötsligt finner sig konsumera våldsam barnporr, inte för att de någonsin innan trott att de blir upphetsade av barn, utan för att de blivit slavar för sin egen njutning och jakten efter det förbjudna. Satt i det sammanhanget blir ”De 120 dagarna i Sodom” en viktig varning till vår nutida civilisation, som med Internets anonymitet, riskerar låsa upp all möjlig skit ur det mänskliga mörkret.

      Det slår mig att ”De 120 dagarna i Sodom” kan läsas som en slags vulgär variant av ”Ett ord i rättan tid”, en enda stor gestaltning av en större princip. Men istället för att som Liu Zhenyun skriva fram det vackert glittrande Indras nät, så skildrar de Sade människan som en maskinell skapelse av kött, en slav under sina egna begär. Och här förvånas jag över de Sades rykte som frihetsvurmare. Hans verk genomsyras visserligen av konstnärlig frihet, och något plan av fri, om än haltande, individuell sexualitet – men samtidigt är ingen karaktär verkligt fri. De tillfångatagna i romanen slavar under tyrannerna, medan tyrannerna slavar under sina egna begär. Markisens människor är kartongfigurer som fylls av köttets kraft, som vill leva ut kåtheten framförallt, eller tvingas till att leva ut andras. Visst, det måste varit en kraftig ateistisk motbild till de Sades samtida prästerskap och det han upplevde som hycklande verklighetsfrånvänt prat om själar och frälsning. Det måste ha varit farlig maktkritik när den kom – men idag, lever vi inte redan i en slags de Sade-värld, där vi bara är våra materiella manifestationer, vår kropp och vårt kött, egoistiskt sökande efter vår egen njutning, medan de ickemateriella värdena (och världarna) inte längre finns?

      Kanske försöker de Sade normalisera det onormala, och problematisera koncept som ”naturligt”. Och det blir intressant, för även fast läsningen bitvis är outhärdlig, för även om övergreppen och grovheterna överträffar ALL exploation-splatter-gore jag surfat och sett på genom mitt liv, så blir det ändå långtråkig läsning. Jag känner inget med karaktärerna, skiljer inte ens på dem. Men jag upplever smärtan och obehagen. Läsningen blir en slags mental tortyr. Och ändå fortsätter jag. Kanske har de Sade gjort mig till masochist, en som njuter av att förnedras och plågas?

      Många verkar på olika sätt ha jobbat med att göra markisen till sin. Överraskande nog flera välkända feminister som Simone de Beauvoir, Edda Manga, Angela Davis; främst (tror jag) eftersom han skrev om den kvinnliga sexuella upplevelsen med samma fokus som den manliga. Freudianer gör de Sade till för-Freudian i och med hans gestaltande av sexualiteten som den primära mänskliga drivkraften. Och kanske är ”De 120 dagarna i Sodom” ett pre-psykoanalytiskt sätt för markisen själv att skriva ur sig sina egna fängelsefantasier?

      Men jag slår igen boken med en känsla av att ha läst något som (tack och lov) inte liknar något annat, ett verk som inte passar in någonstans. Oavsett är detta väl någonslags definition av storslagen och odödlig litteratur. Att den fortsätter säga oss saker om oss själva, fortsätter tvinga fram tankar och diskussioner.

      Medan jag läst ”De 120 dagarna i Sodom” har jag följt den tunnelseende frikyrkodrivna ankdammsdiskussionen om Mr Cool och pedofillåten som kom för några år sedan, och ryser. Inte för att jag gillar Mr Cool, eller för att han lyckas provocera mig eller vara rolig, utan för att diskussionen och mobmentaliteten är så uppenbart idiotisk och trångsynt. Moralpaniken skenar, folk vägrar (med flit?) att se gränsen mellan konst och verklighet, och jag undrar förskräckt när dreven ska hitta till biblioteken. För hanteringen av oönskad litteratur är ändå ett mått på konstnärlig frihet i ett samhälle, och ”De 120 dagarna i Sodom” stod till min gläde framme på Partillebibblan, de Sades ”Filosofin i sängkammaren” stod till och med på skyltplats, och sen tidigare vet vi att Teratologens (tydligt de Sade-inspirerade) ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” fanns i magasinet.

      För, ändå. Hur motsägelsefullt det än kan verka, så är jag glad över att ha läst den här romanen. Trots allt. Den är farlig, på riktigt. Svårförstådd. Mörk. Ond. Verkligen inte för alla. Men tankeväckande och ett måste för den som strävar efter att förstå sig själv. För jag lovar. Det är fullkomligt omöjligt att läsa ”De 120 dagarna i Sodom” och inte samtidigt ruckas en aning i bilden av sig själv och vår värld.

Köp här, här eller låna på till bibliotek och värna den fria konsten.

Carl-Michael Edenborgs svar på Kajsa Ekis de Sade-kritik är läsvärd. Eller det här längre blogginlägget  .
Nånsin undrat varifrån bandnamnet The Libertines kommer?

Trailern till Pasolonins filmatisering, som vi såg flera gånger under gymnasiet (och trimmade upplevelsen genom att samtidigt äta chokladpudding..)

"Ready Player One" av Ernest Cline (2011)

I en mörk framtid då vi förstört verkligheten lever folket ut sin tillvaro i virtual reality-världen OASIS. Där finns tusentals världar, designade efter tycke och smak. Digitala klassrum, rymdskeppshangarer, återskapade miljöer från videofilmer och så vidare in i fantasins oändlighet.
      När programmeraren som skapat OASIS dör uppdagas det att han, inuti den artificiella världen, gömt ett sk. påskägg, en skatt som ger upptäckaren tillgång till alla hans biljoner och fullkomlig kontroll över OASIS. Drömmen om makt och pengar, tillsammans med utmaningen, gör att tusentals användare börjar arbetet med att tyda den första ledtråden. När boken tar fart har just huvudpersonen, en ung utstött fattig kille, hittat den första nyckeln, före de andra idealistiska nördarna, de som tävlar "tillsammans men mot varandra", men också före det onda fascistoida storföretagets legoknektar som deltar i skattjakten.

      "Ready Player One" är så ultranördig att jag inser att jag inte var så nördig i tonåren som jag alltid trott, för trots år av fantasyböcker, åttiotalsmusik, Drakar & Demoner, TV- och dataspel, så förstår jag inte hälften av alla referenser som haglar. Men det är kul ändå! 
       Romanen är en sidvändare, problemlösningen bygger spänningen, men där "The martian" föll platt lyckas "Ready Player One" med att skapa komplexa karaktärer som jag faktiskt känner med, och världen är en gedigen, genomtänkt konstruktion som är rolig att utforska.
      OASIS är en framtidsvariant som kombinerar Facebooks socialisering med MineCrafts skaparlusta, och samtidigt dataspelens grafik. Så trovärdigt att jag är övertygad om att vi kommer se liknande system skapas snart, då datorprestandan nått den nivån.
      Men jag saknar mer av det anonyma internets smuts. Var är porren, våldet och allt annat förbjudet som frodas på Internet idag? Finns det inte längre i OASIS? Varför det isåfall? Världen är lite för gullig för att hålla hela vägen, men Cline ska däremot ha cred för hur han lyckas att skriva fram nagelbitande spänning av hur en karaktär spelar Pac-Man.

      Boken genomsyras av en mästrande ateism jag inte delar, men parallellar samtidigt på ett respektfullt vis nördande med religion, lite som att "allt är olika sätt att hantera tidens gång och skapa mening i en annars meningslös tillvaro".

      Det slår mig att programmerare och författare är liknande varelser. De bygger mysterier, tidsfördriv och underverk för oss att fly in i. De blir skapare av världar. Ibland mäktiga sådana. Som i bästa fall förgyller och förbättrar. Som i värsta fall förvränger, förvillar och förstör.

       "OASIS had become a self-imposed prison for humanity [...] A pleasant place for the world to hide from its problems while human civilization slowly collapses."

      Romanen leder mina tankar till "Jag kallade honom för Slipsen" och det växande problemet med innesittande personer, folk som ger upp verklighetens krav för Internets illusioner. För det är klart att det är frestande, vi människor älskar genvägar och finns vägar runt våra demoner tar vi hellre dem än tar strid. Och i artificella världar kan man faktiskt vara vem man vill, hur man vill, genom att förändra sitt utseende, sitt kön, sin hudfärg, eller varför inte genom helt sluta att vara människa och bli en orch med strålpistol och skinnjacka? 
      Cline leder oss också så småningom in på hikikomori-fenomenet (innesittarna), men, utan att spoila alltför mycket, så gillar jag inte hur slutet skrivs rakt över näsan. Jag hade hellre sett Cline visa sin poäng, snarare än, som han faktiskt gör, skriva rakt upp och ned att "fiktion är viktigt, men verkligheten är viktigare". Det blir motsägelsefullt när det han faktiskt just ägnat en hel roman åt att skildra hur viktigt drömmar om andra världar kan vara.  

(Det är roligt att se hur Cline låter en av hjältarna köra en De Lorean från "Back to the Future", något han nu, efter succén med boken, själv i verkligheten gör, dessutom tillsammans med nördkungen George RR Martin, i dokumentären "Atari: Game Over". 
Jag prickar utskrivna låttextrader som "Burning the midnight oil" från Rushs skiva 2112, och antar det det kryllar av såna nördlager i den här boken, om en skulle börja leta..
Vitsigt är också hur Spielberg nämns upprepat i boken som geni, och det blev också han som filmatiserade "Ready Player One."
Köp här, här, eller låna bibblan.)

”Lilla stjärna” av John Ajvide Lindqvist (2010)

Det är så skönt att känna att jag verkligen gillar en samtida svensk fantastik- och skräckförfattare! (Pål Eggert hör också dit.). Ajvide skriver enkelt, lättläst men blir ändå sällan platt. Hans karaktärer är komplexa och kapabla till motsägelsefulla handlingar och överraskar gärna, utan att tappa i trovärdighet. Scenerna och narrativen är alltid tydliga, Ajvide använder inga opålitliga berättare eller annat litterärt krångel, men det finns ändå lager av tolkningsmöjligheter, för den som vill. Jag tycker att Ajvide skriver som Joe Hill gör när han är bra (som i ”Horns”) och inte långtråkig (som i ”A heartshaped box”).

      Ajvides karakteristiska referensnördande är roligt, i ”Lilla stjärna” är det David Bowie, Bright Eyes och Kristian Lundbergs poesi som lyfts fram, i ”Rörelsen” var det Samuel Beckett och Depeche Mode. Ett berättargrepp som verkligen fungerar på mig, det ger karaktärerna liv, trots att jag knappast hört en låt av Bright Eyes.

      Men ”Lilla stjärna” berör mig tyvärr inte alls lika mycket som ”Rörelsen” nyligen gjorde, eller som ”Låt den rätte komma in” eller ”Hanteringen av odöda” gjorde när de kom, men den är ändå läsvärd och givande. Den här romanen handlar om två flickors uppväxter. Om deras drömmar, utanförskap, och deras speciella talanger, egenskaper som så småningom för dem samman; först med varandra, sedan andra, vilket leder till spektakulära hämndplaner. Ajvide har väl levt sig in i mobbade tonårstjejer och skildrar deras tillvaro naket, rått och bestående. Det blir både bisarrt och underhållande, även om jag tyvärr aldrig blir riktigt rädd eller verkligt obehaglig till mods. Däremot överraskar boken genom sin perverterade och ändå sprudlande feministiska empowerment, jag ser framemot att lästipsa min dotter om sisådär tio år. Men jag är själv betydligt mer förälder än tonårstjej, och ”Lilla stjärna” blir för mig främst en bok om just föräldraskap, om att vilja skydda sina barn från omgivningens smuts, balansen mellan arbete-självförverkligande-småbarnsliv, och om tvåsamma relationer.

      ”Vad var det då som hade hänt? Vad var det för en sekt som Lennart och Laila hade gått med i?

      Bara den vanliga, den som rymmer endast två medlemmar och som strävsamma gifta par i bästa fall kan få en inbjudan till. Sekten vars motto är: Vi har bara varandra.”

      Men framförallt handlar ”Lilla stjärna” om en av föräldraskapets största fasor: tänk om något faktiskt är fel på mitt barn?

(Köp kanske här, om du inte hittar på loppis eller bibblan)

”Mitt grymma öde” av Carl-Michael Edenborg (2012)

En historisk fantasi om en klassisk kompositör. Utan namnet Edenborg på författarraden hade jag antagligen inte blivit intresserad, men nu är ”Mitt grymma öde” just Vertigomannens romandebut och förväntansfullt plockade jag därför med den bland de andra långlån-böckerna från bibblan. Och den här skildringen av Händels liv landar givetvis långt ifrån mina fördomar om klassiska kompositörer. Det bjuds smuts, obscena perversioner, bråddjupt mörker, och nu efter läsningen har jag överraskande nog ett spirande intresse för ”klassisk musik”, det som för mig tidigare varit en stor likartad klump där bara Beethoven stuckit ut (och det pga filmatiseringen av ”A Clockwork Orange”). Händel var samtida (och större än) Bach, och före exempelvis Mozart och Beethoven. (Du har också garanterat hört åtminstone ”Hallelujah” av Händel.)

      Historiskt sett verkar Händel ha varit en mytisk figur, det enda som verkar känt och helt accepterat kring hans egenskaper är att han var snål, ilsken, ensam, ful och ett musikaliskt geni. Detta har Edenborg tagit till vara, och skapar en bild av Händel som en slags hedonist som i närmast Lovecraftiansk anda hatar livet, alla andra människor och ofta sig själv. Edenborgs Händel lever för konsten, och bara den. 

      Det blir en trovärdig resa kring upphöjda stora konstnärers svårigheter och ovilja att anpassa sig till det normala, deras förmåga att höja sig själv över andra, och den berusning och självhat det medför. Som då Händel, tidigt i berättelsen, gjort närmanden mot sin bäste vän och morgonen efter möter honom igen:

      ”Upp ur sängen, öppna dörren, omfamna vännen. Vi skrattade lättat, som om en börda lämnat oss. Det var en illusion. Bördan var min, jag var bördan. Denna börda skulle fortsätta att krossa mig och alla i min närhet. Den hade långt ifrån nått sin fulla tyngd.

Så är det att vara storartad.”

      Eller då Händel ska skriva en opera och reflekterar:

      ”Jag har alltid tyckt om kejsar Nero. Han brände ner Rom år sextiofyra medan han spelade på sin lyra. Jag har en ändå större ambition: jag vill bränna ner Rom genom att spela på min fiol. Vi är samma andas barn.”

      Händel finner under uppväxten sin homosexualitet fruktansvärd, men med framgången möter han fler och fler likasinnade (det skaver att inse att många av aristokratins homosexuella låg med andra män främst på grund av ett djupt kvinnohat, snarare än kärlek till män). Men det är aldrig kärlek, Händel hinner utnyttjas flera gånger innan maktbalansen ändras och han blir den som förgriper sig och utnyttjar sin position (För en Edenborg-nörd som jag själv håller på att utvecklas till så ler jag åt att han låter ett ”frontsvin” spela en så avgörande roll.). Det är en perverterad och skruvad tillvaro Edenborg låter Händel leva, där den rena kärleken kommer ur brottet mot naturen:

      ”Ert sinne är förgiftat av symmetrier: men kärleken uppstår endast ur asymmetrier, felaktigheter, skevheter, rentav omänskligheter.”

      Men Händel visar sig oförmögen att älska, varken sig själv eller andra, och snart utvecklar han också en svår impotens. Han intresserar sig då för kastraterna, dåtidens klassiska superstjärnor vars pungkulor avlägsnades i barndomen i förhoppning om att skapa gudomliga röster. I en oförglömlig scen i Florens underjord skildrar Edenborg hur Händel deltar då en åttaårig pojke kastreras, och det är fantastiskt. SÅ jävla obehagligt, och samtidigt en extremt talande bild av kampen mellan köttet och konsten, mellan verkligheten och gudomligheten. En scen som kommer stanna i mig även om jag glömmer resten av boken.

      Även om det nattsvarta narrativet påminner om ”Alkemistens dotter” så skiljer sig ”Mitt grymma öde” sig från denna i och med att här lever Edenborg mer upp till sin rykte som smutsens och erotikens författare, då han ägnar mycket tid åt Händels alltmer perverterade försök att känna något alls. Händel var en av barockens stora, och Edenborg skriver barockt. Storslaget, pompös, vulgärt, hårt.

      Men, även om jag inte är någon lektör, kan jag inte låta bli att störa mig på en del detaljer. Som upprepande metaforerna ”som alla förälskelser bleknade även denna”, de svettiga bleka ostarna, och ordet inälvor. Dessutom känns ord som ”full fräs”, ”runka” och ”tuttar” malplacerade, även om de mycket väl kan vara historiskt korrekta.

      Störigt är också hur tydligt det görs att Händel inte var ordets man, utan musikens. Gång på gång ställer Edenborg honom tafatt letande efter ord i pinsamma situationer. Det är trovärdigt, men det stör mig att Edenborg ändå valt en jagberättare för romanen, där skapas en diskrepans som gör att jag påminns om att jag faktiskt läser fiktion.

      Hur mycket av romanen är Edenborgs fantasi? Ingen aning. Men jag njöt av läsningen, och Edenborg talade flera gånger rakt in till den spirande konstnären inuti mig själv, på ett stärkande vackert vis. Jag påminns om att den som inte vågar misslyckas aldrig kommer att komma någonstans, att orimlig framgång skapar slöhet och trubbighet, att förtjänad framgång alltid är bättre än ärvd. Och;

      ”Endast förlusten bär tillräckligt mycket styrka för att skaka oss i grunden.” 

(Köp inte här, eller här utan någon annanstans, eller låna bibblan.) 

”Witches, Midwives and Nurses – a History of Women Healers” av Barbara Ehrenreich och Deidre English (1973, 2010)

Min vän och sjuksköterskekollega Tor stack den här lilla boken i min hand för något halvår sedan. Ett stycke brinnande aktivistisk och feministisk kvinnohistoria, om hur den upphöjda manliga läkarkonsten trädde in som norm för vård av sjuka, på bekostnad av den kvinnliga helarkonsten. Om hur rationalitet och vetenskap trängt undan erfarenhet, känsla och rutin.

      Ansatsen med boken är ingen komplett historieskrivning, utan den pekar ut två viktiga tider för formandet av synen på den moderna vården; häxjakterna och framväxten av den moderna läkarkåren.

      Bokens första del beskriver att när häxjakterna drog över Europa under 1600-talet ställde sig den framväxande läkarkåren på kyrkans sida, bakom dogmer, patriarkat och maktcentralisering. Kvinnliga helare smutskastades och förlorade sin upphöjda plats i samhället, även om de fortsatte att verka i smyg. ”Häxan” får i boken upprättelse, och författarna låter oss förstå att de som brändes på bål inte var några fantasiväsen, utan verkliga och vårdande kvinnor. Det är uppfriskande, och skrämmande, att inse hur många av de mediciner (smärtstillande, antiinflammatoriska, för matsmältning, mot förstoppning osv.) som fortfarande används, faktiskt kommer ur det som historien har kommit att klassa som ”häxtraditioner”. Samtidigt förstår jag att helarnas agerande var empiriskt grundat, och de använde sinnen och intellekt efter bästa förmåga.

      Sedan skildras 1800-talet och framväxten av doktorn som en idealiserad man (intellektuell, pragmatisk, handlingskraftig), och sjuksköterskan som det kvinnliga idealet (mjuk och naturligt omhändertagande). Hur kvinnliga vårdare först förtrycktes och förbjöds, och senare återinfördes i en omformad version, den Nightingaleska – den underordnade sjuksköterskan. Vi får därigenom en bakgrund till dagens vårdhierarki, där den rationelle vetenskapsgrundade manlige läkaren styr, och den naturligt vårdande kvinnliga sköterskan lyder.

      ”Healing, in its fullest sense, consists of both curing and caring, doctoring and nursing. The old lay healers of an earlier time had combined both functions and were valued for both. […] But with the the development of scientific medicine, and the modern medical profession, the two functions were split irrevocably. Curing became the exclusive providence of the doctor; caring was relegated to the nurse. All credit for the patient's recovery went to the doctor and his ”quick fix,” for only the doctor participated in the mystique of Science. The nurse's activities, on the other hand, were barley distinguishable from those of a servant. She had no power, no magic, and no claim to the credit.”

      Detta är en vild stridsskrift och osar av andra vågens feminism, på ett vis jag uppskattar men som ibland drar iväg väl långt i sitt hårda argumenterande, och ibland svänger sig med, vad jag tror är, direkta felaktigheter (som att katolska kyrkan tog inspiration av alkemin?).

      Och det är intressant och tankeprovocerande läsning, men egentligen väcker boken främst andra tankar i mig. Jag fastnar i tankar kring kopplingen mellan häxa-helare-sjuksköterska i kontrast till läkaren och vetenskapen. Min vän Lars formulerade det som att läkarens plikt är inför vetenskapen, medan sjuksköterskans är inför patientens upplevelse. Vår roll är att vara den mjuka vårdaren, den som bemöter med rätt språk och ser till patientens unika position, medan läkaren bedömer funktion och presenterar objektiva iakttagelser.

      Jag menar inte att kasta skit på vetenskapen, den är otroligt viktig. Kirurgi, undersökningsmetoder, verkningssubstanser och så vidare (jag är inte helt kockobello!). Och vi sköterskor har ett ansvar att använda vetenskapen, och dela med oss av den. Vi ska ge den till patienterna på ett vis de förstår, för att ge dem makten åter över sin egen tillvaro. Och jag menar inte att vi ska börja med en massa hittepå naturmediciner eller behandla med ickebeprövade metoder. Men vetenskapen är inte den enda måttstocken för ett mänskligt liv, och vi sjuksköterskor är faktiskt en slags moderna häxor som möter patienten som den komplexa och unika individ den är i just den stunden då vi möts. Det finns vetenskapliga teorier för stöttande samtal, för bekräftelse och så vidare, men det är inte det primära det vi använder i mötet med patienten. Vi använder våra personer, och det är inte alltid nödvändigtvis fel. Däremot blir det fel att låtsas som att vi aldrig gör det. Då kommer vi aldrig att rätta till vissa av våra tillkortakommanden, de som faktiskt orsakas av vår persons brister.

      Och, jag kissar verkligen i kyrkan nu, men jag tycker att sjuksköterskekallet har delar som är bra! Klart vi ska ha lön, klart vi ska lämna jobbet på jobbet, klart att vi inte ska leva enbart för att jobba och så vidare. Men! Får jag inte sitta vid sängen hos en döende patient och ibland faktiskt låta mig beröras i djupet av hela min person, då skulle yrket fort tappa sin mening och sin storhet. Och, den här insikten att en del av sjuksköterskerollen till sin natur är ickevetenskaplig, gör inte den mindre värd, eller ens verklighetsfrånvänd. Snarare tvärtom. Den förklarar varför tusentals syrror fortsätter knega för dåliga löner under risiga arbetsförhållanden.

(Hela boken finns inläst här, kolla rad nummer 13.)

(Extra kul att Nine Inch Nails nya skiva ”Bad witch” gett soundtrack till min läsning här, då just ”Bad witch” är ett begrepp som används i boken. )