”Tampa” av Alissa Nutting (2012)

Sedan jag fick egna barn är pedofili en av de saker som skrämmer mig allra mest. Att uppskattningsvis 3-5% av den vuxna befolkningen bär på en sexuell läggning som får dem att tända på prepubertala barn, det är en ogripbar siffra som håller mig vaken om nätterna. Det är alltså över en procent, vilket borde göra det till en slags folksjukdom. Men det är klart, läggningen är inte problematisk/sjuklig om inte personen själv tycker det, eller om hen börjar begå övergrepp.

  Iallafall, jag valde ”Tampa” dels för någotslags ”know your enemy”-tänk, men också för att jag, som bekant, älskar transgressiv litteratur. Romanen är inspirerad av verkliga händelser, författaren gick i High School med en kvinna som senare i livet dömdes för övergrepp på en fjortonårig pojke hon var lärare till. Men romanen är fiktion, och när jag jämför det verkliga fallet med förövaren i ”Tampa” verkar de skilja sig mycket åt, fundamentalt kring gärningsmannen, men likna varandra kring samhällets syn i slutet.

  Celeste, jagberättaren och huvudpersonen i ”Tampa”, är någonslags bombnedslags-snygging, gift med en polis kör hon omkring i en Corvette och får män i alla åldrar att vända sig om efter henne. Men hon är inte intresserad av sin man, eller andra vuxna män. Hon tänder på pojkar i yngre tonåren. Hon har därför valt att bli lärare för att i yrket kunna ragga upp barn och ha sex med dem. Tyvärr låter inte Nutting Celeste ”bara vara pedofil”, utan hon är också sociopat. Totalt iskallt beräknande i sitt beteende, empatilös, utan en tanke på sin omgivning. Inte på offren, inte på sin man, och så vidare. Det gör också att det blir omöjligt att känna med henne. Celeste blir tyvärr aldrig mer än en monsterkarikatyr.

  En stor del av romanen är välskriven grafisk porr, framskriven snarast som mellan en egoistisk kvinna och en tafatt man. Effekten och obehaget av att det är sex mellan barn och en vuxen försvinner många gånger, jag tycker att författaren handskas ovarsamt med sitt ämne. På ett vis har hon fallit för en av den transgressiva litteraturens fallgropar, när smutsen och det gränsöverskridande blir i ett egensyfte, grovheterna saknar poäng. Chock för chockens skull. Samtidigt glömmer Nutting av att påminna oss om hur obehagligt det vi läser faktiskt är. Nutting glömmer också av hur fullständigt osannolikt allt sex blir efter ett tag. Lägger ingen märke till någonting i Tampa?

  Just sexet är ändå det enda som lurar mig att minsta lilla känna med huvudpersonen, när jag försöker och anstränger mig. Celeste i ”Tampa” marknadsförs som en kvinnlig Humbert Humbert (Nabokovs förövare i klassikern ”Lolita”), men jag tycker det är en skrattretande jämförelse. Som jag minns Humbert (färskare i minnet ligger Henrik-karaktären i Knausgårds debut ”Ut ur världen”) så finns den litterära magin i att författaren lyckas få mig att känna med någon som gör hemska grejer. ”Tampa” är med psykopat-Celeste snarare mer lik Bret Easton Ellis karaktär Patrick Bateman i ”American Psycho”. Och jag känner på ett liknande vis som jag gjorde inför Bateman. Idén är roligare än genomförandet. Det blir inte kul att ha sociopater i huvudrollen, eftersom det inte går att känna med någon som inte känner. Det obehagliga i att Celeste tänder på tonåringar hade räckt för den här romanens gränsöverskridande.

  Och visst, kanske går det att bemöta min kritik av Celeste-karaktären som att det handlar om att jag inte kan föreställa mig en kvinnligt sexuellt odjur. Att det har med könsroller i mitt huvud att göra. Kanske finns en viss poäng i det, men det förklarar inte att resten av persongalleriet i romanen också är kartongbitstunna och platta.

  ”Tampa” väcker intressanta tankar. Kvinnor kan vara förövare i sexualbrott mot minderåriga. Det är inte säkert att varken omgivningen eller det barn som utsätts för övergrepp av en vuxen kvinna inser att det är något som skadar. Synen på manlig respektive kvinnlig sexualitet. Slutet av boken handlar mer om detta, och här känns det som att verklighetens rättegång kring författarens gamla klasskompis har stått modell för romanens intrig. Men det görs slarvigt, för hastigt och rakt ner i halsen.

  Jag skulle tipsa om den här romanen om det sociopatiska i Celeste skrivits bort, om sexet tog upp max en tredjedel av det nuvarande utrymmet, och rättegång och avslutning istället fick svälla och ta plats. Nu tycker jag att du kan välja en annan bok. Inte för att ämnet är för grovt eller att jag är för pryd. Tvärtom. Ämnena som ”Tampa” väcker är alltför viktiga för att hanteras så slarvigt som Nutting gör.

  Vi får ingen backstory alls på Celeste, mer än att hon valt sin yrkeskarriär just för att jaga unga pojkar. Men hon är tjugosex och har inte innan romanen tar fart begått några övergrepp. Jag blir förbannad på att Nutting tycker att vi bara ska köpa det, när det tvärtom är här brännpunkten borde ligga. Vad hände där emellan? Är pedofili en läggning som kommer från ingenstans, eller kan den påverkas/triggas/hämmas osv? När bestämmer sig en pedofil att gå från tanke/fantasi, till att begå övergrepp? Och hur kan vi som samhälle fånga upp det? Det hade varit en intressant bok. 

(Omslaget.. Genialt i sin vidrighet. Om det hade handlat om flickor och inte pojkar. 

Romanen ska tydligen filmatiseras av Harmony Korine, han som gjorde fantastiska "Kids" och "Gummo". Det blir säkert sevärt.
Men köp inte den här boken, inte här, här eller här.)

"Mamma är bara lite trött" av Sara Beischer (2016)

En bra grej med att gå på Angereds författarskola är boktipsen jag får av mina klasskompisar. Denna gång var det Kajsa som bjöd på "Mamma är bara lite trött", vilken snabbt letade sig rakt in i mitt hjärta.

  Jag har en flytande bild av en perfekt pappa i mitt huvud. Det finns ingen verklig förebild, det skulle inte funka för själva grejen med den är att den förändras. Vad jag än gör så byts bilden i skallen till det jag inte är. Jag skäller för mycket, eller för lite. Jag tar för mycket plats. Jag tar för lite plats. Jag är för tråkig, jag är opedagogisk, jag är för sur, jag är för trött. Och så vidare. 
  Egentligen vet jag att min kompass är trasig.
  Att ingen kan vara perfekt.
  Ändå bubblar det här irrationella självhatet i mig.
  Jag känner aldrig att jag är en bra förälder.

  Men "Mamma är bara lite trött" är en riktig empowerment-roman och tvättar min deprimerade hjärna från såna där svarta tankar. Beischer låter mig skratta förlösande åt hela skiten.
  Detta är en roman om stress, depression och utmattning. Om en kämpande mamma, med haltande lärarkarriär, som jonglerar VAB-dagar, förskolelämningar och omärkta kläder tills hon går sönder. Hon blir sjukskriven och satt i rehabiliteringsprogram. Där träffar hon den storrökande danskan Iris, en karaktär som växer både i huvudpersonens ögon och i mina, i takt med att sidorna passeras. Iris gestaltar hur viktigt det är att bara få dricka kaffe med någon ibland, utan att exakt veta vad som ska hända, eller vad man ska prata om.

  "Vi är hemskt dåliga på sorg i det här landet ... och på glädje." 

  Slutet på Beischers roman blir lite onödigt, jag fick samma "ta-inte-i-så-du-spricker-känsla" som mot slutet av annars fantastiska "Jag kallade honom Slipsen". Men romanen som helhet blir ändå en vacker påminnelse om att viktig litteratur inte behöver vara krånglig eller svåråtkomlig. Ibland blir det storslaget att bara få känna igen sig. Att få gråta och skratta åt sig själv. För den här romanen är både rolig och sorglig. Ett brinnande vittnesmål om att hur vi än jagar bilden av det perfekta som kommer vi aldrig nå dit. Det perfekta är ett omöjligt hittepå som har sönder oss. 

  Sara Beischer skrev debuterade med "Jag ska egentligen inte jobba här" (hon är verkligen queen of boktitlar!) för kanske tio år sedan, om att arbeta som vårdbiträde i äldrevården. När jag läste den stärkte hon min vilja att arbeta med människor, hon fick mig att känna igen mig där, och nu gör hon samma grej fast i mitt föräldraskap. Beischer stärker och ger sammanhang.
  Det är värdefullt.
  "Mamma är bara lite trött" blir en slags mild omkoppling av min hjärna. En varm påminnelse om vad som är viktigt i livet. Igenkänningen får mig i slutänden att skratta betydligt mer än gråta. För perfekt är obehagligt och inte önskvärt. Tillvaron är full av skav och sprickor, känslor ska inte kvävas utan visas, och vågar en visa så kommer folk krama bort det. Det är det magiska med att vara människa, att ha vänner och partners.

  Och, som en annan klasskompis sa, tragedin är faktiskt bara ett perspektivskifte från komiken.

Köp här eller här

"Allting växer" av Lyra Koli (2018)

Till en början distanserar berättaren mig i den här svenska scifi-romanen. Det är dystopiskt, klimatkatastrofen har passerat, döden håller på att besegras genom nedfrysning, men jag upplever dialogen som fyrkantig, och funderar mest på varför det är en jagberättare som fantiserar fram ett tredjepersonsperspektiv. Något får mig ändå att fortsätta läsa, strukturen träder fram, den underliga inledningen får sin förklaring och romanen blir läsvärd.

  Jossi är huvudperson, som nygift konstnär borde hon vara lyckad och lycklig, men något skaver och får henne att söka alternativa vägar. Hon snappas upp i en revolutionär verksamhet med syfte att förändra gränsen mellan människa och natur, låta växtligheten ta sin hämnd på mänskligheten.

  Romanen är lättläst, undantaget inledningens förvirring över perspektivet, och det onödigt spänningsskapande i att inte skriva ut vilka som talar med varandra i varje situation, vilket får mig att använda tid till att fundera över vem som pratar med vem.
  Koli skriver fram en cynisk framtid, tydligt tagna ur vår samtid. Allting är likformat och ytligt, virtuella sociala medier dominerar kommunikationen, men ingen bryr sig om annat än sig själva och hur de själva ter sig. Hälsa, både fysisk och psykisk, styrs genom hormonimplantat. Alla som tänker annorlunda sektstämplas, alla handlingar som inte är jobb eller avkoppling uppfattas som religiösa. Den som frivilligt önskar ge upp sin individualitet blir sjukskriven och placerad i rehabiliteringsprogram.

  "Allting växer" (är titeln förresten en blinkning till filosofen Herakleitos "Allt flyter"?) är gulligt naturvurmande, lite sådär hippiefin, och rätt rolig. Språket är inte lika fulländat, men visst finns det vibbar av Karin Boyes "Kallocain". Däremot saknar jag en djupdykning i det som lyfts. Jag skulle gärna sett romanen skruvas ett par varv till kring sina teman. Men visst, den får mig att fundera över hur sociala medier borde kallas antisociala medier, eftersom bara fysiska möten räknas för vårt mående. Och jag blir sugen på att jorda ner fingrarna bland krukväxterna i fönstret. 

(Länk för länk)

”Satyricon” av Gertrude Hellbrand (2018)

Jag trivs jättebra på Angereds författarskola. Vi har en givande stämning, jag har fått flera nya vänner och skrivarkolleger. Och vi har två närvarande och upplyftande lärare. Jag kom in på Bona folkhögskolas projektlinje i somras, men valde Angered framför Bona, framförallt för de fysiska mötena.

  ”Satyricon” är en roman som får mig att tvivla på det valet. Gertrude Hellbrand är lärare på Bona, och jag blir mycket nyfiken på hur det skulle ha varit med en lärare som skriver sådana här härligt dekadenta böcker om sadomasochism, rå vild sexualitet med rejält omoraliska karaktärer.

  Romanen kretsar kring en reunion, en fyrtioårsfest på landet dit den intellektuellt framgångsrika Renée bjudit bland annat sitt gamla gäng från studietiden, ”Satyricon”, de som gjorde festandet till en konstform i sig och brinnande utforskade konsten, kroppen och kalasen. Huvudperson är nyskilda mamman Olivia, som hade relation med Renées bror Rufus på studenttiden. När de ses igen blir gammal glöd till vildsint eldsvåda, men vi får tidigt veta att det hänt fruktansvärda saker, både i festsällskapet och i relationen mellan Rufus och Olivia.

  Rufus är gestaltningen av den mörka, onda, okontrollerbara kåtheten sprungen ur de vilda naturkrafter vårt samhälle försöker vrida sig bort från. Han är satyren, men hans syster Renée är ändå den karaktär jag har roligast med i romanen. Hennes hårda kommentarer om den svenska samtiden är härligt uppviglande. Hon är och har alltid varit ledaren för ”Satyricon” och lägger fram tankar som hur det diaboliska draget saknas i den torra svenska intelligentian eftersom godhetsiver och gravallvar premieras framför det råa och naturliga.

  Renée och de andra visar också hur en kan bli kåt av makt, eller av att bli förnedrad. Och makten att vara attraktiv, och veta om det. Om det vackra i att inte kalla allting sjukligt utan förundras och njuta istället. De visar också på det sorgligt ytliga i att ha nya människor som fetisch.

  Det finns en tydlig och utskriven parallell till ”Story of O”. Det är för längesedan jag läste den, men ”Satyricon” väcker minnen. Däremot är det underligt att ”Satyricon” fångade min blick på bibblan efter att jag just läst ut Batailles ”Ögats historia”, eftersom det också finns beröringspunkter mellan de båda verken; strävan efter att ta skammen från sexualiteten, maktens nära koppling till upphetsningen, våldet och dödens närhet till extasen osv.

  ”Kanske hade jag alltid anat det; att det vi kallar sex inte är den ofarliga och välordnade aktivitet veckomagasin och intresseorganisationer utmålar dem som. Att sexualiteten tvärtom är en dunkel och primitiv, mörkt uråldrig kraft som vi aldrig helt och håller kommer att kunna begripa oss på eller tämja.”

  Romanen har en nästan förhäxande spänning och flera mästerskickliga gestaltningar av åtrå och våld. Det är svåra litterära scener som Hellbrand skriver fram. Hon låter oss direkt undra vad som hänt i den där sängen, och pusselbit efter bit träder fram, och håller mig spänd och överraskad hela vägen till slutet. Och det här är oförutsägbar läsning, trots de tydliga suspense-placeringarna.

  Tyvärr nuddar språket ibland klyschorna, ett exempel finns på sidan 32 där ett stycke börjar med det urvattnade ”Syskonen Bodin förtrollade mig från första stund, som en fängslande roman man inte känna lägga ifrån sig” , för att övergå i fantastiska ”Sådan är ungdomen; ett impressionistiskt flöde av möten.”

  Men, det jag främst saknar med romanen är djup i karaktärerna. Romanen är inte platt, men skulle för min del gärna fått vara hundra sidor längre, med fler nedslag i bakgrunden. För visst gillar jag att relationen mellan Rufus och O får vara ”simpelt” köttslig, men jag hade ändå gärna sett vad som fanns mer mellan dem, speciellt med tanke på hur romanen utvecklas. Jag förstår och gillar slutet, men hade gärna sett det tidigare genom karaktärerna.

  Det är oturligt, eftersom ”Satyricon” hade kunnat vara perfekt. Men den är fortfarande bland det mest intressanta samtida svenska jag läst på länge. En karaktär talar om att deras dekadens är en motkraft till feminismen, och jag går upp på tårna. Jag förstår att hon menar feminismens tendens att vända sig bort från biologin, men tänker att ”Satyricon” just därför är ett feministiskt verk. Tillgång till hela den egna upplevelsen, utan skam eller skuld, är för mig en central del av feminismen. Här är diskussionen arv eller miljö skitsamma, det viktiga är att en individualisering av sexualiteten är en kugge i varje frigörelse, och där ingår ställningstaganden kring exempelvis dominans och underkastelse. För att möjliggöra en sådan ärlig utforskning måste vi kasta av oss vår skenbart frigjorda, men fortfarande kristet moraliserande, samtid. Litteratur som ”Satyricon” blir här till ett slags frihetligt kalejdoskop in bland de egna känslorna.

  Men det är klart, om litteraturen lämnas och sexualiteten utforskas i verkligheten, då behövs tydliga stoppord. Den som sätter sociala regler och moraliska koder åt sidan leker faktiskt också med katastrofen. Det är en varning, inte ett förbud, som Hellbrand gestaltar så väl att jag är helt svettig efter utläsningen.

”Satyricon” får mig att längta efter att läsa Hellbrands tidigare verk, men också att inse att det är dags för mig att leta fram både ”Story of O” och ”Venus i päls”.

Att romanen är utgiven på Albert Bonniers snarare än Vertigo betyder kanske att den svenska synden inte är helt död ändå?

Två störiga detaljer: Romanen använder sig av flera konstverk kopplade till satyrer, sexualitet och dekadens, men ändå: karaktären Tony lyssnar på Black Metal, han åker på spelningar och verkar kunna sin grej, ändå påpekar han aldrig att det finns ett stort norskt band som heter just Satyricon. Det hade kunnat nämnas i en mening eller två, för att få trovärdigheten att öka i mina ögon. Update: Författaren upplyste mig om att O faktiskt nämner bandet i början, men hon höll med om att Tony hade kunnat utveckla det lite.
På ett liknande vis kallas en karaktär för ”Markisinnan de Sade”, utan att någon av de kulturellt skillade karaktärerna nämner att detta också är namnet på en pjäs av Yukio Mishima som dramatiserats bland annat av Ingmar Bergman  (finns på Svtplay). Jag tänker att Hellbrands karaktärer vet detta, och hade därför gärna sett det i romanen.

Köp boken här, eller låna på bibblan.

”Ögats historia” av Georges Bataille (1928, 2006)

 Den här lille rackaren är tydligen en klassiker bland JVVF-killar och andra fans av litterär pornografi, dekadens och surrealism. Jag hade missat den, tills tack och lov Linda stack den i min hand. ”Ögats historia” är en del av den franska surrealismen från nittonhundratalets första halva (Anaïs Nin en annan), är en dramatisk kärlekshistoria och skildrar tre personers vilda sexuella fantasier. Det blir sex, våld och kroppsvätskor. Men, till skillnad från våldet och snuskets urkung Markisen de Sade så blir Bataille aldrig outhärdligt upprepande. Bataille är kort och slagkraftig och därför mer kraftfull.

  Det är mycket jag vill säga om den här boken och dess författare. Till exempel att Georges Bataille var radikalvänster och antifascist. Han skapade en tidning (Acephale) under andra världskriget i syfte att återta Nietzsche från fascisterna på andra sidan gränsen. Så sjukt modigt och viktigt! Och lite som Nietzsche ger Bataille till en början sken av att vara lättläst och tydlig, men under läsningen träder fler och fler komplicerande lager och tolkningsmöjligheter fram. För det är tätt mellan symbolerna i ”Ögats historia”. Den tydligaste är den vita utplattade globerna. Äggen, ögat, testiklarna. Det är också vätskor, mjölk, urin, tårar.

  Jag hade tänkt skriva den här texten som att konst inte behöver vara rationell, nyttig, lönsam eller funktionell. Den kan också bara få vara. Smuts och snusk kan få vara smuts och snusk. Vilket jag till viss del tycker, men så kom jag till Batailles efterord, där han psykologiserar romanen. Där får jag läsa om den lille Georges tragiska uppväxt med en blind och rullstolsburen syfilissjuk halvt vansinnig far, och en mor som med tiden förlorade förståndet och hängde sig på vinden. Plötsligt får symbolerna i romanen en annan innebörd och jag förstår att genom att skriva fram obsceniteter utforskade Bataille sitt eget inre, sina trauman och undanträngda fantasier. Jag förstår också att romanen innehåller så mycket mer än vad det verkar vid första ögonkastet.

  ”För andra verkar universum anständigt. Det verkar anständigt för anständiga människor därför att deras ögon är kastrerade. Därför fruktar de det obscena. De erfar ingen ångest om de hör tuppens skrik eller upptäcker den stjärnbeströdda himlen. I allmänhet smakar man på 'köttets njutningar' på villkor att de är fadda.”

  För, och detta är viktigt, surrealismen och dekadensen är inte verklighetsfrånvänd. Den utgör inte lat verklighetsflykt. Det här är ansträngande, obekväm läsning, urtypen av transgressiv litteratur, så som jag vill ha den. För jag vill ju att läsning ska pressa fram de känslorna och de tankar jag annars gärna går omvägar runt. Jag slår igen ”Ögats historia” med ett introspektivt obehagligt småleende, och en tanke på hur stor roll Bataille lär ha spelat för såväl kritiska akademiker som Derrida och Foucault, som samtida konstnärer som Chuck Palahniuk och Marilyn Manson.

  Men Bataille stod som sagt på andra jättars axlar, och tex. det antikristna från Nietzsche pulserar tydligt genom ”Ögats historia”. Här finns ingen skam trots de grova vulgäriteterna. I den engelska utgåvan finns en underbar akademisk atombomb till essä om litterär pornografi av Susanne Sontag. Den bjuder till flera rader långa understrykningar (och har inspirerat delar av den här bokreflektionen), exempelvis:

  ”What difficulties arise from the long deformation of the sexual impulses administered by Western Christianity, whose ugly wounds virtually everyone in this culture bears.”

  Bataille, de Sade och de andra visar läsaren hur den mänskliga sexualiteten helt saknar moral, tanken att vi skulle kunna styra vår upphetsning är kristet bottenslam som ligger kvar och fortfarande orsakar mentala monster av skam och skuld. Det är tankar som verkligen förtjänar att brännas och inte återvinnas i ett ”sekulärt” samhälle. De transgressiva visar (för den som vill och vågar) att den mänskliga upphetsningen är ett jävla sketchy fenomen, med potentiellt brutal verkanskraft på individen. Kort sagt, du kan inte bestämma vad du blir upphetsad av, hur mycket du än försöker. (Däremot kan du styra över vad du väljer att göra av din upphetsning, om du faktiskt vågar facea den.)

  En annan intressant grej är hur våld och sex skapar en manisk typ av koncentration och uppmärksamhet. Läsningen blir en slags preverterat mediterande, ett bladvändande sätt att lämna sig själv och sitt ego. Genom litteraturen visar Bataille och de Sade på ett av de mänskliga mysterierna, jagflykten som gömmer sig i det obscena. (Ett givet samtida exempel blir deckarnas billiga och uttjatade tricks att fokusera på sexmördade unga kvinnor). På samma sätt som jag skrev om de Sade är det omöjligt att läsa Bataille utan att glänta på portar inuti som du inte trodde fanns. Det är kanske inte kunskap alla är intresserade av. Vissa vill kanske leva med locken på och nycklarna bortkastade och fortsätta vara anständiga. Då ska de inte läsa "Ögats historia". Detta resonemang leder mig fram till en explosiv fråga:

  Är litterär trangressiv pornografi farlig?

  Mitt svar blir absolut! Konst kan definitivt putta folk till att göra hemska saker. (Kubrick ångrade filmatiseringen av ”A clockwork orange”, Burgess ångrade att han skrev den, just eftersom flera unga killgäng imiterade ultravåldet). Tvärtom, jag tänker att den som påstår att konsten inte är farlig blundar för dess magiska kraft. Det mänskliga subjektet är omöjligt att tämja eller ens helt förutspå. Vansinne, våld, desperation bubblar under de lugnaste, de mest polerade hudarna och det är omöjligt att veta vad som får någons bägare att svämma över. Vad som kommer ge den sista knuffen från tanke eller känsla till handling.
  Men, ska vi låta konsten ta ansvaret för detta mänskliga fenomen, då behöver vi se större på frågan. En censurapparat i storleken Västerås kommun känns rimlig, eftersom all bra konst isåfall är potentiellt farlig, då den siktar på att påverka och förändra våra tankar och sinnesstämning.
  Med det sagt så är ”Ögats historia” verkligen inte en bok för alla. Den attackerar upplevelsen av sig själv och den egna tillvaron. Det är omtumlande, inspirerande, obehagligt, och faktiskt lite farligt på riktigt.

  (Och justdet. Boken innehåller en hel del maffiga gåtor och insikter om döden också. Men det får ju inte plats här denna gång. Otroligt att du läste hela vägen hit. Tack för visat intresse.)

Öppningen av ”Nekrofilen” känns klart inspirerad av en scen ur Batailles biografi.
Köp boken direkt och billigast från Vertigo här, annars här eller här (länkar för pingly-länk). 

Den enda bokvideobloggaren (”Betterthan food”) jag hittat som är värd att följa älskar tydligen Bataille, och har köpt rättigheterna till att filmatisera den. Låter stört och omöjligt, men det ska bli intressant att följa.

Dokumentär om Georges Bataille här på youtube.

Deathspell Omega är tydligen fransk Bataille-inspirerad metal från Frankrike.Tyvärr inte speciellt bra..