”The first fifteen lives of Harry August” av Claire North (2014)

Vad skulle du göra annorlunda om du fick leva ditt liv på nytt? Hur många gånger skulle du kunna återuppleva din tillvaro innan det blev en förbannelse? Är livet cykliskt och inte linjärt? Sådana tankar kokar Claire North upp åt oss i den här surrealistiska fantastikhistorien, tillsammans med frågor kring reinkarnation, deja vu-upplevelser, och med associationer till filmerna ”Ground hogday”, ”Naken”, till buddhism och filosofen Nietzsches tankar om att man ska leva sitt liv så att du skulle klara att återuppleva det på exakt samma vis.

Harry August, huvudpersonen i boken, är en kalachakra - en av många i vårt samhälle som i hemlighet återupplever sitt liv (begreppet kommer från tantrisk buddhism och betyder typ livscykel). Han dör på olika sätt efter olikt levda liv, men återföds alltid i samma kropp under samma omständigheter och från samma mor. Och han minns alla sina tidigare liv i detalj. 

Under sin andra livstid kommer han i kontakt med ”the Cronus Club” som organiserar kalachakras för att hjälpas åt genom livstiderna. De försöker i största möjliga mån leva i hemlighet för att inte röra till historiens gång allt för mycket, men ser till att ge varandra hjälp. Ett kanske lättförstått exempel är hur Harry genom att säga till en mycket gammal kalachakra vilka hundar som kommer vinna på kapplöpningsbanan eller vilka aktier som kommer stiga skyhögt i värde vid en viss tidpunkt, kan denna ta med sig informationen in i sin nästa livscykel, placera sina pengar på vinnande hundar eller aktier och bli enkelt rik, och sedan återbörda tjänsten genom att skicka vidare rikedomarna till Harry i hans nästa liv.

Det är lite rörigt till en början, men sen landar formen och det blir underhållande. Mot slutet av Harrys tolfte levda tar historien verklig fart, då han får ett meddelande på sin dödsbädd från en ung flicka. Hon säger att världen är på väg att gå under och att Harry antagligen är den enda som kan rädda den. En annan kalachakra har bestämt sig för att snabbspola vetenskapen genom sina livstider, och på så vis kontrollerar hen mer och mer av världens utveckling. Och hen har börjat ta kål på andra kalachakras och på hela Cronus-klubben, av rädsla för att de ska försöka stoppa henom. Så nu börjar Harrys kamp mot denne, en jakt efter den makthungrige kalachakrans födelseort för att stoppa att hen föds (det enda sättet att fullständigt mörda en kalachakra är att döda hens mamma eller hindra befruktningen), innan Harry själv suddas ur existensen.

Jag får det antagligen att låta rörigare än vad det är, för North sköter sitt krångliga ämne jättefint. Hon bygger svindlande intressanta karaktärer, tänk dig att berättarjaget är en person som ägnat livstider åt några religioner, åt vetenskap, åt äventyr och som sedan minns alltihopa. Sedan väcker North roliga frågor även inom sin påhittade värld: Är det rimligt att samma moralregler gäller för de linjära (de som lever bara ett liv en gång) och de som återföds? Kan det kallas mord om det värsta som händer är att någon behöver återuppleva puberteten?

Men njutningen i den här boken ligger inte bara i Clarie Norths spännande världar och trovärdiga lek med sina idéer, hon skriver dessutom vackert.

Om att ångra sig

”The past is the past. You are alive today. That is all that matters. You must remember, because it is who you are, but as it is who you are, you must never, ever regret. To regret your past is to regret your soul.”

Om vargtimmarna.

”I waited with the light out in my room for the dead hour of the night when the mind shifts into a numb, timeless daze of voiceless thought. It is the hour when all things are lonely, every pedestrian walking flat-footed over the blackened stones.. It is the utter silence when the engine stops in a flat ice-drifting sea.”

Och det ögonöppnande konceptet ”kulturellt galen”;

”I stared at Constance and wondered if, in her way, she wasn't quite, quite mad. Not a neurological madness, not a disease of the mind, but rather a cultural madness, an infection of expectations which corrupted her perception of what should be and what actually was.”

*

Det är krångligt att leva, och jag kan tycka att det känns rimligt att man borde få ett par försök på sig för att leva sitt liv.

"Ett ord i rättan tid" av Liu Zhenyun (2015)

”Det finns en berättelse bakom allt som händer, även om den ibland kan vara lång och omständig.”

Den här boken kretsar främst kring två personers livsöden; Yang Baishun som rymmer från tristessen i tofuysteriet (!), och Niu Aiguo som gör en liknande resa två generationer senare. Även om Liu Zhenyun väver ett skickligt nät av invecklade intriger som långsamt nystas upp allteftersom vi följer våra två huvudpersoner är det mängden av bifigurer som lämnar det stora avtrycket. Det fullkomligt kryllar av bifigurer som spelar större och mindre roll för våra huvudpersoner. Gemensamt för alla är att de (vi?) är lika oförstådda och ensamma i tillvaron. Och samtidigt är inget människoöde någon öde ö, utan alla påverkas hela tiden av andras val, känslor och småaktigheter; många gånger helt utan att personen själv förstår konsekvenserna av sitt eget handlande. (Detta ger inte bara negativa konsekvenser, vid flera tillfällen hindras folk, till synes av slumpen, från att begå mord och andra hemska brott.) På detta invecklade vis upprepas dessutom vissa sorters händelser, vilket ger bokens berättelse den spiralform som omslaget visar.

Det här är en svindlande skildring av mänskligt liv, gång på gång på gång återkommer jag till tankarna om hur en fjärils vingslag på ena sidan jorden orsakar en orkan på den andra.

Boken är överraskande fri från historiska markörer. Inga kommunister, inga nationalister. Ingen Kulturrevolution, ingen Mao. Detaljer som kärror och mobiltelefoner ger hum om när de olika berättelserna utspelar sig, men i övrigt är de båda berättelserna närmast tidlösa. Det skärper fokuset på människor i interaktion med sina medmänniskor. Alla människor känner sig ensamma, oavsett tid, oavsett plats.

Det är lustigt, det här är en sån bok som växer efter utläsningen. Jag minns egentligen väldigt få detaljer, men nu drabbar helheten mig. Men jag tycker ändå att själva läsupplevelsen blir väl mycket ”..och så åkte han dit eftersom hans dotter sagt att mjölnaren där hade billigare priser än i grannbyn. På vägen dit slog han följe med en ung man som talade om sin hembys vackra fält av blommor. Det gjorde honom intresserad och han bestämde sig för att ta en avstickare dit och ta risken att bli utskälld för förseningen. Så åkte han dit och där träffade han...” Ni fattar.

Jag anar att det kan finnas en massa invävd mening och möjligheter till flerbottnar till tolkningen, men mycket går tyvärr över huvudet på mig. Till exempel tror jag det finns en del bibelreferenser, och tacklingar till kommunismens kollektivistiska tankar.

Men en djupare mening skulle samtidigt helt kunna stjälpa den läsning av boken jag gjort nu. För jag tänker såhär; Det här är en så storslagen berättelse om mänsklig existens just eftersom den saknar storslagna slutsatser. Den har inga gudar och inga ideologier. Ingen allmängiltig livsvisdom eller filosofi. Eller kanske snarare har den oändligt många.

En misslyckad katolsk präst predikar ungefär ”känn dig själv så vet du var du är på väg”, och med det tror jag Zhenyun menar det exakt motsatta. Den här boken är en rejäl attack på den liberala drömmen om den fria individen. Hur vi än försöker förstå oss själva och vår tillvaro; hur vi än försöker forma våra liv därefter; hur vi än drömmer; så har vi ändå inte den fullständiga makten över våra liv. Det är den mänskliga tillvaron alldeles för invecklad för.

Som gamle Hu säger;

”Sjukdomar är lätta att bota...Det är människohjärtat jag inte förstår mig på.”

(Köp här eller låna bibblan.)

"Koyot-kvinnan och andra djurväsen" av Ursula K. LeGuin (1987)

Om Wolves in the throne room skulle sluta spela black metal och börja skriva noveller skulle det bli berättelser likt de som samlas i "Koyot-kvinnan"; ekocentriskt, hjärtligt, magiskt, med smak av jord och löv. Så gillar man inte när djur eller natur är berättaren är detta inte något för dig (japp, jag menar dig Flora! ;) ) LeGuin ger här röster åt de som inte har någon, bokstavligen många gånger. Allt får vara subjekt; träd, djur, stenar.För allt talar, om man lyssnar. Och med perspektivet låter hon oss veta att de förstår verkligheten bättre än vi människor. Och dessutom, som koyotkvinnan säger;

"Likheten är i betraktarens öga."

Boken innehåller små förord till många av novellerna, de är minst lika underhållande som själva novellerna, och jag uppskattar när LeGuin är rak och tydlig:

"Vår arts förhållande till växtlivet består i totalt beroende och total exploatering - ett spädbarns förhållande till sin mor. Utan växter skulle jorden ha förblivit naken sten och vatten, utan växtandning skulle vi snabbt kvävas, utan vegetabilisk föda (direkt, eller som i kött, indirekt) svälter vi. Det finns ingen annan föda."

eller

"Stenar är vad en plats är gjord av från första början och efter allt annat. De finns under allt annat i världen, jord, vatten, gator, hus, luft, avskjutningsramper. Stenen är i själva centrum."

Titelnovellen är en fabelaktig, Djungelboken-historia om en flicka som överlever en flygolycka och tas om hand av djuren i skogen, främst av en koyothona. Ett genomtänkt porträtt av en hjärtlig moder, men som samtidigt på koyotens vis bajsar öppet och har sex med sina egna valpar.  Slutet är storslaget, på det viset att det petar till hela min världsbild en aning. 

"Hustruns berättelse" innehåller en finurlig tvist som stannar kvar långt efter. "Vägens riktning" har en stor ek som berättarröst, och handlar om bilåkande och byggandet av vägar, samtidigt som den behandlar det fysiska relativitetsbegreppet. Nördigt, skojigt! "Den vita åsnan" är en kort stark berättelse om förlorad barndom. "Vidsträcktare än kejsardömen och långsammare" utspelar sig i samma universum som "Left hand of darkness" och "Shevek/The dispossessed") och problematiserar empati. Vore det önskvärt att alltid hela tiden förstå vad ens omgivning känner och vill?  


Och även här får den lilla författaren i mig en mening att spara till tvivlande självhatande stunder:

"Många saker är inte värda att göra, men nästan vad som helst är värt att berättas."

Avslutningsnovellen lämnar oss med en strimma hopp, "Hon gör dem namnlösa" är en alternativ skapelseberättelse värd att älta några varv.

(köp på ditt antikvariat eller låna bibblan)

"Omfamningarnas bok" av Eduardo Galeano (1989)

Det tog mig en stund att förstå hur jag skulle läsa den här boken. Den består av korta, ofta inte längre än en halv sida, berättelser och anekdoter. Jag fick en ohärlig kaka-på-kaka-på-kaka känsla de första sidorna, innan jag började tänka mig berättelserna som att Galeano själv berättar dem för mig, om personer han träffat eller upplevelser han haft, och så låter jag honom som berättare bli den röda tråden som jag saknat, och då lossnar min läsning och jag njuter av boken.

Jag får känslan av att ”Omfamningarnas bok” är en sammanställning av den anteckningsbok de flesta författare bär på. Den i vilken små idéer, reflektioner eller metaforer som dyker upp snabbt kluddas ner för att inte försvinna i glömska och vardagens virrvarr av tankar, och som sedan vävs in i längre romaner eller karaktärer. Galeano har istället låtit varje anteckning bli sin egen berättelse, och det är ett livligt berättargrepp!

Latinamerikas våldsamma historia och kapitalismens skövling av tredje världen anas som en bakgrund till Galeanos berättelser, även om de enskilda individernas upplevelser alltid är i fokus. Det finns historier överallt, för den som börjar leta och vågar lyssna. Det gör Galeano, i hans värld är varje människa värd att lyssna på, framförallt de som annars inte har någon röst. Sedan kliver jag av bussen bland medelklassvillorna, flera hållplatser innan förorten börjar.
Det haglar metaforer i Galeanos texter, och det slår mig att den typen av berättande blir tillgängligt på ett helt annat vis än till exempel det akademiska eller mer renodlat intellektuella. Men jag känner ändå Galeanos förtvivlan över att skriva för de som inte kan läsa. Det är så tragiskt, och samtidigt så vackert.

Galeano fortsätter skaka om min medelklassiga tillvaro genom, exempelvis, att påminna mig om de människor som inte vet vad träning är. När han sätter fingret på vad som måste vara värst med att vara fattig tåras mina ögon:

”Den osynliga kolonialismen däremot övertygar dig om att livegenskap är ditt öde och att maktlöshet tillhör din natur: du övertygas om att det inte går att tala, inte går att agera, inte går att existera.”

Min generation småbarnsföräldrar får oss också en rejäl smäll i vårt Netflixande när Galeano påminner om televisionens passivisering:

”Vi sätter i oss importerade känslor som om de vore korv på burk, medan den yngre generationen, som är televisionens barn och tränade till att iaktta livet istället för att leva det, rycker på axlarna.”

Jag gillar känslan av att sitta vid fötterna på en gammal man som levt med ögonen och öronen vidöppna, och när jag nu lämnar tillbaka boken på bibblan kommer kommer jag ha kvar Galeanos målande metaforer, rika språk och respektfulla människosyn. Och trots eländet lämnar han oss inte i fullkomlig förtvivlan, utan låter oss ana att det finns hopp:

”Han botar nämligen med beröring. Och genom att berätta, som är ett annat sätt att beröra.”

(Och den aspirerande författaren i mig tar givetvis med sig den fantastiska:

”Konst är konst. Annars är det skit.”)


(Köp här, eller låna bibblan)