onsdag 20 september 2017

"Riktig kärlek" av Inger Edelfeldt (2001)

(För den som saknar mitt frenetiska uppdaterande så här livet kommit i mellan. En portion skit, men också en portion lycka i form av skrivarlinje på folkhögskoleutbildning. Jag läser och skriver alltså hela dagarna, fast främst någon annanstans, och det blir tyvärr inte samma frekvens eller kvalitet på bloggen framöver. Jag ska försöka hålla det läsvärt iallafall.)
Jag är svag för novellformatet och jag är svag för Inger Edelfeldts fantastik, så det var lite pirrigt att ta tag i den här samlingen där Edelfelt skriver realistiskt om relationer och kärlek. Och jag måste tyvärr tycka att det här inte är fullt lika medryckande som Kameleonten var, men det betyder inte att jag inte gillar det.
Däremot får jag en tydlig känsla av att Edelfeldt främst velat berätta smarta perspektiv och anekdoter om vårt vardagliga liv och kärleken som gömmer sig däri, och sedan byggt novellerna runt detta snarare än tvärtom. Ibland blir det väl tydligt och pretto, men också många tänkvärdheter och fina citat. Det här är ett boktips till alla trötta småbarnsföräldrar, alla i parrelationer men också till alla andra som vill problematisera kärlek. Utan att avslöja för mycket så tar Edelfeldt ibland ut svängarna kring kärleksbegreppet, och en novell verkar handla främst om kärleken till heroin.

Novellen som givit namn till samlingen är en bra, en frenetisk inre monolog med hög igenkänning och flera viktiga tankar. Om hur man hittar eller inte hittar en partner, och varför. Men novellen "Självförtroende" är bokens största läsupplevelse. En dramatisk kärlekshistoria mellan en halvengagerad skolbibliotekarie och en lärare. Vår får bådas perspektiv i en trovärdig och hjärtskärande vacker skildring. Och några potentiella kylskåpsmagnetscitat som typ:

"Den som börjar tro att den är dum är förlorad."

I "Cirkeln" får vi den fantastiska meningen:

"Jag älskar plattityder och truismer. Är det inte dom mest plågsamt sanna sakerna vi ger sådana öknamn?"

Och jag jublar när skolbarnsmorsan i "Den Ensamma" får säga

"Det måste ha varit lugnt och skönt på den tiden när begreppet 'självförverkligande' inte var uppfunnet"

måndag 4 september 2017

"Trigger Warning" av Neil Gaiman (2016)

I det fantastiska förordet till den här novellsamlingen reflekterar Neil Gaiman kring internetfenomenet som givit titeln till boken, det här med att vi vill varnas inför sådant som kan vara känsligt. "Should fiction be safe places?" frågar han retoriskt och svarar sen själv "No" på frågan. Dels baserat på insikten att alla läsare har olika triggers, olika saker som man tycker är jobbigt att läsa om, men framförallt för att vi behöver röra oss utanför våra trygga rum för att lära oss förstå dem. Genom att fiktionen går över gränserna åt oss, så lär vi oss var vi har våra gränser. Saker upprör i stunden, men öppnar samtidigt våra ögon. Lär oss, hjälper oss växa och förändra oss. Och jag håller med, så fungerar verkligt bra skräck eller fantastik. Hur hemskt det än kan vara så lämnar vi berättelserna som större, mer erfarna personer. (Sen ska vi såklart ändå minnas Joe Hills varning, att om vi förväntas känna ohämmat med "skurken", ja då är nåt fel).

Flera av novellerna i den här samlingen landar väl i mig, även om tyvärr den här novellsamlingen inte håller fullt samma jämnhöga nivå som den äldre "Smoke and Mirrors" gjorde.

"The thing about Cassandra" leker med de lögner vi sprider runt oss för att ge sken av att vi är mer erfarna än vi är. Som ofta när Gaiman skriver om havet så slår "Down to a sunless sea" an något ospecifikt och storslaget hos mig och jag gråter åt den sorgliga historien."Adventure tale" handlar om hur alla familjer innehåller storslagna äventyr, även om vi inte alltid lyckas prata om dem. Och så vidare. Anden i flaskan som kärlekshistoria, en hemlös som får tröst av sitt eget framtida jag, en hyllning till Ray Bradbury, till mitt förtret en om Jerusalem syndrome (som jag själv tänkt skriva om), en Sherlock Holmes berättelse, en Törnrosa och en Doctor Who. Dessutom är den korta "Click Clack" är en spökhistoria som lämnar ett evigt avtryck i min mörkrädsla.  Och avslutningsvis får vi en historia om Shadow från American Gods, och det är hela novellsamlingens höjdpunkt.

Att läsa noveller av Neil Gaiman är som att frossa lördagsgodis hela nävar i taget, men utan att bli mätt eller sockerstinn. Bara varm och inspirerad.

(Köp här, här eller här)

fredag 1 september 2017

”Boken om Yousef” av Linus de Faire (2017)

Det här är den sortens debutbok som, om jag inte passar mig, kan slå undan benen på min inre, aspirerande författare. För det här är så mångbottnad, med fantastiskt språk och god historisk förankring, att det känns helt orimligt att det är en debut! Tidigt i handlingen förstår jag att jag kommer gilla den. Jag är svag för fotnoter, appendix och ett berättarjag som skriver till en tänkt läsare och redogör för sitt skrivande. (Det skulle kanske gå att argumentera att det är ett väl tydligt narrativt grepp, men det funkar för mig, det ger både tyngd och trovärdighet till berättelsen.) Dessutom är jag förtjust både i Mellanösterns historia och i fängelseskildringar. Och boken klarar väl mina förväntningar, det jag saknar i skildring av fängelsevistelsen, kompenseras med drömska sagor och massor av tolkningsmöjligheter.

Språket är vackert och till bredden fyllt av både fakta och målande beskrivningar. Det blir en broms på en snabbläsare som mig, vilket jag uppskattar. ”Boken om Yousef” går inte att hetsläsa. Uppmärksamt njuter jag av historierna, samtidigt som jag hela tiden letar jag efter ledtrådar som kan avslöja Yousef. Och det är berättelsens största behållning, som läsare hålls jag balanserande att fundera vad som är sanning, vad som är förskönande och vad som är direkt lögn. Att han minns för många detaljer är ett sånt exempel på hur hans innerliga trovärdighet får motsatt effekt. Men in i det sista velar jag kring vad det är han ljuger om. Jag jublar åt vackert planterade detaljer som tex. ”Det är först när man tvingas avbilda världen som vi förstår den”.
Extra imponerande är hur de Faire lyckas att, trots så täta beskrivningar och mycket fakta, skapa känslan av att jag ändå inte lära känna den verklige Yousef. Jag kan inte sätta fingret på hur han gör det, men jag älskar att han lyckas!

Det finns otaliga exempel på hur de Faire skapar underbara beskrivningar, som när Yousef studerar ”som en förhörslampa mot historien”, eller när han blir religiös och ”Verkligheten blev så mycket mer närvarande, samtidigt som den blev mystisk och mytisk. Vad som hade varit naturligt blev övernaturligt och det övernaturliga blev naturligt.” Trovärdigt ser han till att alltid använda referenser och metaforer ur en libanesisk berättare, men någon enstaka väl västerländsk beskrivning smyger ändå in, till exempel metaforen med Excalibur eller uttrycket ”femtioelva”. Men det är småsaker i sammanhanget.

Att de Faire låter oss fundera vad som är sant och inte hjälper också till att legitimera det projekt han genomfört. För likt exempelvis Yung Chang berättar han en personlig berättelse om flera generationer samtidigt som han sätter dem i storpolitiska sammanhang. Skillnaden är att när Chang berättar om Kina gör hon det som en kines och skriver delvis om sin egen familj. Det gör inte de Faire, han är en svensk som skriver om Libanon, och det skulle kunna kännas som att han skriver en historia som inte är ”hans”. Ett klassiskt dilemma för en skönlitterär författare, och det är klart att man får skriva andras berättelser, annars blir allt biografier eller inte alls. Men det är ändå något alla författare måste förhålla sig noggrant till för att det ska bli trovärdigt. De Faire löser det genom att vara petig med det arabiska perspektivet, ge berättarjaget tvetydighet och skriva ut att berättaren i många fall läst sig till sin kunskap. Det funkar bra.

Berättelserna i appendixet är en förvirrande fröjd att läsa. Det mystiska i att vi inte får veta exakt vad de är, tillsammans med känslan att det är fabler och myter men som utspelas i ett semi-modernt Libanon ger vibbar av Neil Gaiman, vilket för mig är ett väldigt bra betyg. Berättelsen om ”Lervällingsballerinan” kommer stanna hos mig, även om jag skulle glömma resten av boken i framtiden.

Jag ler när Yousef får gnälla om att han är rädd att hans läsare blir uttråkade av historieskrivningen, och får oss förstå att det är tusentals av studietimmar som ligger bakom och vi borde vara tacksamma för sammanfattningen. Jag förstår piken, Linus. Och jag är tacksam! Och du behöver inte oroa dig, det här är en fantastisk bok och du tråkar inte ut mig, inte en endaste gång.

(Köp här eller här)