"American Gods" av Neil Gaiman (2001)

Vad händer med de gamla religionernas gudar när människorna överger dem för sekularismens heligheter, och vad händer med oss - mänskligheten?

Berättelsen startar i ett fängelse där fången Shadow är på väg att släppas efter avtjänat straff. Trots cheezy namn är han uppfriskande ickestereotyp som intelligent och inkännande kroppsbyggare. Shadow möter en man som vet mer om honom än möjligt och en invecklad intrig tar sin början, svår att redogöra för utan att börja bränna handlingen för er.

I metahistorien berättas om hur gudar genom århundraden har, genom folks tro, offer och ritualer, tagits till USA av kolonisatörer, slavar, nybyggare och flyktingar - men att de nu lever en skör skuggtillvaro när människorna slutat tro på religioner. De gamla gudarna har tvingats ned i rännstenen, de prostituerar sig, slåss och svälter i sin desperation att överleva. Det rustas därför till krig mellan dessa desperata, gamla gudar och nutidens starka och virila. Oden från nordisk mytologi, Czernobog från slavisk, Kali från ”hinduismen” och många-många fler bröstar upp sig mot bland andra Tv-guden, Stadsguden, Media-guden, Teknik-guden, olika droggudar etc för det slutgiltiga slaget om Människans Tro. På sitt finurliga vis, inbakat i en spännande historia, tvingar Gaiman oss förstå att vi i väst inte är så jävla sekulariserade som vi inbillar oss, utan att vi också fortfarande offrar och tror, men utan att vare sig inse eller erkänna det.

I korta fristående parallellhistorier får vi följa hur olika gudar tagits till USA, i dessa berättelser vevar Gaiman samtidigt hårdhänt mot norm historieskrivning, till exempel gråter jag i skildringen av slavskeppen och förfasas över svälten på Irland.

Gaiman skriver dessutom så målande att jag ibland äcklas av smutsen, känner hur nikotindoften sticker i näsan och blir kladdig om fingrarna, starka koppar kaffe lämnar besk eftersmak i min mun. En verklig fröjd att läsa. Jag vill röka, vara trött hungrig och köra gamla bilar långt på natten genom USA. Det blir dessutom en lite lek att så fort som möjligt försöka klura ut vilka karaktärer som är gudar och inte, och jag googlar frenetiskt vid sidan av läsningen. En detalj jag dock hakar upp mig på är att jag inte förstår varför inte gudarna gör mer väsen av sig inför mänskligheten? Om de nu behöver deras tro, deras böner och ritualer för att bli starka och överleva, varför visar de inte sitt sanna jag mer? Om Oden började rida omrking i New York skulle folk börja tro på honom liksom..

Bra fantasy kan uppenbarligen vara minst lika omtumlande som bra science fiction, den här boken väcker många och stora tankar. Med både religiösa och social antropologiska glasögon börjar jag se hur vi alla är fullproppade av olika sorters mer eller mindre meningsbyggande ritualer, alla med det oftast outtalade syftet att döva vår existentiella ångest. Vi offrar av vår tid till Tvn, vi går på krogrundor, vi skriver bokbloggar, vi shoppar, vi knullar runt, vi åker på klätterresor, vi drogar oss med olika substanser i olika syften och så vidare. Men medan vi i våra sekulära ritualer sällan erkänner sitt syfte gör de religiösa det alltid, och medan de sekulära ritualerna sällan förbereder oss inför några verkliga livskriser gör de religiösa ofta det. Vi är sturska och ickereligiösa, tills ångesten eller rent av döden ger sig på oss, och då famlar vi i blindo på ett vis många troende slipper.

Det här är en sån bok som jag grubblar mycket på i min vardag mellan läsningarna, även efter utläsning. Och det är aldrig på det ytliga sättet att jag bara undrar hur det ska gå i handlingen, utan istället riktigt känner jag hur min världsbild är i gungning, hur jag ser på världen med andra ögon. Hur jag förstår att jag inte förstår allt.

(Boken blir TV-serie som ser sjukt lovande ut. Peter Stormare som Czernobog är nog det mest givna och bästa castingen nånsin, den gudakaraktären är typ skriven för att spelas av honom. Köp annars boken på engelska här här här här eller svenska här.)

"Min fantastiska väninna" av Elena Ferrante (2016)

Bokrean stoppade äntligen de första två böckerna i Elena Ferrantes Neapel-trilogi i mina händer. Handlingen utgörs av en återblick av författarinnan Elena Greco som, när hon får veta att hennes barndomsvän Lila försvunnit spårlöst, sätter sig för att teckna den uppväxt de delat. Det är en råbarkad arbetarklasshistoria vi får läsa, om våld, avundsjuka och misär i ett kvarter av Neapel under 50-talet. Trovärdigt berättar hon om vänskap, maktkamp och om hierarkier mellan flickor.

Bästisrelationen som utgör bokens nav är svajjig, frostig och nära om vart annat, precis som många verkliga relationer kan gunga i perioder. Vår berättare behöver dock alltid väninnan Lila för att mäta sin egen framgång mot, oavsett om det handlar om skolresultat, pubertet, utseende eller pojkvänner. Det är lätt att känna sig in i tävlandet som Elena behöver för att skapa sin identitet, ett tävlande som finns outtalat även inom familjen och kvarteret i stort. Sällan gläds någon med andra, och definitivt inte när inte personen hör. Jag inser att jante är inte är något svenskt påfund.

Det finns många fina scener i boken, jag småler nog allra mest åt hur motsägelsefullt det brokiga tonårsjaget bemöter kärleksinviter. Och myten om grannen don Achilles och allt elände han ska vara ansvarig för väcker många minnen från min egen uppväxt. Vi hade också en don Achilles, men han kallades Fjä, och medan jag läser undrar jag hur mycket av historierna om Fjä som vara sanna och hur många som diktades för att vi småkids skulle verka tuffa inför varandra.

Ferrante använder inte knark eller kriminalitet för att skildra arbetarklassens utsatthet och jävlighet, det är väldigt uppfriskande! Fint flyt och djup inlevelse via det sprakande språket är den här bokens största behållning, exempelvis när Lila kastar iväg Elenas docka fick jag ett riktigt rys av igenkänning:

”..i det ögonblicket lärde jag mig en konst som jag sedan har blivit mycket skicklig i. Jag hejdade min förvivlan, hejdade den från att välla fram ur mina blanka ögon, så att Lila .. frågade:
- Tyckte du inte att det gjorde något?
Jag svarade inte. Den smärta jag kände var våldsam, men det skulle ha gjort ännu ondare att bråka med henne. Det var som om jag plågades dubbelt, både av det lidande som hade drabbat mig när jag förlorade dockan och det som hotade om jag förlorade Lila.”

Men jag hoppas också att boken blivit populär inte bara för sin skildring av den egna klassresan, utan också skildringen av väninnan, hon som trots begåvning blir kvar, utan klassresa. Karaktärer som Lila är viktig i en tid där arbetarklassen syns allt mindre i kulturen och jag ser fram emot del två i trilogin.

(Jag har ännu inte googlat på hela holabaloot kring att Ferrante är en pseudonym osv. Köp här eller låna bibblan.)

"Skeppet i Kambrium" av Bertil Mårtensson (1972)

Jag tänkte mig ett gott skratt när jag gav mig på att läsa den här boken, för med det omslaget och vetskapen att boken författats av en tjugosjuårig lundastudent var mina förväntningar inte direkt höga. Snarare var min plan att skrocka elakt åt gammal svensk science fiction. Men återigen snubblar jag på mina fördomar, då det här faktiskt är en rätt kul och välskriven bok, främst första halvans uppbyggnad av berättelsens framtidsvision, därefter blir den väl mycket hård science fiction.

Boken inleds i ett framtidsfängelse, i en slags kupolvärld har 1960-talets London skapats vari fångar får leva sina liv. London verkar ha samma geografiska storlek, men betyligt mindre befolkning så det är stort och ödsligt. För vår huvudperson John Fernström är det oklart varför han straffas, en del av straffet är att på väg in under kupolen/Londonfältet mixtras det med minnen, några försvinner och några läggs till. Med söt filosofi får vi veta att Fernström mest flyter med strömmen i fängelset, försöker få dagarna att gå eftersom det är jobbigare att göra motstånd än att flyta med.



Parallellhistorien följer en tidspolis som reser runt i tiden och rättar till anomalier, som upptäcker ett okänt rymdskepp i kambrium (obs, kambrium är en tidsålder, ingen planet. Kul grepp.)  När sedan dessutom gröna, nakna män i hatt och med spatserstavar börjar dyka upp här och var i tidsåldrarna, då får polisen och hans kolleger mycket att göra, och Mårtensson skapar några Douglas Adams-finurliga scener att fnissa åt.
 Det finns alltså mycket att glädjas åt, vidare hittar Fernström i sitt Londonfängelse "ett hus ritat av en schizofren arkitekt" som verkar inhysa någonslags lucka i fängelsefältet, scener som ger lite Matrixkänsla. Dessutom får ett antikvariat fungera som centrum för underjordisk verksamhet, och jag visslar till av förtjusning åt uppläsningen av anklagelse i en domstol:

"deltagit i antisocial subversiv verksamhet av komputerbart revolutionär art"

Men handlingen går alldeles för snabbt, berättandet är för rakt, och det finns knappt några kvinnliga karaktärer. Överlag känns hela berättelsen  svensk, gullig och oskyldig, och jag är aldrig uppstressad över att universum verkar vara på väg att gå åt pipan. Mot slutet av boken har jag tappat bort mig i alla tidsändringar och parallella universum och märker att jag inte bryr mig längre.

Bokens stora behållning är just idéen att straffet är att inte få tro på sig själva, inte riktigt säkert veta längre vilka de är, och att inte få vara en del av framtiden utan behöva stanna i 60-talets London (vilket ju, trots att Rolling Stones i särklass bästa låtar gjordes där och då, måste bli tröstlöst..). Det fungerar också som metafor till de verkliga fängelsestraffen, speciellt konceptet livstidsstraff ämnar ju förneka den straffade att ta del av framtiden.


(Köp som ebok här eller leta på antikvariaten eller bibblan som vanligt)
(O nä, jag vet inte varför radbytena ballar ur och jag orkar inte lägga tid på att reda ut det heller. Förlåt) 

"The Absolute Sandman vol 1" av Neil Gaiman (2006)

 På tips av en kär vän (Simon!) lånade jag hem det här gigantiska kolossen till seriealbum, den första volymen i Absolute Sandman-serien. Jag har sniffat på Neil Gaiman tidigare, men då snarare på American Gods, ”en riktig bok” snarare än de här serierna. Dessutom har jag tittat lite snett på Gaimans sätt att ta mytologiska väsen, gudar osv från olika kulturer och blanda dem i sina historier. Jag ändrar uppfattning under min läsning av Sandman, både om serier och Neil Gaiman.

Serier behöver givetvis inte vara ytliga. Det är inte i brist på egen fantasi som Gaiman tar från grekisk mytologi, från egyptiska solgudar, från nordiska väsen, från rymden, från serieuniversum. Han gör det för att skapa djup och tänkvärdhet till sina historier. Berättelsen får en episk, religiös känsla som jag upptäcker att jag gillar. Mycket.

Iallafall, Sandman är en karaktär som styr drömvärlden, han är ingen gud men heller ingen människa, utan ett evigt väsen som likt sin storasyster Döden är i människornas tjänst för att tjäna dem. Men han är för den skull ingen mysig hustomte, utan rör sig mellan ljus och mörker, mellan tjänare och härskare när han sköter Drömvärlden, våra dag- och sovdrömmar. Sandmanserien publicerades månadsvis i slutet av 80 och början av 90-talet, och samlingen innehåller därför en slags någorlunda fristående serienoveller. Gaiman har en svindlande bredd i sin fantasi, inte bara kring det övernaturliga och mytologiska. Ta till exempel hur han berättar, liksom nästan i förbifarten, om servitrisen som i hemlighet skriver berättelser på kvällarna. Hur hon samlar material på jobbet, skriver om sina kunder på nätterna, det blir alltid historier med lyckliga slut – även om verkligheten verkar vara en annan. Ta hur han berättar också om en ung kvinna som flyttar in i ett kollektivhus i Florida där alla karaktärerna som delar det stora hus bara för sig skulle fylla en hel bok. Eller för all del, ta hur han beskriver den långa scenen på dinern. Eller ta, för helvete, den djupt obehagliga idéen om en seriemördarpedofil som härjar på ett nöjesfält, som vet att hans dåd tystas ned av nöjesfältet för att inte förstöra deras rykte. Inget ska ju solka ned folks sockervaddskänsla när de besöker parken. Alltså det blir liksom helt oundvikligt för mig att inte tänka på det här nästa gång jag och barnen går till Liseberg, och ändå utgör det bara en liten pyttedel av det större Sandman-universumet.

Gaiman balanserar mellan filosofi, religion och underhållning på ett mästerligt vis. Sättet Sandman lyckas lämna Helvetet på är ett exempel. Ett annat är hur Sandman kan plocka bort en persons drömmar, till exempel deras illusioner av sig själva. En kraft som kan både stärka och stjälpa, och precis i den här tankarna blir Sandman verkligen episkt. För likväl som Sandman kan stärka en person genom att bryta illusioner om att hen är sämre än vad hen egentligen är, så kan han kan lika gärna visa deras egen gamla förträngda skit för dem, släppa fram de fulaste, mest förträngda minnen. Minnen av dem vi svikit, av dem vi sårat, av dom vi flytt. Tänk dig det psykologiska vapnen i händerna på någon annan..

Jag får i min läsningen en förståelse för vad mytologi har använts till, hos forna folk eller idag hos troende. Varför ett drömväsen kan vara mycket användbar för att förstå vår verklighet, även om jag inte tror på själva väsenet. Och när Sandmans syster Döden hämtar spädbarnet ryser jag i hela kroppen, en bild med tillhörande känsla etsar sig fast i mig. En bild jag kommer tänka på när jag står över mina egna sovande barn. En bild att fasa över och rädas inför, men som också ger mening, fokus och allvar till mitt liv. Stort och läskigt! Men Gaiman ger mig lite förklaring när Shakespeare dyker upp i berättelsen, för författare gör ett jobb som på många sätt liknar det Sandman gör. De styr och skapar drömmar och visioner, som sedan kan leva vidare långt efter läsningen, till och med långt efter författarens död.

Gaiman lyckas med det och nu sitter jag här och grubblar över om natt och dagdrömmarna styr vilka vi är, vilka vi tänker att vi är, vilka vi tror att vi är på väg att bli, vilket verklighet vi lever i. Hur kan jag nu nånsin vara säker på att sovande drömmar bara är hjärnans sätt att processa dagen som gått? För vem styr mina drömmar?
..och när mina barn inatt igen skriker ut sina mardrömmar....

(Dessutom inser jag, pinsamt nog, att jag alltid tänkt på Döden och Lucifer som varianter av samma karaktär. Gaiman får mig att förstå att så är det så klart inte. Döden är i hans värld en cool storasyster, medan Lucifer en charmig blond yngling med feta vingar.)
Köp svindyrt på engelska här, lite billigare men fortfarande dyrt på svenska här. Annars låna på bibblan såklart.

"Svenska kulter" av Anders Fager (2009)

Jag vet inget om Anders Fager, men den här novellsamlingen har dykt upp lite här och där och jag kom till slut över ett eget exemplar. Svenska nutida skräcknoveller känns givetvis intressant, dessutom med en nästan megaloman titel som "Svenska kulter". 

De första novellerna är helt ok, inget jag kanske höjer högt på ögonbrynen åt men jag uppskattar läsningen. Den första novellen innehåller en faktisk kult och nåt så fantastiskt som tentakelmonster i Boråsskogarna. Dock stör jag mig på Fagers sätt att skriva, korta meningar som jag tycker stolpar berättandet för mig, jag får inget flyt i läsningen utan jag tycker att han skriver som om han ska läsa högtravande spokenword. Jag tycker också det är förvirrande personskildringar i den första novellen. Vem är egentligen vem? Men kanske är det gjort med flit, för att kvinnorna ska uppfattas mer som kollektiv än individer?

"Den brutne mannens önskan" är en mycket bra novellidé, om svenska knektar på 1700-talet som plundrar bönder på norska landsbygden. Go antikolonialism, viktig del av svenska "storhetstiden" att belysa. Förtrycket av folket och så vidare. Men jag blir aldrig uppskrämd eller skärrad av själva berättelsen.

De korta "fragment"-novellerna är ofta intressanta, blott några sidor styck. Men hade inte de kunnat ta fler sidor i anspråk? Även om några av dem hör ihop och bygger till en större berättelse. Eller är det just det att jag bara får en liten del av historien som gör dem så intressanta o fantasieggande? Det beerättargreppet som blir lite tröttsamt när han gör det på många sidor fungerar bra på få sidor. 

Jag har inget emot ovårdat språk, skällsord, snusk och så vidare - Chuck Palahniuk är till exempel en favoritförfattare, men jag tycker att Fager använder sig av det grova språket lite för lättvindigt. Han spelar lite för ofta provokationskortet utan direkt mening. Det blir väl stereotypt kring "bimbotjejer" och "invandrarplayers" för att jag ska tycka det är helt värt. Det konstnärliga går mig här förbi kan man säga. Vilket känns jobbigt, för Fager skildrar annars trovärdigt väldigt olika miljöer, sjuttonhundratalsknektar, tonårstjejer i Borås, konstelit i Stockholm.

Men! Novellsamlingen är väl värd att läsa om inte annat enbart för de två sista novellerna. De skrämmer skiten ur mig. Den ena om den krypande rädslan över att ens partner börjar bete sig allt mer annorlunda, samtidigt som så mycket annat i tillvaron klaffar. Den sista om en väldigt obehaglig kult, och samtidigt om hur konst och uppmärksamhet kan få oss att genomföra både stor- och vansinnesdåd.

(Låna bibblan eller köp här en kopia som verkar innehålla en massa fler noveller än den jag läst..)

"En apelsin med urverk" av Anthony Burgess (1962)

Boken som filmatiserades av Stanley Kubrick och blev odödlig. Jag har försökt läsa boken förr men fått ge upp. Mitt tonårsjag klarade aldrig av det påhittade språket. Idag hittar jag däremot mig tillrätta ganska kvickt, men det går inte att läsa halvkoncentrerat. Hela hjärnan behövs hela tiden. Men det är ju så jag vill ha mina böcker, och när jag nu läser blir jag helt uppslukad av berättelsen och tankarna den skapar. Alex är en femtonårig gängledare på rejält glid i samhället. Kanske är det i en framtid där Sovjet tagit över England. Alex och hans gäng talar en speciell slang, tydligt inspirerad av ryska. Däremot verkar vuxenvärlden/den normala världen verkar inte, av någon anledning, ha ändrat sitt språk på samma sätt. Det framgår aldrig i boken vad som hänt, utan lämnar oss frågande. Klart är dock att det påhittade språket ger berättelsen ytterligare en dimension, trovärdigheten ökar.
Alex bor fortfarande hos sin mamma och pappa som han styr med samma sociopatiska latenta eller direkta våld som han styr sitt gäng. Tillsammans med sina tre drogisar ägnar han livet åt ultravåld, våldtäkter, inbrott, rån, grov misshandel etc. Allt för att skapa känslan av makt och oövervinnerlighet hos drogisarna själva, mindre för profiten eller själva bytet. Är de frustrerade ungdomar som ett auktoritärt samhälle vänt ryggen, eller är de djupt skadade individer som samhället inte klarat hjälpa? Eller mittemellan?

Boken väcker givetvis många tankar om våld och om att känna sammanhang. Jag tänker generellt på unga män. Uppenbart unga män i förorten eller fotbollshuliganer, men också de unga män jag själv varit och de jag känt eller känner. Jag har ofta tänkt på Kubricks film och fått lite ont i magen av den, inte bara för skildringen utan också för tanken att få i publiken förstår våldskritiken utan istället romantiserar våldet. När jag såg den i tonåren var den en häftig-snygg-liteobehaglig, jag fattade inget av de djupare samhällskritiken, och boken klarade jag som sagt inte alls av då. Jag läser att både Kubrick och skådespelaren som spelade Alex ångrade i perioder att de gjort filmen, just eftersom folk inspirerades av Alex och hans drogisars gärningar snarare än avskräcktes av dem. Filmen var långt före sin tid, är ofta en bokstavlig adaprion av boken till filmduken, men Kubrick mildrade ändå några delar. Exempelvis framgår det inte i filmen att Alex bara är femton år, och de flickor han tar med sig hem från skivbutiken och har sex med är tio år. Men samtidigt, idag är filmen fortfarande kontroversiell. Oavsett så är det ju boken jag läser nu, och inte en chans att jag kan låtsas att berättelsen bara är underhållning, Burgess skapar ett klaustrofobiskt och själsligt illamående i mig.

Våldskritiken trissas upp ytterligare ett varv i kapitlet vari vi förstår varifrån bokens titel kommer. En kraftig metakritik även mot oss som laglydiga läsare av skildringar av våld, mord och våldtäkt. Vi betraktar allsköns elände i konsten, men hur känns det när det blir verklighet? Har vi ett ansvar för dem som inte kan skilja på konstnärligt uttryck och verklighet? Och igen går tankarna tillbaka igen till filmatiseringen och att filmen faktiskt fick många verkliga copycats. Gah, vad är det med våld som är så lockande!?

Alex fängslas en bit in i boken, och blir dömd till ett långt fängelsestraff. Han sitter inspärrad i två år, begår ett nytt mord i fångenskap och får då besök av inrikesministern och en läkare som erbjuder honom att delta i ett insenivt återrehabiliteringsprogram som ska ha honom ute ur fängelset på två veckor. Alex tackar givetvis ja.
Här börjar boken väcka mer tankar kring straff och den fria viljan, mindre om våld och det jag främst tror Burgess ville att vi skulle ta med oss efter utläsning. Jag läser en inbakad kritik av rådande normsamhälle, om fängelsesystem och straff. För egentligen är väl ludovicometoden som Alex utsätts för inget annat än en trimmad variant av vårt rådande bestraffningssystems grundidé? Att fängeslevistelsen ska vara en hemsk upplevelse som ska avskräcka från fortsatta ”onda” handlingar? Ingen hänsyn tas till vilken sorts samhälle detta skapar, eller vilket ansvar samhället har för att invånare begår ”onda” handlingar.
Och vad innebär egentligen den fria viljan? Vad innebär det att vi vill leva i ett fritt, demokratiskt samhälle? Hur ska vi förhålla oss till individer som Alex? Hur mycket tvång får samhället använda för att få ”de missanpassade” att passa in? För hur obehaglig bokens huvudperson och hans gärningar än är i första halvan, så känner jag djupt med honom efter genomgången behandling, när han inte längre är kapabel till att tänka sina tankar på det viset han gjort tidigare, han får inte längre göra egna val. Burgess låter fängelseprästen formulera det som nog kan sägas vara bokens kärnbudskap:

”Vad önskar Gud? Önskar Gud godhet eller vårt val av godheten?”

Biblioteksscenen mot slutet, då ett av Alex tidigare offer får tag i honom efter frigivningen och får viss hämnd, får mig att tänka på hur samhället aldrig kan ta bort själva ondskan, viljan till våld, för den har de flesta av oss i oss. Det handlar snarare alltid om omständigheterna. Samhället kan däremot hjälpa oss att aldrig behöva släppa fram vår ondska. För även när fängelsestraffet "fungerar", och den straffade inte längre vill begå onda handlingar, den straffade inte längre vill begå onda handlingar, så är vi som samhälle okapabelt att ta till oss att människor kan förändras. Jag tänker på mina egna erfarenheter från då jag jobbade med sexbrottslingar, känslan jag får när jag ser dem på stan nu, för även långt efter de avtjänat sina straff har jag ändå svårt att se annat än pedofiler och mördare i dem.

En tanketråd jag aldrig får riktigt ordning på är vad det betyder att Alex har en sån djup relation till klassisk musik. Att han inte är helt förlorad, det fanns ändå nåt han trodde på och njöt av, som inte hade med andras olycka att göra? Eller betyder det att all kultur inte behöver höra ihop? Kraftigt blir det iallafall när fängelsetsbehandling även förstör denna del av Alex, han kan efteråt inte längre uppskatta klassisk musik som han älskat så innerligt. Behandlingen/straffet tar mer än det är avsett att göra..

Det här är en episk bok som trots sina nätta 156 sidor väcker fler och större tankar än de flesta andra böcker jag läst. Många missar nog också att tänka på hur detta är en klassisk science fiction historia, Burgess tar en samhällstrend, låtsas att den fått mer inflytande i framtiden och skildrar sedan hur det skulle te sig. Scifi är så mycket mer än rymdskepp, mina kära läsare. Ursäkta om jag svamlar ovan, men du har ändå läst ända hit så jag antar att det gett dig något, och har det inte framgått tillräckligt av mitt ordbajsande så skriver jag det rakt ut som avslutning:

Låna, köp en svensk översättning (väldigt väl genomförd!) på ditt antikvariat. Eller köp en engelsk version här, här, här eller här. Men vad du än gör. LÄS DEN HÄR BOKEN!