”De dödas sång” av Jesmyn Ward (2018)

På Göteborgs romanfestival för några veckor sedan handlade ett samtal om vilka romaner publicerade 2018 som kommer leva vidare in i framtiden. ”De dödas sång” var en av de böcker det tipsades om. Jag förstår varför.

  Jesmyn Ward sildrar en dysfunktionell familj i den amerikanska södern. Det är rasism, våld, missbruk av alkohol och metaamfetamin. Jag tänker på hur sällan missbrukande småbarnsföräldrar syns i litteraturen.

  Boken använder något så ovanligt som två stycken jagberättare, mamman i familjen och den elva-tolvårige sonen varvar mellan kapitlen, skildrar emellanåt samma scener ut olika vinklar och ibland olika scener som för den gemensamma historien framåt. Det fungerar fint för mig, Ward är ett proffs och har arbetat fram olika ton för de bägge rösterna. Och effekten blir stor för att skildra hur sonen tvingats bli vuxen i förtid, och blivit den som hans lillasyster tyr sig till hela tiden, eftersom deras mamma inte kan. När pojken vill säga åt sin mamma mamman gör fel i förhållande till hans lillasyster, när han blir rädd att hans mamma ska göra hans lillasyster illa:

  ”Jag vill säga: Du vet inte vad du gör. Och sedan: Du är inte Mam. Men det gör jag inte. Oron bubblar upp i mig som vattnet över en kastrull, men orden fastnar i min hals. Hon kanske slår mig.”

  Detta är en av de djupaste konflikterna i boken, mammans otillräcklighet, och skildras hårt men utan att bli stenhårt dömande. Mammans bittra avundsjuka på sitt eget barns omvårdande förmåga är en av de grejerna som hänger kvar i mig efter läsningen. 

  En annan spänning ligger i att pappan i familjen är vit och mamman afroamerikan, pappans far är knallrasist och har förskjutit sonen och hans nya familj. De delarna är romanen får mig att desperat försöka inbilla mig att rasismen skildrar trettiotalet snarare än nutid.

  I romanens inledning är inte pappan alls närvarande, utan dyker upp efter en lång roadtrip till fängelset där han har suttit av ett straff för att ha kokat eget amfetamin. Han är traumatiserad efter en dödsolycka på en oljeplattform, och vi förstår att detta är en av orsakerna till att familjen gått i kras.

  ”När han började bli mager trodde jag det berodde på mardrömmarna. När kindknotorna började sticka ut som stenar under vattnet trodde jag att det berodde på ekonomiska bekymmer. När kotorna höjde sig som knogar längs ryggraden, trodde jag att det berodde på sorgen och det faktum att han inte kunde hitta ett nytt jobb som svetsare någonstans i Mississippi eller Alabama eller Florida eller Louisiana eller Mexikanska golfen. Men senare förstod jag sanningen.”

  Det finns ett mått av övernaturligheter, och titeln på engelska är rätt mycket maffigare, ”Sing, unburied, Sing”. Unburied passar bättre än döda. För det är inte alla avlidna som sjunger i den här romanen. Däremot några stycken som dött onaturliga och våldsamma vis, och därför inte fått ro i livet efter detta. Detta blir en hjärteömmande litterär gestaltning om alla berättelser som dör tillsammans med varje mord. Alla historier som dör i de amerikanska fängelserna, som försvinner i varje missbrukande familj.

  Men ”De dödas sång” frossar inte i trasproletariatets elände, det är en trovärdig och hjärtlig skildring av individer som gör sitt bästa, men utifrån förutsättningarna inte klarar sig. Romanen är ett motgift till det klassförakt de flesta av oss, medvetet eller omedvetet, bär på. 

  Läs den idag. Eller om tjugo år. Den kommer vara lika viktig då.

Köp här, här, här, här. 

”Munken” av Matthew Lewis (1796)

”Munken” är en berättelse om Ambrosio, en högt vördad munk i Madrids klostervärld, vars torsdagsgudstjänster lockar hundratals. Föräldralös har han vuxit upp inom klostrets murar, vet inget annat och vill heller inte veta. Ambrosio är den renaste av de rena, gudfruktig, from, ädel. Men i, vad som verkar vara ett straff för att Ambrosio tillåtit sig vara för sträng, dyker en kvinna oväntat upp inom hans domäner. Matilde är en kvinna som åtrår Ambrosio över allt annat, och som med sitt vackra yttre och lena tunga lockar honom i fördärvet:

  ”Onaturligt var ditt kyskhetslöfte; mannen skapades ej för ett liv i celibat; och om kärleken vore ett brott skulle Gud aldrig ha gjort den så ljuv, så oemotståndlig!”

  En stilbildare inom skräck och gotik, skriven av en orädd och talangfull tjugotvååring. Den gavs först ut under pseudonym, men den andra upplagan bar Lewis eget namn, vilket ledde till anklagelser om blasfemi. Föga förvånande, om en minns hur gammal den här boken är.

  Det finns delar som är klassisk äventyrsroman, och tidigt skräck. Lewis skrämmer faktiskt upp mig med berättelsen om den blödande nunnan, det finns psykologiserande kring vilka känslor som kan få en människa att ge upp värderingar och att begå onda handlingar. Men det finns också störiga delar av romanen som är någonslags riddarhjältehistoria. Tappra hjältar som räddar hjälplösa nunnor osv. Snark.

  De bitarna av ”Munken” som är läsvärda är fler och väger tyngre, och romanen är som allra bäst i sin skildring av hur frestelsen segrar över religionens regler. ”Munken” visar trons vekhet i närheten av köttets lustar. Och vilka gränser en kan vara villig att gå över för att bevara sina hemligheter och sitt anseende. ”Munken” skildrar den pompösa moralens förfall, ifrågasätter om kristen moralen alls kan finnas utan lögn mot den egna naturen. Mina associationer går till mästerverket ”En apelsin med ett urverk” och den alltid smaskiga moralkakan att inga goda gärningar kan finnas om inte det onda funnits som alternativ. (Hjärntvätt är inte önskvärt, fula tankar måste få finnas i ett fritt samhälle osv)

  ”Munken” får mig också att tänka på att alla människor har hemligheter, och antagligen har gått över vissa lik för att behålla dem hemliga. Lewis skickar skickligt skurkanklagelserna tillbaka in i mig som läsare, och kring hur jag lever mitt liv, och berör mig på precis det där sättet jag letar efter i litteraturen. 

  Jag saknar däremot trovärdiga kvinnor i romanen. Matilde är tyvärr för mig helt oförståelig, och det jag i mitt huvud bygger upp som förklaring till varför hon agerar som hon gör, den teorin falsifieras tyvärr i romanens avslutning. Jag saknar också den kvinnliga njutningen. Männen är på alla vis huvudpersoner i ”Munken”, och även om Markis de Sade skickar en hyllning till Lewis i sin essä om litteratur i samlingen ”de Sade, i urval”, så tycker jag att markisen var betydligt mer progressiv kring sexualitet jämfört med den samtida Lewis. (Till Lewis försvar, så är väl (på gott och ont) i och för sig markisen fortfarande längst ut i ytterkanterna av den sexuella upplevelsen, två hundra år senare.)

Tankarna går också till Carl-Michael Edenborgs ”Alkemistens dotter”, som är skriven nu men skildrar samma tid som ”Munken” och till viss del samma frågor, även om det moraliskt förkastliga i Edenborgs version är alkemin och inte kristendomen.

  Det finns också en tydlig Faust-koppling (sälja sin odödlig själ för makt i den tillfälliga, fysiska) i ”Munken”, även den dealen överraskade mig genom att inte dyka upp på det vis jag trodde att den skulle göra det.

  ”Munken” är till sin helhet en vild attack på institutionaliserad religion, och mer generellt en attack mot alla som sätter sig över individens egna känslor. Jag vill gissa att Nietzsche kan ha inspirerats av Lewis, iallafall torde han gillat budskapet, tillsammans med ockultister av alla generationer efter Lewis.

  Min wikipedia-research tyder på att Lewis hälsade på Mary Shelley och gänget i Villa Diodati. Det är eggande för fantasin att fundera på hur deras samtal måste ha tett sig. Utläggningar i ”Munken” kan antyda att Lewis kunnat komma med viktiga varningar för de blivande författarna:

  ”Jag tänkte just säga att du inte kan tillbringa din tid på sämre sätt än med att författa vers. En författare, vare sig han är god eller dålig eller mitt emellan, är ett djur som vem som helst får angripa; ty trots att inte vem som helst kan skriva en bok anser sig envar kapabel att kunna bedöma en sådan. Ett dåligt alster medför sitt eget straff – förakt och löje. Ett gott väcker avund,”

  Det gläder mig att Linda tipsade mig (tack tack!), och jag hoppas att kanske jag kan leda några nya läsare till denna lilla pärla till tankeprovokation.

Köp här, här, här, eller leta upp en svensk utgåva i ditt bibliteks magasin)

SPOILERVARNING:

Det jag trodde om Matilde var att hon var djävulen i förklädnad, och konstaterade lite besviket att hon inte var det.

”Bestiarium” av Mare Kandre (1999)

Det skulle bli en guldläsning. En göteborsk punkare, känd för sitt poetiska språk, som skrivit en gotisk roman om en ung man som i sorgen efter sin avlidna mor hittar henne återfödd i ett sjöodjur. Omslaget är som synes fantastiskt, och Mare Kandre är dessutom född två mil ifrån där jag är uppväxt (hon från Söderala, jag från Norrala i Hälsingland). Det fanns alltså flera beröringspunkter mellan Kandre, mig och mitt läsande.

Och det svider alltid, det här att innan en läsning ha bestämt sig för att gilla ett verk, och när sedan de första sidorna smular sönder förväntningarna. För, jag kissar kanske lite i kyrkan, men ”Bestiarium” funkade verkligen inte för mig.

  Boken är övertydlig och tungt övermättad av beskrivningar. Ingen dialog alls. Den inleds med en lång skildring av en dröm, ett berättargrepp som inte används igen under hela romanen, och knappast ens återkopplas till. Språket är överraskande klyschigt (tex. ”kort och gott”, ”i sista stund”) och repetitivt, den gestaltning som finns kommer flera gånger. Karaktärerna vrider på händerna och kör hälarna i backen. Gång på gång. Jag gäspar och gäspar.

  Jag förstår att Kandre ansträngt sig för en gotisk stil, mer deskriptiv än gestaltande, men hon hade inte behövt snedbalansera romanen på det vis hon gör? Vi får inte se hur huvudpersonen går in i sorg och missbruk efter moderns död, vi får kort veta att han gör det. Vi får tjugotalet gånger läsa om hur huvudpersonen mockar i buren, men när han mot slutet får en ny vän (central för avslutningen) så beskrivs det på två rader. Bokstavligen. Detsamma gäller avgiftningen tidigare. Och varför bränner han den hemliga boken? Och så vidare.

  Nä, det som ändå fick mig att läsa klart ”Bestiarium” är att grundhistorien är en bra idé, och jag närde hela läsningen en förhoppning om att romanen skulle ta sig. För den borde vara bra! En man som tar hand om ett sjöodjur som han är övertygad om att är sin återfödda mor. Och sidohistorien om den lilla pappan är också intressant, som idé. Ambivalenta känslor inför sin mor, att älska ett odjur, att ta hand om sin barnslige far, flera intressanta teman för en roman, går säkert att jobba psykoanalys på hela klabbet (varför är modern ett passivt odjur osv), men utförandet haltar så mycket att jag ändå inte vill rekommendera romanen. Siktar ni på gotik kan ni väl läsa ”Frankenstein” istället. Eller ”Munken” av Matthew Lewis, som jag just läst ut och med glädje snart kommer skriva om. (Och, värt att nämna är att folk som läser Kandre brukar rekommendera ”Bübins unge”, som jag inte läst men fortfarande kommer att ge en chans framöver.)

Köp här, här eller låna på bibblan
Klicka här om du vill facebookfölja min blogg.

"Nekrofilen" av Gabrielle Wittkop (1972, 2013)

Ett mått på om en författare lyckas eller inte är om världen mellan pärmarna känns trovärdig. Att som Gabrielle Wittkop skriva fram en jagberättare som är praktiserande nekrofil är ett extremt exempel på när det bisarrt avvikande litterärt görs helt rimligt. För trots att boken skildrar den kanske smutsigaste av mänskliga sexuella avarter så får hon mig faktiskt att känna med jaget i den här boken.
  På ett plan är det verkligen synd om honom. Berättaren är en vidrig gärningsman, men samtidigt en mycket ensam man som arbetar på antikvariat (en annan form av att älska döden och det döden lämnar efter sig), som på nätterna gräver upp lik på kyrkogårdar för att leva ut sina lustar på. Han berättar hur han är oförmögen att älska det som lever, för alltid dömd att förlora den han älskar på grund av kropparnas förruttnelse.

  "Om jag i vardagslivet är nervös, labil och extremt känslomässig förfogar jag över ett makalöst lugn och skicklighet så fort det gäller att föra bort ett lik." 

  Boken är kort, men skildrar hur berättarens drift tilltar och han tar större och större risker, och tvingas till slut fly sin stad till en annan, och där förlorar han sina sista skyddsmekanismer och lossar sina lustar fullständigt obrydd över konsekvenserna.
Mycket litteratur, framförallt sådan som rör sexuella avvikelser, drivs framåt av skamkänslor hos huvudpersoner och berättare (exempel Knausgårds debut), men "Nekrofilen" blir istället intressant just i sin avsaknad av skam (och associationen till Anaïs Nin ligger nära till hands.)

  Inledningen är otroligt grov, men det enda som jag efter utläsningen tycker är dåligt med boken. Det visserligen en scen som etsar sig fast i min hjärna, men Wittkop verkar använda den som förklaring till att protagonisten blir nekrofil, och det känns lite fånigt, en alltför simpel form av Freudianism och sexuella trauman i barndomen. Det saknas en pusselbit mellan traumat och den vuxne berättaren. För han skrivs fram som så trovärdigt rädd för sin omgivning, otrygg med alla som är levande, och här finns något bredare och psykologiskt intressant om den osäkra otrygga manligheten. Levande människor är svåra att förutsäga, levande ställer krav, levande hotar att avslöja ens egna svagheter, levande är svårkontrollerade och oförutsägbara. Jag kommer att tänka på utvecklingen med sexdockor, porrberoende män som föredrar videor av sex framför fysiskt "riktigt" sex och så vidare. Tendensen att män inte tar itu med egna problem utan försöker anpassa/undvika omgivningen är minst lika viktig idag som på sjuttiotalet.

  Romanen pressar också fram tankar kring vad kärlek egentligen är. Huvudpersonens kärlek sker bara inom honom, genom kontakten med döda ting. Den tanken, på kärleken som en individuell process snarare än mellanmänsklig, gör att bilden av den "okontrollerbara manliga sexdriften" hägrar över raderna. För var går gränsen mellan att hantera sin partner som en egen människa och individ, eller ett ting som finns för att bekräfta en själv? Wittkop har i "Nekrofilen" har skruvat detta så långt det går.

  Det finns också en läsning som visar upp en perverterad version av Guds obesvarade kärlek. Wittkop menar det nog som en kritik när hon pekar på att tron "bara" får saker att ske inom den troende själv, men jag tänker att det egentligen inte behöver tala emot att tro. Snarare tvärtom, eftersom vi inte kan veta om Gud/mening/sammanhang finns, så är det avgörande vad vår bild av världen får oss att känna, och vad den får oss att göra.

  "Nekrofilen" är fascinerande, provocerar fram kvasifilosofi efter kvasifilosofi ur mig, och den lyckas att samtidigt vara bestialiskt rå, och stillsamt sval med ett vackert språk. Boken gömmer inte litterära brister genom att vara extrem, utan gör det extrema tillgängligt genom sin form. Den svenska översättningen är välgjord, jag anar inga skarvar eller missar. Språket, ordval och formuleringar ger en känsla att hela romanen befinner sig melankoliskt nära döden, under ett lager av sorg och ensamhet.

  Detta är en tankeprovocerande roman, inget för den kräsmagade eller bekväme, men just den sortens obekväma läsning jag gillar.

(Köp här, här eller här)

”Storm i den pelare som bär” av Andreas Lundberg (2016)

Det här är en bok som räddar människoliv!

   Det tog ett långt samtal om J-K Husymans i Alastors monter på Bokmässan innan det kröp fram att den jag pratade med var Andreas Lundberg, författaren till ”Storm i den pelare som bär”.
   Såklart skröt han inte. Det gör sällan deprimerade.

   Anledningen till att jag visste om hans verk var att den är skriven ur en djup depression, en självhatets historia som inte slutat med suicid utan i överlevnad. Jag hade tidigare hållit i boken, men ställt tillbaka den eftersom jag inte känt mig redo, jag ser fortfarande knappast ljuset ur min egen avgrund. Tårögt och med en stor klump i halsen köpte jag ändå boken, och skyndade sedan därifrån för att inte börja gråta direkt där i montern. Så stark är den, ensamhetskänslan i en depression, och så desperat törstande efter sammanhang blir en drabbad.

   ”Om vi bara kunde se. ”Depressionsepidemi” står det i tidningen. Den svarta Draken som vrålande reser sig upp genom släktleden, genom DNA-spiralerna. Vi är hans livsrum. Han andas oss som eld. Verklighetens helvete. Helvetets verklighet.”

   Det är många gånger mest intressant att höra om en läsupplevelse någon haft, vad gjorde en läsning med den som läste? Här blir skillnaden på olika läsare tydlig, jag är helt ointresserad av tidsfördrivslitteratur, den sortens ytliga underhållning som inte utmanar. I mitt läsande vill jag lära känna andra, jag vill känna saker, bli berörd, upprörd, slutkörd, bortkörd, och jag vill lära mig saker om mig själv.

    ”Storm i den pelare som bär” uppfyller minst sagt de premisserna, den tränger ner genom min strupe, får tag om mitt stelnade hjärta och sliter fram det och dissekerar det sedan långsamt. Men Lundberg ger mig också verktyg till att sy ihop ett det igen, utan sjukdomens värsta varbölder. Den här boken är smärtsam läsning, faktiskt rent fruktansvärd, och därför så viktig.

    ”Självmordet fräser i mig, en blixt som letar efter en plats att slå ner. Ögonen bedömer trädgrenar, granskar dörrhandtag, jämför broar, uppskattar avståndet från balkongen ner till gatan.”

    ”Storm i den pelare som bär” är skriven på mobilen under en fyra månader lång slutenvårdsvistelse på Affektiva på Sahlgrenska. Den handlar inte om en depression, den är skriven ur en depression. Även om min historia inte är alls samma som Lundbergs, letar sig hans skildring djupt in i mig och sliter ut tårar, snor, flåsande andetag och ömma käkar. Jag skriver samtidigt en skolövning på skamtema, och när jag är färdig med boken, min uppgift, och flera dagars skakande ångestpåslag, belönas jag med sprängande huvudvärk och orkeslöshet. Läsupplevelsen är motsatsen till feelgood, men effekten blir någonslags katarsis. Jag kommer ut ur boken lite starkare, lite mindre ensam.

    En skilsmässa och otrohetshistoria utlöser Lundbergs djupaste fas av depressionen, men vi förstår indirekt att han brottats med sin hjärna mycket länge. Han skildrar skickligt inifrån sjukdomen hur världen upplevs annorlunda. Jag har en fantastisk partner, vänner som stöttar, har aldrig behövt inneliggande vård, men känner ändå igen mig i mycket. Hur det känns att låtsas vara människa utan att längre kunna känna det själv, rädslan över att inte kunna bli bättre, panikrädslan att ha smittat sina barn med sin psykiska sjukdom.

    ”Att anstränga sig för att le på rätt ställe, att nicka och humma: det är sjukdomen som imiterar mänsklighet, men stelt och inte särskilt övertygande längre. När någon ler vrider jag läpparna uppåt, när någon frågar någonting hummar jag. I grund och botten är den jag blivit fullkomligt ointresserad av allt, inåtkrökt i sitt eget vidriga, okommunicerbara gråtmörker.”

    ”Jag väntar på att få sms med skolfotografens bilder från förskolan, vettskrämd att få se spår av vansinnet i flickornas öppna, levande ansikten.”

   Lundbergs avgrund är djupare än min och det är stärkande att veta att han hittat någon slags väg uppåt. Men det provocerar att han dels knappast minns att ha skrivit den, och att det gjorts från avgrundens mörker. För boken är så litterärt skicklig, prosalyriskt vacker, med respektfulla och hjärtskärande porträtt både av Lundberg själv men också av hans medpatienters öden. Det hugger i hjärtat varje gång larmet går och vi förstår att en till har förlorats till självmördarnas skog. Dessutom är boken full av belästa citat. Att han lyckats skriva detta ur sin depression är en fantastisk prestation! (Även om jag förstår att den är redigerad i efterhand, även om jag kan tänka mig att Thåströms ord som lett mig genom livet kanske också gäller Lundberg: ”Måste visa att jag lever, så därav mitt tjat.”)

  Jag märker hur jag provoceras av Lundbergs sjukdomsperspektiv, att depression är något genetiskt och miljöskapat som en inte kan rå för. Eller så här, jag tror på Lundbergs förklaring i förhållande till sig själv och de andra patienterna. Men när jag vrider på perspektivet och ser in i mig själv så tror jag inte längre på det. Då tror jag fortfarande att jag bär skuld till mitt mående. Att jag gjort mig förtjänt av att må som jag gör.

  Men Lundberg får mig att inse att det där är sjukdomen som talar inuti mig. Att det inte är mina egna tankar. Det är depressionen som med våldsam kraft skriker mig ned på huk i mitt inre tomrum, men att jag faktiskt kan resa mig. 

  Den insikten är svår, men innehåller oerhörd kraft.

  Tycker du att det låter jobbigt att läsa den här boken? Det är det. Fruktansvärt. Vidrigt. Men detta är många människors verklighet. Den borde delas ut till hela Sveriges vuxna befolkning. För, direkt eller indirekt, så tror jag att alla påverkas av den svarta draken och hans pestsmitta.

    Du som är drabbad ska läsa den för att känna igen dig och förstå att du inte är ensam.   

    Och du som är frisk i skallen, du ska läsa den för att du ska förstå att depression inte handlar om någon som bara är lite ledsen eller lat, som är ömklig eller bara tycker synd om sig själv. Eller om du är så empatilös att du är en sådan som ser någon klättra över räcket på Älvsborgsbron och tar fram din mobiltelefon istället för att försöka hjälpa. Eller om du är jubelidiot som Horace Engdahl och tycker att alla som vill ta livet av sig borde få göra det.

    Lundberg gestaltar hur en depression kapar hela hjärnan, skapar nedåtgående tankebanor som bekräftar alltings jävlighet och tillvarons mörker. Och visar hur det är en sjukdom. En nitlott i arv och miljö-tombolan. Inget en själv kan rå för att en drabbas av, men som faktiskt går att lära sig att leva med, tillsammans med andra, med rätt verktyg och förhållningssätt.

    Du som är drabbad måste förstå att du inte är ensam, att vi behöver dig.

    Du som inte är drabbad måste också förstå det, för vi som är behöver ditt stöd.

    ”Vansinnet stiger som tidvattnet, och som tidvattnet ska det sjunka undan.”

    Det enda jag tydligt saknar i boken är Lundbergs förhållande till sin tro, jag skulle gärna ha läst mer hur hans sjukdom förhåller sig till religionen, hänger de alls samman och så vidare. 

    Boken skildrar heller inte Lundbergs tillfrisknande, men jag förstår att det skulle blivit en annan sorts bok. I efterordet beskriver han sig som en nykter alkoholist, att han inte förväntar sig att någonsin kunna bli helt frisk från sin depression, men att han däremot lär sig känna igen och skilja på depressionens tankar och sina egna, och på så vis kan han leva och faktiskt ibland vakna på gott humör. Det låter magiskt.

    Tack Andreas Lundberg, tack för att du är så jävla modig. Tack för att du ger oss drabbade hopp genom att vara ärlig ditt mörker.

    Jag hoppas verkligen att många vågar läsa den här boken.

(Köp boken här, eller ännu hellre direkt från förlaget, eller låna på ditt bibliotek. Eller be att få köpa in den till din arbetsplats. Och ja, förlaget har det underbara namnet Pequod Press, efter kapten Ahabs fartyg i "Moby Dick".

Är du deprimerad? Läs inte bara boken. Sök också hjälp och sammanhang. Det är minst lika viktigt. Även om det sitter långt inne, jag vet, men en ska inte möta den svarta draken ensam!

Det går förresten numer att följa min blogg via Facebook. Om du vill.)