torsdag 30 mars 2017

"Yarden" av Kristian Lundberg (2009)


Visst är jag sen på bollen, men via årets bokrea hittade äntligen Kristian Lundbergs självupplevda ”Yarden” hem till mig. Nutida arbetarlitteratur om bemanningsindustrins helvete. Jag har läst en del gammal arbetarlitteratur, men inte mycket nyare. Finns det ens? "Jag ska egentligen inte jobba här" är visserligen nog så viktig, men också den enda jag kommer på. Det är på ett vis illustrativt, för är det nåt Lundgren lyckas med är det att få mig att inse att dagens arbetar är ensamma och utan gemensam röst. Klasskampen numer förs uppifrån och ned. Företagen har vunnit kampen om arbetet så stort att arbetarna inte längre ser sig som kollektiv. Det är arbetsgivarna som väljer sina arbetare inte tvärtom. Passar det inte slutar telefonen ringa, inga fler pass erbjuds. Det finns inga storstrejker som ställer krav eller jämnar ut maktspelet. Det finns inte ens ett ”vi” i arbetarklassen längre. Tvärtom är dagens statare ensamma och hela tiden utbytbara. De står beredda med mobilen varje morgon, hoppas på att få jobba ett till pass. De vet inte sina rättigheter, organiserar sig inte i något fack. Vet de ens att de är många som delar deras upplevelse? Att de inte är ensamma?


Likt Susanna Alakoski sliter han upp ögonen på mig, tvingar mig att se det moderna fattigssverige. Den osynliga strukturen av arbetarna som tidigt och sent pilar fram och tillbaka till sina arbeten. För LO och sossarna arrangerar inte längre några gruppresor uppåt i klasshierarkin. Den resan är numer för enskilda, de som klarar vara sin egen lyckas smed. För alla andra finns bemanningsföretagen. De står lägre i hierarkin än ordinarie personal, får skiten. Bespottade längtar efter nån att spotta på, nån som är längre ner. Istället för att inse att vi är in this together.


Boken utgörs av kortare och längre brottstycken, skriva på tjugo minuter varje morgon innan arbetspasset, den stunden Lundberg får vara så fri som han nu kan bli. Det blir spretigt och en del upprepning, men det ger samtidigt djup till helheten. Löneslaveriet. Utsattheten. Maktlösheten. Lundgren berättar också naket kring hans eget liv innan Yarden, om drogerna. Pappans frånvaro. Mammans psykiska sjukdomar. Jag hoppas att ”Yarden” följs av fler berättelser om de trötta, om de för vilka begreppet "livspussel" blir en provokation. Att ”Yarden” kan få någonslags Ivar-lo Johanssonsska vågor av politiska konsekvenser att börja gunga över nyliberalismens hav. Med ett nytt narrativ likt Yardens kanske vi kan börja se arbetarna som kollektiv igen.




måndag 27 mars 2017

”Den förunderliga kameleonten” av Inger Edelfeldt (1995)



Jag antar att det är kombinationen kvinna och skräck/fantasyförfattare INNAN Johan Ajvide som gör att jag inte hört talas om Edelfeldt tidigare. Eller kanske att jag är onyanserad. Iallafall har vi här en ihärdig författare, illustratör och serietecknare som förtjänar mer ljus på sina verk. Karin Tidebäck lär ha läst sin Edelfeldt och inspirerats. I den är novellsamlingen har vi stundtals riktigt fantasifull berättarmagi. Jag klassar den som delvis fantasy, men det skymtar inga alver eller medeltidskungar nånstans. Edelfeldt berättar skrämmande, ibland övernaturliga och ofta obehagliga berättelser, men i bakgrunden anar jag hela tiden Ray Bradburys arv. För hur hemska historierna än är anar vi läsare att vår tillvaro är fantastisk och vi måste ta den tillvara. Inte på något fånigt carpe diem-sätt, men de har en värmande ansats att få oss att se livet för vad det är, inte vara rädda utan suga i oss alltihopa, glädje och elände.

”Skapelsen” handlar om att bli helt uppslukad av sin konst. ”Kras”, om missbrukare och småtjuvar inifrån en missbrukare och småtjuv. I ”Rovdjursvinden” följer vi en mors sorg efter att ha förlorat sin sjuttonåriga dotter i en olycka. Den mörka historien innehåller ett långt stycke kring vad som får oss att överleva hemskheter och trauman, men som också fungerar som förklaring till varför vi läser skräck.

”Någonting hade hänt med hennes syn. Hon såg en blottlagd, finetsad skönhet i allt. Varje ting hon såg på brann. Hon andades snabbt, som en förälskad. En knivskarp njutning, sakral men ändå på gränsen till sexuell; lite förebrådde hon sig den.
Sedan tänkte hon, med en välkommen snusförnumstighet, att den var ett av de redskap för läkedom som våra sinnen förfogar över. Det hade varit likadant när hennes mor dog, men då hade det kommit snabbare. Hon hade stått och sett på blommor då, och samma sak hade hänt; deras lyskraft blev med ens sådan att en vällustrysning drog genom hennes kropp. Vid hennes egen mors grav.
Allt detta finns inom oss för att vi ska överleva, tänkte hon. Vi är så till bristningsgränsen fulla av sådant som ska tvinga oss att överleva, och sådant som ska tvinga oss att dö. Egendomligt att vi inte allesammans är vansinniga. Eller så är det också just det vi är.” 

Novellen ”Helena Petrén s lediga dag” följer en bankkvinna som tagit en ledig dag mitt i veckan för att genomföra en dröm hon närt ett helt år. Hon såg då en kvinna sitta på en filt i en park på Djurgården och läsa. En sån fri kvinna ska hon också vara, nu på sin lediga dag. Detta är den klart roligaste berättelsen i samlingen, jag skrattar rakt ut, för det är till min förtjusning ingen förskönande bild av överklassen vi bjuds på.
”Ett obeboeligt hus” önskar jag vore en hel bok, och/eller kanske att nån gör en filmatisering. För jag vill stanna längre i den här historien om de två synska tvillingsystrarna, där den inställsamma och normala systern plågas av sin neurotiska konstnärssyster. Konstnärssystern tänker vid ett tillfälle att hennes syster att

”Ibland vill hon döda mig, men hon inser det inte själv, hon tror att det är känningar av en kommande mens eller något annat som inte kan vara ens eget fel. Personligen tycker jag att det är helt naturligt att hon känner så, och det gör mig ingenting. Lusten att döda är sådant man får leva med. Oftast leder den ju ingen vart, eftersom en sådan handling skulle försätta en i ett så plågsamt dilemma. Men fantasier har ju aldrig skadat någon.”

När jag skriver ovanstående citat slår det mig att det också kan användas för att förklara min förtjusning för hemska berättelser.
Flera av Edelfeldts noveller handlar just om krocken mellan vardagens effektiva, normala personer och de ineffektiva, känsliga, onormala. Edelfeldt tar spjärn för de onormala, försvarar dålig stämning när den är ärlig, och hon vill få oss förstå att vi måste brinna för och erkänna våra känslor, oavsett fina känslor som gärna blottas, eller de smutsiga vi helst vill förtränga. Jag tar till mig.

tisdag 21 mars 2017

"Fåglarna och andra noveller" av Daphne Du Maurier (2016)

Du Maurier är rätt hypad just nu, nånslags historiens revansch på att hon glömts bort i skuggan av filmatiseringarna av hennes verk. Modernista har samlat noveller som i original publicerades under 50- och 60-tal där den sparsmakade skräcken egentligen bara är en av berättelsernas delar, åtminstone i de inledande novellerna. ”Titta inte nu” om ett äkta par på nystartssemester i Venedig efter dotterns olyckliga död, ”Inte efter midnatt” om en konstnär på semester i Grekland, o ”De blå linserna” om en ögonoperation är under läsningen sällan mer än lite obehagliga. Däremot smyger fasan på mig lite efteråt, då novellerna ändå biter sig kvar. Kan jag lita på mina ögon? Vem tittar tillbaka i spegeln egentligen? Ser jag det jag ser?
Du Maurier arbetar överlag mycket med mänskliga relationer och vår rädsla för att våra närmsta ska fara illa, göra oss illa eller lämna oss, och med det greppet gör hon de två avslutande novellerna ”Äppelträdet” och ”Fåglarna” storslagna. I ”Äppelträdet” följer vi en änklings tankegångar om livet efter hustruns död, hans frånvaro av saknad och frihetskänslan som infunnit sig, hans relationer till hembiträde och trädgårdsmästaren, frånvaron av relationer till andra än dem. Ett mästerligt personporträtt, Du Mauer skildrar skickligt den fula, egoistiska maskuliniteten. Men vad är det egentligen med det där gamla äppleträdet på gården som täcker ljuset för det nya, unga äppleträdet bredvid?
Avslutar samlingen gör just ”Fåglarna”. Hitchkock gjorde en fri tolkning av novellen som sen blev en kultfilm alla har en relation till, oavsett om du sett den eller inte. Vi vet därför redan att vi kommer bli rädda för fåglarna, det överraskningsgreppet har Hitchcock liksom tagit bort. Men novellen är tillräckligt skrämmande ändå, och jag skulle gissa att den inspirerat fler filmare än ovan nämnde. Vi följer en familjefar som uppmärksammar och börjar oroa sig över fåglarnas förändrade beteenden. Han börjar vidta åtgärder för att skydda sin familj, allt medan omgivningen skrattar åt hans paranoia.
Tydligen är "Fåglarna" den första moderna naturen/djuren slår tillbaka mot mänskligheten-historien, där mänsklighetens position som dominant art utmanas och som kom att ge upphov till en hel genre. Bitvis är novellen så läskig att när jag avbryts i läsningen av ett ljud inifrån barnrummet där barnen ligger och sover så är jag på riktigt darrig när jag går in, för var det bara ett av barnen som rörde sig, eller skuttar det kanske omkring en galen domherre där inne!? Verkligt episkt att lyckas få läsaren rädd för något så oskyldigt som småfåglar och måsar. Det här är en sån novell som aldrig helt kommer gå att skaka av sig, som alltid kommer göra sig lite påmind när jag ser småfåglarna i buskarna utanför, eller än värre - många fåglar som grupperar sig på himlen.

Avslutningsvis, så jävla fett med svenska återutgivningar av gamla kvinnliga skräckförfattare!! Köp här eller låna på bibblan.

onsdag 15 mars 2017

"Ut ur världen" av Karl-Ove Knausgård (1999)

Boken som fick Ebba Witt-Brattström att bli arg, och Knausgård att lika argt svara med sin cykloptext. En kloss till debutroman, nästan 750 sidor, om en 26-årig lärare i någonslags exil i Nordnorge där han förälskar sig i en trettonårig elev och förgriper sig på henne. En grundberättelse som många rynkar på näsan åt. Så först vill jag kommentera den biten. Får man skriva om övergrepp? Japp. Får man skriva ur förövarens perspektiv? Japp. Måste man ha med offrets perspektiv? Nej. Berättigar man ett brott genom att beskriva det? Nej. Är en författare sin rollfigur? Nej. Är det här pedofil- eller våldtäktsporr? Nej!!

Knausgård målar i huvudpersonen Henrik Vankel upp ett personporträtt av en infantil ung man, Lika paranoid som egoistisk och lättkränkt. Han har aldrig mognat från tonårens syn på kärlek, blir som besatt och skriver långa kärleksbrev till kvinnor han inte känner. Han misstolkar och begår övertramp, men fortsätter se sig själv som främst offer. Henrik blandar ihop sex, kärlek och närhet. Han förbereder sig med tabeller och stödanteckningar införsamtal med potentiella partners, så till den grad att när han väl börjar prata med henne har han umgåtts med själva tanken på samtalet så länge att allt naturligt flöde är borta från hans ord, och enbart en obehaglig stalkerkänsla blir kvar. Kvinnorna möter en person som iaktagit henne länge utan att ge sig till känna, och som dessutom redan tror sig känna henne. Obehaget går i flera scener att nästa ta i, jag vill ibland kasta iväg boken av de skam och skuldkänslor Henriks agerande driver fram i mig.

Jag har själv jobbat på Skogomeanstalten (fängelse för sexualbrottslingar), träffat dömda pedofiler och andra sexbrottslingar, och jag känner igen Henrik i dem. Men mer intressant är att jag känner igen även mig själv i den trevande kontakten med flickor. Mina tonårsförsök att tänka igenom hur samtalen skulle bli innan, som istället resulterade till pinsamma tystnader, konstiga svar och ett långt ältande efteråt. Knausgård låter Henrik behålla de karaktärsdragen in i vuxen ålder, Henrik lär sig aldrig att kärlek handlar om att se den andra personen och låta den personen se en själv. Han visar aldrig sig sårbar, blottar sig aldrig, och blottar man sig inte kan man heller aldrig bli älskad. När han inte klarar att interagera med jämnåriga, letar han sig omedvetet neråt i åldrarna.

Men som i ”Min kamp” händer väldigt mycket annat i den här boken också. Han låter Henrik göra långa utsvävningar om vardagsföreteelser, låt det vara tioåringars hierarki i klassrummet eller en bussresa genom norska berg. Henrik reflekterar utförligt och länge kring de stora frågorna och filosoferna, vi tar häpet del av tankegångarna samtidigt som att vi förstår att just detta är en del av hans introverta förbannelse. Saknaden efter fadern är en annan tydlig likhet mellan Henrik i ”Ut ur världen” och Karl-Ove i ”Min kamp”.

Knausgård hela vår existens på så stort allvar, han skildrar vaket och vackert vår samtid och det är i detta han är allra störst som författare skulle jag säga. Han får mig att se världen lite mer nyanserat. Inte nödvändigtvis vackrare eller gladare, men alltid tydligare. Men även fast jag intresserat läser de ”falska” utläggningarna om Dante, om Kant, och drömsekvensen kring arbetet på oljeplattformen, förstår jag dem inte. Men frånsett några sådana, välstorslagna utläggningar, tycker jag boken är fantastisk. Knausgård påminner om Harry Martinson när han får oss att förstå vad som sker inne i den missanpassade pojken, den jobbige som alltid gör konstiga saker och inte passar in. Det är fantastiskt intressant, och väl värt att ta med sig ut i verkliga livet. Betydligt viktigare än plattityden att ”pedofili är fel”.

(Men hur FAN kan förlaget skriva på baksidan att Henrik Vankel är ”i stort sett nöjd med sin tillvaro tills han träffar Miriam”. Har de ens läst boken!? Köp här eller på random bokrea. Det gjorde jag.)

söndag 12 mars 2017

"Blommande vin" av Ray Bradbury (1946)

Ray Bradbury och jag var goda vänner redan innan den här boken, men i ”Blommande vin” visar han mig att han minsann kan skriva annat än science fiction och skräck, och jag är blir ännu djupare betuttad i honom. Det här är en skildring av tolvårige Dougs upplevelse av sommaren 1928 i Illinois. Doug är på väg att lämna barndomen och träda in i tonåren, men uppfriskande nog illustrerar inte Bradbury den övergången genom att skildra Dougs tankar kring sex, eller oron inför motsatta könet. Istället låter han Doug upptäcka att han lever och fundera över vad det betyder. Några dagar senare inser han att eftersom han lever så kommer han också att dö. Doug försöker därför på barnets desperata vis att hitta förhållningssätt till sin nyupptäckta dödlighet, i en fin passage iakttar han sin vän:

”För John sprang och det här var fruktansvärt. Därför att om man sprang, så sprang tiden också. Man skrek och gastade och rusade och rullade och tumlade och med ens var solen borta och visslan blåste och man var på den långa vägen hem till kvällsmaten. När man tittade åt annat håll, smög sig solen runt bakom en! Enda sättet att få saker och ting att gå långsamt var att bara titta på allting och göra ingenting! Ja visst, man kunde tänja ut en dag till tre dar bara genom att titta!”

Det är överlag stora frågor som Bradbury vackert diskuterar genom boken. När Doug, hans lillebror och deras kompis lär känna "tidsmaskinen", en gammal sjuk överste som berättar historier om sitt liv, får barnen fundera kring att gamla har varit unga, och att han själv en gång kommer bli gammal. När spårvagnschauffören bjuder till en sista gratis resa innan spårvagnen slutligen ska avvecklas för att ge plats åt de mer effektiva bussarna, inser Doug hur lite makt han har för att påverka sin tillvaro - han vill så gärna ha kvar spårvagnen men ingen lyssnar väl på vad vad barn tycker?

Hela boken brinner som ett barn eller ung tonåring för stunden, ögonblicket är hela världen. När Doug plockar blommor för att göra maskrosvin blir just blommorna allt som betyder något. När han springer gör han det med hela sin varelse. Varje stund är hans allt, hela hans existens. Ett perspektiv som barnen konstant lever i, men vi vuxna gärna glömmer av. Bradbury skildrar detta på ett vackert vis, och släpper dessutom loss hela sin fantasi och berättarkonst. Jag tänker då speciellt på Dougs lillebrors teori om att det är trädens skuggor som kommer fram och skapar natten, hur de lägger sina skuggor över världen. De kryper därefter tillbaka in under träden, släpper fram ljuset och skapar därmed dagen igen. Sen ryser jag såklart gott när Bradbury inte kan låta bli att skrämma upp oss lite i berättelsen om ”den Ensamme”, och den om ravinen.

Den respektfulla, nyfikna synen på barndom och ålderdom, tillsammans med livsglädje och barnkärlek, sipprar fram mellan raderna. När Dougs sommar tar slut måste jag slå ihop boken förslåt jag ihop bokens pärmar får då är den också slut. Jag sitter i vårsolen, väcker ettåringen från hans tupplur i vagnen, går för att hämta min treåriga dotter på dagis - allt med ett stort, varmt, tacksamt leende i hela jävla fejset. ”Blommande vin” är en feelgoodberättelse som aldrig blir platt eller tråkig, trots att inga större problem eller orättvisor skildras, där barndomen i sin egen storhet får stå i centrum.
Jag läste att Ray Bradbury blev författare för att han ville bli odödlig, vilket han lyckades med, främst genom Fahrenheit 451, en bok som åtminstone tidigare ingått i läroplanen i amerikanska high schools. Men jag undrar om det inte vore ännu bättre om "Blommande vin" fått vara den obligatoriska boken istället. Visserligen är den ingen science fiction som varnar för att förakta eller vara rädd för kultur, men den här boken blottar istället anledningen till att kultur är så viktig. Den kan muntra upp nedstämdhet och, vågar jag drista mig till, hjälpa att återfå hopp i en livskris (och då menar jag även andra kriser än att stå på tröskeln mellan barndomen och tonåren).

(Men varför fick inte boken titeln "Maskrosvin" på svenska istället? "Dandelion  Wine" blev istället "Blommande vin". Jaja. Köp här på engelska 1, 2, 3, som dyr ljudbok här, eller annars på närmsta antikvariat)

söndag 5 mars 2017

"Zombies – encounters with the hungry dead" – John Skipp (red) (2009)


Sjuhundra sidor novellsamling med zombies som röd tråd. Jag gillar skräck och zombies och när den här låg kvarglömd på ett bord på Partillebibblan så jag lånade med den hem. Egentligen känns det lite konstigt med zombies som gemensam nämnare, då historierna är så drastiskt olika. Kanske läser jag den på ”fel” sätt, kanske blir upplevelsen bättre om en inte läser den från pärm till pärm som jag gjort, utan tar en novell då och då. Jag tappar emellanåt mitt fokus på historierna och börjar kaka-på-kaka-reflektera kring de olika författarnas zombies. Vissa kan tänka, vissa har sex, vissa är skapade av virus, andra av förbannelse och så vidare. Samtidigt är det väl också nånstans intressant att så direkt kunna jämföra historier.

Iallafall, d
et är spretiga men läsvärda noveller i stort sett rakt igenom. Några noveller är finurliga och roande, till exempel den om trasproletariat-mostern som ilsket kommer tillbaka från de döda för att ta revansch på livet. Eller den svarte farfarn i ”A Case of the Stubborns” som vägrar lyssna på Döden eller sin familj, och sitter kvar och surar på verandan – trots att han är död. (Nämner svart och klasstillhörighet eftersom jag gillar att novellerna inte rakt igenom handlar om vit medelklass..)
Några noveller är främst humor och blir lite för mycket för mig. Jag läser ”On the Far Side of the Cadillac Desert with Dead Folks”, ”Jerry's Kids Meet Wormboy” och ”Like Pavlovs dogs” med känslan att Woody Harrelson snart filmtiserar det i en ny ”Zombieland”. Pumphagelgevär och tuffa amerikanska bilar, galna religiösa ledare och smutsigt sex. Tuffa snubbar och tuttar. Samurajhistorien ”Zaambi” lägger jag i samma kategori, fast där slipper vi värsta tuggummikänslan.


Det blir dock mer intressant flera gånger. ”Calcutta, Lord of Nerves” skrämmer upp mig med sin uppfriskande blandning av hinduism och zombieapokalyps. ”Bodies and Heads” och bizarro-novellen ”Lemon Knives 'n' Cockroaches” får mig att må fysiskt illa utan för den skull falla i våldtäktsporrsfacket. Några klassika författare skrämmer upp mig i stunden. ”Lie Still, Sleep Becalmed”, ”It” och ”The Emissary” (som också finns med i ”The October Country”) är såna noveller som skapar höjda ögonbryn och sköna rysningar upp efter ryggraden.

Men de zombienovellerna jag uppskattar mest i samlingen är de som fungerar som bra science fiction. De tar en befintlig idé eller koncept ur vår nutid, vrider det till sin spets och balanserar mellan underhållning, undervisning och undergång. Genom zombieperspektivet (är vi dom? är dom vi?) väcks stora tankar kring jaget och tillvaron, kring vilka som egentligen är levande eller döda.
Den äldsta och inledade novellen ”Lazarus” ger nästan psykiska men kring döden och rädslan för den. ”God save the queen” innehåller några fantastiska scener av antimonarki och klasshat. ”Sparks Fly Upwars” diskuterar klipskt abort genom att använda sig av hur zombieapokalypsens överlevare tvingas göra sina livsval efter nya villkor. I ”The Prince of Nox”följer vi hur vetenskapen letar svaret på odödlighetens gåta, berättat av en cynisk någonslags zombie-människa-hybrid. Metazombieberättelsen ”The Zombies of Madison County” handlar om en författare i olycklig kärlek, dumpad av person som nu är zombie. Ger ny innebörd till vad det betyder att vilja ge någon sitt hjärta. I den avslutande ”Dead like you” får vi instruktioner kring hur vi måste bli så grå, intetsägande, icketänkande, ickekännade som möjligt för att överleva zombieapokalypsen. Parallellerna till den västerländska medelklassen är inte direkt krångliga att se..

Men iväg och köp, eller låna. Oavsett nybörjare eller erfaren zombieräv, ni kommer hitta något uppskakande att bita tag i.