lördag 21 november 2020

”Vid vansinnets berg” av HP Lovecraft och François Baranger (1936, 2020)


HP Lovecraft är viktig klenod i varje skräckläsares kabinett, en av förgrundsfigurerna till den skräck- och fantastiklitteratur som kommit att klassificeras som ”weird fiction” (det saknas en bra svensk översättning). De flesta som gillar att läsa skräck har väl redan läst något av honom, ännu fler har sett filmer inspirerade av honom (tex. Alien, The Thing). Men jag själv var riktigt sen på Lovecraft-bollen så jag tänker att det ändå är på sin plats med en liten introduktion av den här långnovellen.

    ”Vid vansinnets berg” räknas som ett av Lovecrafts viktigaste verk, i och med att den innehåller flera centrala Lovecraft-teman: rädslan för det obegripliga/utomjordsliga/uråldriga, kort sagt rädslan för det vi inte kan förstå. Det finns karaktärer som drivs till galenskap, och så hägrar rädslan för människans obetydlighet i kosmos över verket. Det sista är anledningen till att Lovecraft ibland beskrivs som kosmisk skräck, vilket jag tycker är ett passande begrepp. För Lovecrafts storhet ligger inte i att han skrämmer en under läsningen, det magiska med hans verk är de djupt jobbiga avtrycken de lämnar kvar efteråt. Det där som får mig att stirra upp i natthimlens mörker och bli rädd, inte för att något monster ska komma seglande ner och sluka mig, utan för att vi förstår så lite, för att vi människor kanske inte är mer än en obetydlig blinkning i universum.

   Mer konkret så handlar ”Vid vansinnets berg” om en forskningsexpedition till det, på Lovecrafts tid, okända Antarktis. Forskarna snubblar över en övergiven och obegriplig plats, och sen börjar saker gå riktigt åt pipan. Narrativet består av en jagberättare som vi tidigt förstår har överlevt expeditionen. Han vill egentligen inte berätta sin historia, men väljer att göra det eftersom fler expeditioner är på väg att följa i deras fotspår och berättaren vill till varje pris undvika att fler ska behöva möta det öde han och hans expedition gjorde. Det är en kul positionering som väcker nyfikenhet och spänning direkt i läsningen, men som samtidigt känns en smula övertydlig i dagens litteraturvärld. Men allt med Lovecraft åldras ju inte med värdighet. Man får ju ändå säga att rasismen gjort sitt som ideologi också. Cred till svenska förlaget Fria Ligan som ger ut den här versionen tillsammans med en disclaimer i slutet om avståndstagande från rasism men ställningstagande för att det fortfarande finns värde i resten av Lovecrafts verk. (Det ska väl sägas också, jag fick den här boken som recensionsex från förlaget, så kanske är jag tendensiös, ni får avgöra själva.)

    Iallafall, den här nyutgåvan använder Arthur Isfeldts översättning från 2009, men det nya ligger i illustrationerna och i att den ges ut i stort format. Den är som en korsning mellan läsebok och kaffebords-konstbok (illustratören har tidigare gjort en liknande med ”The Call of Chuthulu”, men den har jag inte läst. Än.). Jag erkänner villigt att jag tog emot boken med en initial skepsis. Baserat på ingenting mer än nördsnubbens vilja att veta bäst så inbillade jag mig att HP Lovecraft inte skulle ha gillat förklarande/gestaltande bilder tillsammans med hans text. Men jag släpper de där tankarna rätt snabbt då jag börjar läsa, för hela klabbet rycker tag i mig direkt och jag sträckläser. Trots att jag läste den rätt nyligen i "enbart textversion" så sträckläser jag den. Det är för att bilderna fungerar väldigt väl tillsammans med texten. Det blir mycket stämning, välplanerad ljussättning, dunkla vrår, frostiga glasrutor, grumlande vindar – och jag uppskattar mycket försiktigheten i att inte rakt ut skildra själva det monstruösa i handlingen. Det går väl ihop med boken, tycker jag. Och vi får ju fortfarande läsa beskrivningar av allting genom jagberättarens torra vetenskapsprosa (jag fick vibbar av detaljbeskriva-valar-kaptilen ur ”Moby Dick”). Jag tycker att illustratören lyckats särskilt väl med att hantera tematiken kring stjärnuddighet, vilket spelar en central estetisk roll i novellen men som jag ändå hade aningen svårt att föreställa mig på egen hand.

   Vaksam på Lovecrafts syn på bilder så inser jag att i den här texten så hänvisar han gång på gång till en konstnär vid namn Nicholas Roerich (länk här till några av bilderna Lovecraft antagligen menar i novellen), och jag förstår att HP Lovecraft visst tänkte mycket i bilder. När jag hoppar ner i nördgooglandet inser jag dessutom att vid första publiceringen av ”Vid vansinnets berg” så fanns det också tre stycken illustrationer med, som Lovecraft ska ha godkänt. Så så oheligt är nog inte Fria Ligans utgivning av denna. Å andra sidan var det tydligen svårt för Lovecraft att få den här novellen publicerad, och Lovecraft var en konservativ gnällgubbe som inte lät redaktörer flytta en enda punktation, så säkert hade han surat över nånting. Och i slutänden är det kanske inte det viktigaste. Visst att det är fint med ett grepp som kommer göra att fler hittar fram till Lovecraft, men den viktigaste frågan är ju om kärnan finns kvar, om illustrationerna gör att den här klassiska långnovellen blir kraftfullare eller försvagas? 

   Mitt svar? Japp. Jag tycker kärnan finns kvar och växer. Illustrationerna ger ytterligare djup åt den kosmiska skräcken. Tanken på att det finns saker vi inte kan förstå. För det stora med ”Vid vansinnets berg” är ju inte den torra forskarprosan. Storheten ligger inte heller i Lovecrafts adjektivstaplande (även om denna är mildare än andra). Nej, magin ligger som sagt i världsbygget, i det mytologiska tankegodset som Lovecraft modellerat kring mänsklighetens obetydlighet, den djupt obehagliga tanken att människan kanske inte är mer än ett skämt i en högre existens ögon.


    Är det något jag vill gnälla på så är det väl dels greppet att publicera den här långnovellen i två volymer, detta är bara första halvan av berättelsen. Jag kan tänka mig att konstböcker av den här arten blir för dyra i tjockare format och att färre skulle köpa, men det blir ändå en krystad känsla när en såpass kort text delas upp i två böcker. Den andra grejen som skaver lite för mig är bildernas textur. De är fantastiskt skickliga och stämningsfulla, jag förlorar mig i dem vid flera tillfällen (i ordets bästa bemärkelse), men: på samma sätt som med Simon Stålenhag, som jag i övrigt också tycker är underbar, så upplever jag ändå ett problem med "datorkonst". Det känns i bilderna att de är digitalt målade. Det blir något syntetiskt i dem som skadar trovärdigheten en gnutta. Det är ingen stor grej, men ändå det som gör att jag kanske inte tycker att den här versionen av ”Vid vansinnets berg” är perfekt. Men, vafan, vad är väl perfektion i en värld där mänskligheten inte utgör mer än en samling andetag i universums oändliga obegriplighet?



(Ett passande soundtrack till Lovecrafts verk är det siberiska atmosfäriska black metalbandet Ultar, som gör konceptmusik på Lovecrafts berättelser och mytologiska värld. Fördjupning kring Lovecraft, weird fiction och massa annat gotta så rekommenderar jag podcasten ”Udda ting”, finns många om Lovecraft och hans besläktade,men tex detta avsnitt är väldigt värd lyssning. Köp boken direkt från förlaget här.)

onsdag 18 november 2020

”The Dark Net” av Benjamin Percy (2017)


Detta var ett hastigt impulsivt loppisköp. Jag plockade på mig den bara på titeln, prislappen var tio kronor och värd sin chansning. Men jag missade att det är en roman, jag trodde det skulle vara en fackbok om internets vidriga avart Darknet, där allt mänskligt mörker frodas och går att köpa eller sälja. (Darknet är kryterat internet där olagligheter kan spridas typ helt utan att någon kan ställas till svars, vilket gör det proppfullt av prostitution, droghandel, barnporr osv. Och det är stort, jag läste någonstans att brittiska polisen beräknat att det i varje sekund, dygnet runt, finns 750 000 (!) användare som söker barnporr). 

 

   Min association var ändå inte helt fel, även om bokgenrén var det. Det är just detta mörka hål av teknik och mänsklig vidrighet som författaren Benjamin Percy valt att utforska med den här romanen. Han gör det genom en härlig supernatural-setting och lyckas rätt bra med sin ansats och, trots att han använder sig av en allvetande berättare som växlar inom kapitlen (Tolkien/Frank Herbert-style), de är första två tredjedelarna av boken är underbart medryckande, riktig bladvändar-spänning. 

 

   Ungefär på sidan sextio skulle jag försöka förklara för min sambo Ida vad det var jag läste och jag började staka mig. Alltså det är blind tolvåring som återfår synen genom sketchy teknik med oväntade biverkningar. Och det är en teknikhatande journalist som bryter sig in på en mystisk utgrävning och snor med sig en underlig dödskalle fylld av graverade symboler. Och just det, det är nörden som får panik då blixten slår ner i den darknet-server som han driver i sin lägenhet. Också är det en ädel man som sköter om ett härbärge för hemlösa, men som samtidigt samlar vapen i källaren. 

   Det låter vildsint, och det är det. Det låter svamligt, men det är det inte. Bejamin Percy kastar upp rätt mycket grejer i luften i första halvan av boken, men han klarar av att jonglera med det och jag läser nyfiket vidare.

 

   Andra halvan förlorar tyvärr boken sitt glödande momentum, och slutet landar i en direkt besvikelse då det inte alls går i stil eller stämning med vad romanens initiala råhet och mod i att döda bärande karaktärer. Underligt nog hörde jag författaren i en pod uppge att han alltid vet slutet på sina romaner innan han börjar skriva själva boken. I det här fallet undrar jag om det verkligen kan stämma.

    ”The Dark Net” är spännande, det är den. Men den skrämmer mig inte under själva läsningen, det är aldrig nagelbitar-skräck. Den är välskriven, ett gediget hantverk utan att vara storslagen konst. Däremot lyckas den pressa fram en del obehagskänslor utanför läsningen. Jag märker att jag går och tänker på internet och modern teknik, och hur mycket utav det som jag tar för givet utan att förstå det. Det är en av sakerna jag letar med min läsning, tankar och känslor så stora att de tar plats i mitt liv även utanför själva läsritualen.

   Och justdet, apropå tankeväckande, jag glömde nämna, det finns ju en obskyr antikvarie-karaktär också.

  ”That's what he belives. He really does. Books are like batteries, he says. And you grow a little stronger by reading them, surrounding yourself with them.”

   Amen till detta, Benjamin Percy. Jag ska mer aktivt hålla utkik efter dig i boklådorna. Vi ses nog fler gånger.


(En smula paradoxalt kanske, men romanen får, tillsammans med några andra anledningar, mig att blåsa liv i min bokblogg. Men jag har redan lämnat Facebook och kommer aldrig gå tillbaka dit. Jag mår mycket bättre utan Facebook-flödet i min vardag.
Köp den hos imperiet här eller här eller här om du inte hittar den i din loppislåda.)