tisdag 31 januari 2017

”A farewell to arms” av Ernest Hemingway (1929)

Imorgon ska jag lyssna på ett klassikersnack på Göteborgs stadsbibliotek av Christian Edvall som gjort en nyöversättning av den här boken. Nördigt och spännande, men därför känns det viktigt att hinna skriva ned mina egna tankar innan jag hör andras och påverkas av dem. En princip jag numer tillämpar varje gång jag läst ut något: jag skriver först ned mina egna och läser därefter andras tankar och recensioner.

Iallafall, "A farwell to arms" ("Farväl till vapnen" på svenska) är en semibiografisk skildring av första världskriget ur ögonen och via hjärnan på en amerikansk ambulansförare i Italien. Han förälskar sig i en brittisk sjuksköterska, och en stor del av boken utgörs av dialogen i deras relation. Jag förstår Hemingways isbergsteknik något bättre nu, den här tanken att han bara skriver en liten del av det som egentligen händer, större delen av handlingen utspelar sig bortanför raderna i boken, inne i mitt huvud. Både dialog och beskrivningar är raka och emellanåt, vid första anblicken, närmast torftiga och känslolösa. Men genom läsningen skapar hans ord närvaro, känslor och tankar. Hemingway menade att författaren hade det yttersta ansvaret att skildra sanning, större än ansvaret hos journalister eller forskare. För medan fakta kan förvrängas eller hanteras dåligt kan (ska!) en författare skapa absolut sanning i sina verk. Det är fläskigt och högtravande, men en mycket intressant tanke.

Boken liknar på flera sätt ”Klockan klämtar för dig”. En amerikan som av oklar anledning befinner sig i krig i Europa, ett krig som skildras i bakgrunden av en primär berättelse kring kärlek mellan en amerikansk officer och en oskyldig, vacker, blyg, artig, europeisk kvinna. Låter kanske torrt, men låt inte det avskräcka någon läsning, boken är så mycket större än ramhandlingen och minns att boken är gammal, kvinnosynen förändrad. Jag förlåter iallafall Hemingway. För behöver han den oskuldsfulla kvinnan för att berätta sina storslagna berättelser så är det ok med mig.
En intressant skillnad mellan de båda böckerna är däremot att i Farväl till vapnen är både existensen och kriget fyllt av fasa och meningslöst lidande, medan i Klockan klämtar för dig finns något vackert och storslaget i både existens och krig. Givetvis var första världskriget ett annat krig än Spanska inbördeskriget och min jämförelse haltar på flera vis, men jag tycker ändå det är intressant att den så tydligt pacifistiska boken kom först.

Den här boken får mig aldrig att gråta, den står där i stark kontrast till nyss lästa "Nässlorna blomma" som snarare naket blottar känslor på varenda rad. Hemingways magi fungerar annorlunda, och lämnar mig tom, liten men kärleksfull. Tom inför världens grymhet och mänsklighetens meningslösa lidande, tom och ödmjuk inför de lidanden vi alla brottas med. Helt hopplöst blir det inte, för han skildrar lika skickligt det vackra i tillvaron, kärleken i relationerna till andra människor.

Hemingway skrev sina böcker med ansatsen att skapa minnen i läsaren. Alltså inte minnen som i att minnas att vi läst boken, utan vi ska minnas historien som om vi upplevt det själva – som att det vore våra egna minnen. Det låter kanske skruvat, men jag sitter här nu och nästan minns henne. Jag minns bilkaravanen genom bergen. Jag minns regnet och den långa turen med roddbåten. Jag minns sjukhusen.


(Den här boken innehåller en av de vackraste passager jag någonsin läst. Men jag tänker inte citera den här för den bör inte ryckas ur sitt sammanhang. Den är på sidan 216 i den här utgåvan.)  
Låna bibblan, köp den engelska ovan eller den svenska översättningen här

söndag 29 januari 2017

"Nässlorna blomma" av Harry Martinson (1935)

Egentligen borde jag kanske skriva om hans bok ”Aniara” innan. Den läste jag två gånger på en vecka i december. Men jag är inte redo att skriva ned mina tankar om den än. För så stor författare är Harry Martinsson. Han är en sån som får en att skaka i fundamentet av sig själv. På ett fantastiskt vis.

Nässlorna blomma är hans berättelse om sin tragiska uppväxt. Pappan dör och mamman överger honom för att dra till Amerika. Lille Martin auktioneras ut till lägst bjudande familj (ja, tydligen gjorde kommunerna så!) och sätts i fosterhem efter fosterhem och sedan fattighus runt om i Småland. Det här är liksom den vuxna, arbetarskildringen av Krösa-Majja och fattighjonen. Det är såklart nyttigt att läsa om, men det verkligt stora med Harry Martinsson är inte själva historierna. Det är språket, flytet. Hur han beskriver det drömmande, egoistiska, känslostyrda, svikna, sårbara barnet som ingen vuxen riktigt orkar älska. Han gör det utan att slentrianmässigt demonisera alla vuxna, tvärtom har han överlag en oväntat empatisk människosyn på alla de vuxna som svek honom. Han anstränger sig för att förstå varför de gjorde som de gjorde. Men han missar heller inte att skildra barnets oförmåga att förstå just detta, varför de vuxna sviker och inte finns där de borde. Mina ögon tåras gång på gång under läsningen och jag börjar tänka kring vad en författare egentligen är och vad de gör. Hur de med ord skildrar historier, tider, platser, känslor och så vidare. Och som Harry Martinsson gör just detta.. Sorgen! Orättvisorna! De fattigas okunskap! Den genomgripande människosynen! Fattighjonen!

Jag får lite panik på tanken att Harry knappt gick i skolan, och ändå blev en så fantastisk författare. Jag får också känslan att jag skulle vilja krypa upp i knät på honom, och få ta del av hans visdom. Det får jag ju aldrig göra, eftersom han tog livet av sig med en sax inlagd på psykiatrisk avdelning utanför Stockholm på 70-talet. Vi får vara glad att Harrys tragiska liv resulterade i stor konst, och reflektera över hur mycket av sitt eget tragiska öde han egentligen redan kände.

”De talade sakligt och lät verkligheten passera i dem som en plikt. Men annars var de sömngångarmänniskor.

Sådana människor kallas drömmare. De äro oftast de olyckligaste på jorden. Drömmandet blir till en pest i dem. Det slutar med att de grubbla och ruva.” 


(Hitta ditt exemplar på närmaste antikvariat. Annars kan du köpa pocketen här)

onsdag 18 januari 2017

”Shevek – en berättelse om två världar” av Ursula K Le Guin (1974)


Ursula K Leguin, var ett namn jag mycket väl kände igen men fånigt nog fram till nu avfärdat som skräpfantasy, baserat på omslag och mina egna fördomar. Men så glad jag är över att jag googlade efter kvinnor som skriver scifi och upptäckte Le Guin, för Shevek är något så fantastiskt som en science fiction-berättelse om en anarkistiskt organiserad planet!

För typ två hundra år sedan hanterade den kapitalistiska planeten Urras (säg det på engelska ett par gånger så förstår du det geniala) ett stort anarkistiskt uppror genom att ge revolutionärerna den karga gruvmånen Anarres att befolka istället för att revoltera Urras. De idealistiska, anarkistiska nybyggarna for över med rymdskepp, skapade sin egen civilisation och därefter har bara varuutbyte emellan Urras och Anarres tillåtits, inga passagerare har åkt emellan planeten och den frihetliga månen. Bokens huvudperson Shevek är en ung lovande teoretisk fysiker på Anarres och blir den förste sedan nybyggarskeppen att färdas från Anarres till Urras, från anarkisterna till kapitalisterna, för att där forska tillsammans med de främsta kända fysikerna på Urras. Väl på kapitalistiska Urras njuter han först av de storslagna byggnaderna, av utbud och lättja, men inser allteftersom att han kanske inte får se hela verkligheten, och att någon vill profitera på hans tankar.

Le Guin har skrivit en genomarbetad, intellektuellt utmanande bok vari hon verkligen lekt med tanken på hur en fullständigt anarkistisk tillvaro skulle kunna te sig. För vad gör det egentligen med individer i ett samhälle där inget ägande existerar? Inga pengar, inga regeringar, inga fängelser eller andra våldsstraff, ingen skam kring sexualitet, inga lås eller murar. Där medlen alltid är ändamålet och altruist är ett skällsord. Där alla arbetar med det de vill för att bidra till samhället, och var tionde dag gör alla en slags samhällstjänst vilken utgörs av alla de tunga, tråkiga jobb ingen vill göra.
Genom att visa hur anarkisten Shevek tänker blottar Le Guin också det kapitalistiska tänkandet - som hur dåliga drivkrafter tvång och profit egentligen är - som i vår tid utgör någonslags naturlag. Hon problematiserar människans natur, och illustrerar hur människans vilja att dominera frodas i den kapitalistiska tankevärlden, medan viljan till ömsesidig hjälp frodas i den anarkistiska. Hon blottar hur viljan till dominans och viljan till ömsesidig hjälp finns i alla oss individer, och det är sedan samhälle och sammanhang som styr vilken egenskap som får växa inom oss. Kapitalism gör oss till kapitalister, anarkism till anarkister.

Le Guin har däremot inte gjort det så lätt för sig att det bara är en okritisk, utopisk hyllning till anarkismen hon skrivit, utan anarkismens baksidor blottas också. Månen Anarres har inte längre en levande revolution, tankar och kreativitet har stagnerat och detta är en viktig anledning för Sheveks beslut att ta sig till Urras. Allt på Anarres är förvisso solidariskt, men det är samtidigt mycket praktiskt och inskränkt. Hon lyfter här faran med massans makt, hur vi skapar osynliga maktstrukturer hur vi än gör, och att vi i alla samhällsformer alltid måste våga tillåta ifrågasättande, våga förstå de avvikande, hur detta gäller även en uttalat anarkistiskt samhälle. Le Guin beskriver detta så väl att jag misstänker att hon hållit på med autonom organisering på något sätt. Kritiken av anarkismen ger dessutom ytterligare verklighetskänsla till berättelsen, den hade blivit väl platt och lycklig annars.

Sheveks fysikteorier är lite för fysiknördiga för att jag ska riktigt förstå dem, men på något sätt handlar hans simultanitetsteori om att kombinera de båda synsätten ”att tiden följer en rak linje” med synsättet ”att alla tider finns samtidigt och att vi individer rör oss mellan dem”. Den teoretiska insikten vore mycket värdefull, eftersom det exempelvis skulle möjliggöra direkt kommunikation genom hela universum, utan det nuvarande problemet att informationen måste färdas mellan A och B. Jag tror att kapitelindelningen leker med den här teorin, eftersom vi får följa Sheveks uppväxt och vad som leder fram till resan till Urras, parrallellt med historien om hur Shevek anländer till Urras. (Inte så förvirrande som jag kanske får det att låta nu, Le Guin hanterar det elegant.)

Översättaren har gjort ett bra jobb, men tyvärr skrämmer den torra titeln bort läsare! Shevek – en berättelse om två världar ger inte alls känslan av vad boken faktiskt är. Engelska The Dispossessed har en helt annan känsla och kraft, och flera av de äldre omslagen innehåller till och med det inringade a'et, anarkismens symbol. För tusan, det handlar ju om kapitalister mot anarkister – blås upp det! Oavsett borde alla anarkister ta till sig det här verket, det är precis såhär jag vill ha min science fiction. Storslagna fantasivärldar men med grunden i en verklighetskänsla, berättelser som roar samtidigt som de väcker tankar om både vår existens och vårt alldagliga liv. Shevek påminner mig om att alltid bete mig som anarkist, alltid ifrågasätta, ruska om, bryta gamla vanor. Boken lämnar mig till slut med en vilja att ge bort alla mina saker. För ingen som äger kan vara fri.



(Shevek kryllar av härliga anarkistcitat, men jag har inte kunnat välja ut något enskilt. Otroligt hoppingivande är att den här boken aldrig varit ur tryck sen den skrevs, du hittar den med största säkerhet på ditt lokala bibliotek.)

(Tydligen utspelar sig hennes Left hand of darkness i samma universum, och är en historia kring kön och genus med individer som byter mellan könen genom sina livscykler. Den åkte snabbt upp på att-läsa-listan.)


söndag 15 januari 2017

"Tvångströjan" av Jack London (1915)


Tvångströjan lär, tillsammans med Järnhälen, varit de av Jack Londons böcker som de tyska nazisterna brände på bål. Bara det liksom! Till skillnad från Järnhälen innehåller däremot den här boken ingen socialistisk utopi, utan är istället utgör istället en vidrig skildring från insidan av en isoleringscell. Den mer stärkande parallellberättelsen är den om andens seger över kroppen. London går hårt åt fängelsesystem, dödsstraff, kroppsstraff, och jag är lite överraskad över att jag missat den här boken. Jag, med min Papillon-fjäril tatuerad på bröstet, har trots allt närt någonslags perversion för fängelseskildringar i många år, och jag har ju förr dessutom intresserat mig mycket för andlighet och meditation. Jaja, till sist hittade den mig.

Boken följer tankarna hos Darrell Standing, en livstidsdömd lantbruksforskare på San Quentin-fängelset. Han erkänner sitt brott (mord utfört i raseri på en universitetskollega), men utsätts i fängelset för en komplott och hamnar i isoleringscell, med längre och längre perioder i tvångströja. Ett straff för att ha gömt dynamit någonstans på fängelset. Fängelsedirektören ger sig blanka fan på att knäcka Standing med fysiska plågor, för att få honom att kläcka ur sig var dynamiten finns. Problemet är att ingen dynamit finns, så även om Standing skulle vilja så kan han inte leda fängelsedirektören till någon dynamitgömma. För att överleva det mörker, det våld och den tortyr som han utsätts för i isoleringscellen lär han sig genom en slags självhypnos att distansera sig från smärta, från sin kropp, och gå in i ett meditativt drömskt tillstånd vari han tappar uppfattningen om tiden och upplever tidigare levda liv. Han slutar för en stund att vara sin kropp och blir ande. Men vad är det egentligen som händer, håller Standing på att bli helt kockobello – eller blir han torterad till andlig upplysning?

Men man kan inte skapa något av intet. I mina ensamhet kunde jag inte skapa en massa dynamit. Och i min ensamhet kunde jag inte skapa dessa fjärran bilder av tid och rum ur intet. Alla dessa upplevelser bar jag inom mig, och jag började finna min väg till dem.”

Tvångströjan är en uppgörelse med människans moral, och fängelse- och dödsstraff som koncept. Samtidigt en berättelse om reinkarnation, andens kraft över kroppen, om vad som är verklighet och vad som är galenskap. Hade London bantat ned några av de tidigare liven lite (hur många skeppsbrott kan en själ behöva uppleva?) hade historien blivit betydligt trovärdigare, och hade inte något av liven kunnat vara som kvinna, eller åtminstone som icke-stor-muskel-man? Nu får jag får istället lite samma fadda känsla som när jag läser Jan Guillou – att den egentligen storslagna berättelsen tappar i trovärdighet med sitt pojkrumshjälterunkande. För tyvärr, hur välskrivna de än må vara, är många av de tidigare inkarnationerna vi får ta del av aningen fåniga. Fast samtidigt, inkarnationsberättelsen om hur Standing i en tidigare inkarnation möter den historiske Jesus från Nasaret gör bara den hela boken läsvärd. 

(Jag fortsätter leta sena Jack London, han är så mycket större än Skriet från vildmarken..)

söndag 1 januari 2017

”Invasion på Mars” av Ray Bradbury (1952)


Jag fortsätter hitta billiga Ray Bradbury-böcker på loppisar och antikvariat, och har nu läst en av hans största framgångar (men fortfarande långt bakom Fahrenheit 451). Den trista svenska översättningen är ”Invasion på Mars”, medan amerikanska originaltiteln klingar betydligt bättre, ”The Martian Chronicles” eller brittiska versionens ”The silver locusts”. Iallafall, boken är en samling korta berättelser som tillsammans berättar historien om hur jordens befolkning flyr atomkrig och utarmade naturresurser på jorden, och istället koloniserar Mars och i det närmaste utrotar lokalbefolkningen. Kreativt byter Bradbury perspektiv och fokus i varje berättelse och han låẗer mig som läsare aldrig helt slappna av. Vi får följa katolska präster som på Mars bråkar om huruvida de ska frälsa marsianer eller ägna sig åt den inflyttade jordiska befolkningen, vi får följa de första raketerna som anländer till Mars och deras omtumlande första interaktioner med marsianerna, vi får följa ensamma nybyggare på marsianska landsbygden i deras möten med en ny verklighet.

Jag läser boken som en uppgörelse med en av hans tids stora politiska frågor, de antikoloniala kamper som rasade då boken skrevs. Det är inte svårt att förstå ”Invasion på Mars” som just ett ställningstagande för de koloniserade folkens rätt till självständighet, och en bitsk kritik av ”det fulländade västerländska samhället”. För det är jävlar-i-mig verkligen ingen charmig skildring av hur jordborna kommer till Mars och hur de (vi?) beter sig. Majoritetens skrämmande normativa makt och tvånget som kommer med denna. Mäns burdusa sätt och svårigheter att ta saker på allvar. Västvärldens andefattiga materialistiska jakt på framsteg. Makt som ger illusionen av civilisation. Våld som ger den inbillade rätten att ta från ”de andra”.

Konsten har alltid varit något främmande för amerikanen. Den fanns i den tokige sonens rum en trappa upp. Konsten var något man tog i söndagsdoser, kanske tillsammans med religion.”

Kolonialismen må vara avskaffad, men boken fortsätter vara relevant för oss som lever i en västerländskt samhälle, fortfarande starkt präglat av USA, individualism, sekularisering och global kapitalism. Fast antagligen läser jag in för mycket kolonialism i novellerna, för det är också mänskligheten som helhet han kritiserar. Jag tror att Bradbury med den här boken vill förklara för oss människor att vi inte är moraliskt mogna som civilisation att leta oss utanför vår egen planet. Vi är inte klarar inte att ta ansvar för, eller ens fullt förstå, våra egna syften och handlingar.

Livet på jorden slog sig aldrig till ro och gjorde något riktigt bra. Vetenskapen ilade alltför långt framför oss och alltför snabbt, och människor gick vilse i en mekanisk vildmark.”

De exotiska, moraliskt värdiga marsianerna, ”de andra”, utgör i boken vår motpol som västerländsk kultur alternativt mänskligheten jämförs med och får stå till svars mot.

De (marsianerna, min anm) slutade upp att alltför ivrigt förstöra allting, att nedvärdera allting. De blandade religion och konst och vetenskap därför att i grunden är vetenskapen ingenting annat än ett utforskande av ett mirakel vi aldrig kan förklara, och konsten är en tolkning av det miraklet.” 
 
Boken är genrémässigt främst en dystopisk scifi-skildring av en framtid som idag känns mindre och mindre osannolik (för hur många jordklot är det nu igen vi skulle behöva för att alla människor på jorden skulle kunna konsumera som vi i Sverige gör, tre-fyra stycken? Hur mycket lyssnar vi till ”de andra” och hur mycket demoniserar vi dem?). Till min förtjusning innehåller ”Invasion på Mars” också lite krypande, psykologisk skräck. Ensamhet, längtan efter avlidna kärestor och skildringar av sätta att föra krig som jag hoppas aldrig-aldrig-aldrig blir verklighet (telepati, masshypnos etc).


Käre Ray Bradbury, jag kommer fortsätta läsa allt av dig jag hittar! Onelinern att avsluta med, bokens potentiella korsstygnsbroderi;

De som har hjälper de som inte har! Och på så sätt blir alla fria.”


(Bradbury borde nog, som de flesta författare, dock läsas på originalspråk om möjligt. Jag upplever att närvaron i språket gått lite förlorad i ”Invasion på Mars” jämfört med min läsning av ”The october country” som jag läste på engelska. Snappade därför snabbt åt min en brittisk utgåva av ”The silver locusts” för 30 kr på ett antikvariat i Haga. För framtida omläsning..)