tisdag 26 december 2017

”Never let me go” av Kazuo Ishiguro (2005)

En av hitsen från årets Nobelpristagare, en scifi-berättelse om tre personers uppväxt på någonslags internat för speciella barn utan föräldrar. De får lära sig att de är viktiga för fler än sig själva. Berättaren Kathy ger oss återblickar från sin uppväxt, sin barndom och sina tonår. I en stark scen tidigt i boken berättar hon om en initialt barnslig lek blottade de vuxna lärarnas verkliga känslor, och vi förstår att de vuxna av någon anledning är rädda för barnen, eller rent av äcklas av dem. Barnen märker snart också att deras bästa teckningar och texter försvinner iväg någonstans.
Jag tänker länge att det här är en bok om rasism och kolonialism, vilket det väl också är, men i takt med att berättelsen nystas upp så  öppnas också tolkningsmöjligheterna ytterligare.

Det är alltför ovanligt med författarmän som låter en kvinna vara berättare, och jag önskar att jag inte haft problem med henne. Eller Kathy som karaktär är trovärdig, men jag förstår inte varifrån hon berättar historien, och vem ”you” är som ibland adresseras. Och eftersom en stor del av boken är en inre monolog från Kathy så färgar tyvärr perspektivförvirringen min läsning och hindrar den här boken från att vara helt fantastisk.
Dialogen och skildringen av den är däremot mästerlig, nyanser och smådetaljer blåser liv och rörelse i historien. Vem ser inte det sneda leendet framför sig av de här orden;

She certainly wasn't disappointed, but then she wasn't elated either. She had on a half-smile, the sort a mother might have in an ordinary family, weighing things up while the children jumped and screamed around her asking her to say, yes, they could do whatever.”

Men det dystopiska och scifidelarna är egenligen mest en bakgrundskuliss som Ishiguro målar trovärdiga barndomsfunderingar och tonårsrelationer på. För det här är en kärlekshistoria mellan tre personer, och Ishiguro lämnar mig med frågor om hur man mäter kärlek, hur man vet kärlek är äkta, och hur man urskiljer den från kåthet eller behov av sällskap?

(Finns tydligen filmatiserad också.) 

onsdag 20 december 2017

”Dorian Grays porträtt” av Oscar Wilde (1890)

Det här är berättelsen om Dorian Gray, en vacker ung överklassman, lika charmig som hänsynslös, som avbildas gång på gång av konstnären Basil, tills han en dag skapat det fulländade porträttet. Men vid åsynen av verket blir motivet blir inte lyckligt. Istället mumlar Gray;

Vad det är tragiskt [...]Jag kommer bli gammal och hemsk och avskyvärd. Men tavlan kommer alltid att förbli ung. Den blir aldrig äldre än denna junidag... Ack, att det ändå vore tvärtom! Om det vore jag som alltid förblev ung och tavlan som blev gammal.

Dorian Grays önskan uppfylls. Levt liv slutar synas i hans ansike och istället åldras porträttet på tavlan. Gray slipper de konsekvenser av ett dekadent liv som annars ofta blir synligt i ansiktet, han slipper överlag konsekvenser av sina gärningar och ger sig ut i ett liv av sinnliga njutningar och tillfälliga lustar. Han sviker, bedrar och gör illa, men folk fortsätter att lita på hans vackra yttre. Gray gömmer undan det allt fulare porträttet, sitt dåliga samvete, och det tar många år innan handlingarna hinner ifatt Gray.

Den här boken är delvis en hyllning till de excentriska, de ärliga och de ”omoraliska”.

Du tycker om alla människor. Med andra ord, du är likgiltig inför alla människor.

Jag fäster mig aldrig vid vad vanligt folk säger och jag lägger mig aldrig i vad ovanliga människor har för sig. Om en person fängslar mig, njuter jag av varje uttryck hans personlighet tar sig.

Dorian är alltför klok för att inte då och då begå dårskaper.

Samtidigt är det en attack mot den engelska viktorianska aristokratin som med sin vackra yta och tydliga normer dolde smuts och skit bakom kulisserna. Boken är ett hårt angrepp mot den skenhelighet som kom att döma Wilde så hårt för sin homosexualitet och sitt frigjorda leverne, vilket Wilde givetvis sätter fingret på i boken:

De böcker världen kallar omoraliska är böcker som visar världen dess egen skam.”

Det är åskådaren – inte livet – som konstens i själva verket återspeglar.”

Så småningom hinner gärningarna ikapp Gray, och han får kämpa desperat för att bevara sin drömvärld. Boken lyfter frågor om skönhet, ytlighet, evig ungdom, fasad, djup, falskhet. Finns det som inte syns? Vad önskar vi dölja? Vad vill vi att ska synas? Vågar vi ta konsekvenserna av våra egna gärningar?
Dorian Grays porträtt” har fortfarande mycket att säga oss, med medelklassens skitnödiga ytor av carpe diem, eviga artigheter och kloakråttor stora som hundar bakom kulisserna. Dessutom ger #metoo ytterligare relevans till läsningen, och jag kommer att tänka på ”Invisible monsters” av Chuck Palahniuk, och undrar om inte Bret Easton Ellis inspirerats av den här boken när han skrev slutet på ”American Psycho”.

måndag 18 december 2017

"Rebecca" av Daphne du Maurier (1938)

En gotisk skräckklassiker, av författarinnan till bland annat "Fåglarna". Boken innehåller en klassiskt öppningsmening ("Inatt drömde jag att jag var tillbaka i Manderley igen.") i nästan samma kaliber som Moby Dick ("Kalla mig Ismael.") påstås det, men jag har svårare för du Mauriers grepp för i och med hennes öppning och de två första kapitlen ger hon oss också slutet på berättelsen. Det tar lite udden av spänningen.

Vår unga kvinnliga berättare gifter sig oväntat med den rike mannen Max under hans semester i Frankrike. "Jag var ung, han var ensam", och följer honom sedan tillbaka till England för att leva på hans gods Manderley. Personalen på godset och flera av makens släktingar möter henne med orden "Du är så väldigt olik Rebecca", och där börjar en hjärtskärande berättelse om att försöka fylla skorna efter makens avlidna och mycket omtyckta exfru Rebecca.

En berättelse om svartsjuka som väcker tankar kring vad det betyder att en plats är hemsökt av någon. Om hur det känns att stå i skuggan av sin älskades tidigare kärlek. Och samtidigt en berättelse om en klassresa, om att plötsligt befinna sig i en rik adel och borgerlighet man inte förstår. Jag är svag för berättelser där vi måste tvivla på berättarrösten, och i "Rebecca" håller du Maurier verkligen oss på tårna kring vad som är fantasier och vad som är verklighet. Det är krypande och vackert, men tyvärr blir det aldrig speciellt läskigt - trots att berättelsens skurk är fantastiskt obehaglig.

Språket och bokens upplägg gör den till en riktig läsfröjd. Jag hann lämna tillbaka den till biblioteket innan jag skrev av citaten, så det här inlägget blev lite fattigare än de brukar vara. Sorry för det mina läsare, sorry för att jag förvaltar din konst slarvigt du Maurier. 

söndag 10 december 2017

"De oroliga" av Linn Ullmann (2016)

Lägg till bildtext
Tjatade ju en del om den här boken när jag skrev om "Doften av en man", och "De oroliga" förtjänar liksom också ett eget inlägg. Så här kommer det. 

Linn Ullmann blev Ingmar Bergmans nionde barn. Utomäktenskaplig, med skådespelerskan Liv Ullmann. Föräldrarna gifte sig aldrig, de var aldrig ett par för sin dotter, utan hon levde större delen av uppväxten med mamman och hennes liv, ibland fick hon vara en del av pappans liv. De verkar ändå ha skapat sig en fin relation, och i vuxen ålder planerade de att tillsammans skriva en bok om Bergmans liv tillsammans med honom, och gjorde några ljudinspelningar men fullföljde inte researchprocessen utan skrev den här fantastiska uppgörelsen om sorgen efter en frånvarande far, både medan han ännu lever och sedan när han är död. Det blir väldigt starkt eftersom personporträtten är så nakna. När även personers smuts skildras kan man verkligen känna att det vackra inte är romantiseringar, ljus skiner klarast i kontrast med mörkret. Den här boken är väl värd att läsa för alla i sorg, och jag låter Ullmann förklara varför:
Låt det gå lite tid, sa en jag känner, hon hade också förlorat sin far. Det var som att vara gravid, man söker sig till andra gravida, man ser gravida överallt, känner igen varandra, ett systerskap, och så blir man faderslös och söker sig till andra faderslösa, läser böcker och artiklar skrivna av författare som förlorat sin far eller sin mor.”... ”Jag visste inte hur jag skulle sörja min far, jag tyckte jag sörjde fel, inte bara just då han dött utan åren efteråt, och därför läste jag väldigt många böcker … jag kunde inte få nog av böcker om sorg, olika former av sorg.

Egentligen tror jag att jag sörjt mina föräldrar hela livet. De förändrades inför mina ögon liksom mina barn förändras inför mina ögon, och jag vet inte riktigt vem jag var för dem.
Kan jag sörja människor som fortfarande lever?

Ullmann skildrar i en passage med fina ord som likaväl kunde ha handlat om min nyligen avlidne svärfar Ulf:
Min far ägde den den sällsynta egenskapen att han fick andra att känna sig som den enda. Känna sig sedd, hörd, utvald. Han tog dig i handen och sa Följ med mig, och under ett kort och ett långt ögonblick du att du var kanske den första han sa detta till. Att det var du och han mot världen.

Men boken är också en ögonöppnare för alla som vill nyansera och förstå förälder-barn-relationer. Om hur vuxna vill vara barn och barn tvingas bli vuxna, om vuxna som hanterar sina vuxna barn som barn. Om vad som händer i de relationer vi åldras i. Fortsätter föräldrar att tala till vuxna barn som om de fortfarande var barn? Börjar de vuxna barnen prata till sina föräldrar som om de blivit barn? Ullmann får mig att tänka att kanske är de mest fungerande relationerna de som tillåter att vi pendlar, där vi får vara barnet ibland, och den vuxne ibland.

Jag tycker tyvärr boken tappar en del av sin magiska känsla mot slutet, kanske för att Ullmann nuddar faderns död, och sedan vänder tillbaka ett halvår och beskriva den sista sjuka tiden. Men missförstå mig inte, det är fortfarande en läsvärd och givande bok till slutet.

Och hädanefter kommer jag alltid beställa mitt kaffe som snickaren.
Bibliskt svart utan socker.”

tisdag 5 december 2017

”Doften av en man” av Agneta Pleijel (2017)

Inger Edelfeldt och Linn Ullmann är de första namnen som dyker upp när jag försöker ringa in Pleijels bok. För att de alla är starka kvinnor? För att de skriver om smuts utan att romantisera? För att de berör mig? För att de andra två fanns färskt i minnet? Antagligen av alla de där anledningarna. Samtidigt känns ”Doften av en man” som en försenad beatroman. Vi är i sextiotal, det är självbiografiskt, det är konstnärer, litteratur, berusning, flytande förhållanden och en intensiv jakt på meningen med livet. Men oändligt uppfriskande blir att skildringen av dekadansen inte kommer inifrån Jack Kerouac eller Sture Dahlström, utan ur ögonen på en av kvinnorna vars svaghet utnyttjas i den fria kärlekens namn.

Att vara kvinna är att se tillvaron från en u-båt i undervattensläge. Kuster och djup på samma gång.

Pleijel skildrar hur hon beter sig som en man, men möts av bestraffning istället för bekräftelse. Och det är inget romantiserande eller ensidigt skuldkastande på andra, Pleijel är hård både mot sin omgivning, och sig själv.

Hela samhället borde befinna sig i galopperande revolt mot degraderingen av kärleken.
Den syns överallt. I porrannonserna. På gatorna. I familjevåldet. Är hon inte medansvarig? Kärlekens degradering beror inte uteslutande på henne, men också på henne.”

Pleijel delar en likhet med Linn Ullmann när de förstående skildrar relationen till en periodvis frånvarande far, och där mammorna istället saknas i historieskrivningen. (Psykoanalysen svävar som ett mörkt moln över Pleijels bok, och Elektrakomplexet dyker flera gånger upp i mitt huvud och erbjuder förklaringsmodell).
För när Pleijel skildrar föräldrarnas skilsmässa låter hon oss ana att mammans version antagligen tog större plats i den ickelitterära versionen.

Hennes föräldrars språk kommunicerar inte. Det är som med kontinentalplattorna. De stöter samman. Den ena dyker tyst under ytan som pappa. Den andra tornar upp sig till bergskedjor och eldsprutande vulkaner som mamma.”

Men den vakna skildringen av papparelationen och andra relationer är uppslukande, och det som driver boken framåt. För jag är egentligen inte speciellt nyfiken på vad som ska hända, utan mer hur det händer hela tiden, eller framförallt vad Pleijel tänker om det som händer. Trots att det inte är romantiserande (eller kanske just därför) så har Pleijel skapat en miljö jag gärna kryper ner i; hennes 60-tal, hennes Göteborg, hennes tankar om litteratur och så vidare. Flera stora namn passerar genom berättelsen, och det svindlar till på riktigt några gånger, som när hon tackats av Tomas Tranströmer och funderar:

Om man ser det så är hon själv religiös. Hon är övertygad om att det finns en mening med livet. Språk har mening. Myter ger mening. Vad de innehåller måste man utforska.”

Vi anar mellan raderna att flera av de namnlösa männen också är författare och konstnärer. Även här finns ett liknande berättargrepp som Ullmanns i utelämnandet av vissa familjepersoners namn. Jag undrar om det är nödvändigt, eftersom det verkar som om vi hos både Ullmann och Pleijel får tillräckligt med pusselbitar för att klura ut vilka de verkliga personerna är. Kanske känns det bättre att avpersonifiera delar av sin egen historia, på samma sätt som valet att berätta ur tredjeperson?
(Pleijel väljer att några gånger kliva in med en jagberättande-röst ur nutiden, men det stör min läsupplevelse mer än det tillför.)

Jag förstår att Pleijel är glad över att hennes bok kom innan #metoo-bomben briserade. Nu känns det snarare som att ”Doften av en man” agerat förtrupp till slutet på (kultur)männens griserier.

måndag 27 november 2017

”The first fifteen lives of Harry August” av Claire North (2014)

Vad skulle du göra annorlunda om du fick leva ditt liv på nytt? Hur många gånger skulle du kunna återuppleva din tillvaro innan det blev en förbannelse? Är livet cykliskt och inte linjärt? Sådana tankar kokar Claire North upp åt oss i den här surrealistiska fantastikhistorien, tillsammans med frågor kring reinkarnation, deja vu-upplevelser, och med associationer till filmerna ”Ground hogday”, ”Naken”, till buddhism och filosofen Nietzsches tankar om att man ska leva sitt liv så att du skulle klara att återuppleva det på exakt samma vis.

Harry August, huvudpersonen i boken, är en kalachakra - en av många i vårt samhälle som i hemlighet återupplever sitt liv (begreppet kommer från tantrisk buddhism och betyder typ livscykel). Han dör på olika sätt efter olikt levda liv, men återföds alltid i samma kropp under samma omständigheter och från samma mor. Och han minns alla sina tidigare liv i detalj. 

Under sin andra livstid kommer han i kontakt med ”the Cronus Club” som organiserar kalachakras för att hjälpas åt genom livstiderna. De försöker i största möjliga mån leva i hemlighet för att inte röra till historiens gång allt för mycket, men ser till att ge varandra hjälp. Ett kanske lättförstått exempel är hur Harry genom att säga till en mycket gammal kalachakra vilka hundar som kommer vinna på kapplöpningsbanan eller vilka aktier som kommer stiga skyhögt i värde vid en viss tidpunkt, kan denna ta med sig informationen in i sin nästa livscykel, placera sina pengar på vinnande hundar eller aktier och bli enkelt rik, och sedan återbörda tjänsten genom att skicka vidare rikedomarna till Harry i hans nästa liv.

Det är lite rörigt till en början, men sen landar formen och det blir underhållande. Mot slutet av Harrys tolfte levda tar historien verklig fart, då han får ett meddelande på sin dödsbädd från en ung flicka. Hon säger att världen är på väg att gå under och att Harry antagligen är den enda som kan rädda den. En annan kalachakra har bestämt sig för att snabbspola vetenskapen genom sina livstider, och på så vis kontrollerar hen mer och mer av världens utveckling. Och hen har börjat ta kål på andra kalachakras och på hela Cronus-klubben, av rädsla för att de ska försöka stoppa henom. Så nu börjar Harrys kamp mot denne, en jakt efter den makthungrige kalachakrans födelseort för att stoppa att hen föds (det enda sättet att fullständigt mörda en kalachakra är att döda hens mamma eller hindra befruktningen), innan Harry själv suddas ur existensen.

Jag får det antagligen att låta rörigare än vad det är, för North sköter sitt krångliga ämne jättefint. Hon bygger svindlande intressanta karaktärer, tänk dig att berättarjaget är en person som ägnat livstider åt några religioner, åt vetenskap, åt äventyr och som sedan minns alltihopa. Sedan väcker North roliga frågor även inom sin påhittade värld: Är det rimligt att samma moralregler gäller för de linjära (de som lever bara ett liv en gång) och de som återföds? Kan det kallas mord om det värsta som händer är att någon behöver återuppleva puberteten?

Men njutningen i den här boken ligger inte bara i Clarie Norths spännande världar och trovärdiga lek med sina idéer, hon skriver dessutom vackert.

Om att ångra sig
The past is the past. You are alive today. That is all that matters. You must remember, because it is who you are, but as it is who you are, you must never, ever regret. To regret your past is to regret your soul.”

Om vargtimmarna.
I waited with the light out in my room for the dead hour of the night when the mind shifts into a numb, timeless daze of voiceless thought. It is the hour when all things are lonely, every pedestrian walking flat-footed over the blackened stones.. It is the utter silence when the engine stops in a flat ice-drifting sea.”

Och det ögonöppnande konceptet ”kulturellt galen”;
I stared at Constance and wondered if, in her way, she wasn't quite, quite mad. Not a neurological madness, not a disease of the mind, but rather a cultural madness, an infection of expectations which corrupted her perception of what should be and what actually was.”

*

Det är krångligt att leva, och jag kan tycka att det känns rimligt att man borde få ett par försök på sig för att leva sitt liv.

måndag 20 november 2017

"Ett ord i rättan tid" av Liu Zhenyun (2015)


Det finns en berättelse bakom allt som händer, även om den ibland kan vara lång och omständig.”

Den här boken kretsar främst kring två personers livsöden; Yang Baishun som rymmer från tristessen i tofuysteriet (!), och Niu Aiguo som gör en liknande resa två generationer senare. Även om Liu Zhenyun väver ett skickligt nät av invecklade intriger som långsamt nystas upp allteftersom vi följer våra två huvudpersoner är det mängden av bifigurer som lämnar det stora avtrycket. Det fullkomligt kryllar av bifigurer som spelar större och mindre roll för våra huvudpersoner. Gemensamt för alla är att de (vi?) är lika oförstådda och ensamma i tillvaron. Och samtidigt är inget människoöde någon öde ö, utan alla påverkas hela tiden av andras val, känslor och småaktigheter; många gånger helt utan att personen själv förstår konsekvenserna av sitt eget handlande. (Detta ger inte bara negativa konsekvenser, vid flera tillfällen hindras folk, till synes av slumpen, från att begå mord och andra hemska brott.) På detta invecklade vis upprepas dessutom vissa sorters händelser, vilket ger bokens berättelse den spiralform som omslaget visar.
Det här är en svindlande skildring av mänskligt liv, gång på gång på gång återkommer jag till tankarna om hur en fjärils vingslag på ena sidan jorden orsakar en orkan på den andra.

Boken är överraskande fri från historiska markörer. Inga kommunister, inga nationalister. Ingen Kulturrevolution, ingen Mao. Detaljer som kärror och mobiltelefoner ger hum om när de olika berättelserna utspelar sig, men i övrigt är de båda berättelserna närmast tidlösa. Det skärper fokuset på människor i interaktion med sina medmänniskor. Alla människor känner sig ensamma, oavsett tid, oavsett plats.

Det är lustigt, det här är en sån bok som växer efter utläsningen. Jag minns egentligen väldigt få detaljer, men nu drabbar helheten mig. Men jag tycker ändå att själva läsupplevelsen blir väl mycket ”..och så åkte han dit eftersom hans dotter sagt att mjölnaren där hade billigare priser än i grannbyn. På vägen dit slog han följe med en ung man som talade om sin hembys vackra fält av blommor. Det gjorde honom intresserad och han bestämde sig för att ta en avstickare dit och ta risken att bli utskälld för förseningen. Så åkte han dit och där träffade han...” Ni fattar.

Jag anar att det kan finnas en massa invävd mening och möjligheter till flerbottnar till tolkningen, men mycket går tyvärr över huvudet på mig. Till exempel tror jag det finns en del bibelreferenser, och tacklingar till kommunismens kollektivistiska tankar.
Men en djupare mening skulle samtidigt helt kunna stjälpa den läsning av boken jag gjort nu. För jag tänker såhär; Det här är en så storslagen berättelse om mänsklig existens just eftersom den saknar storslagna slutsatser. Den har inga gudar och inga ideologier. Ingen allmängiltig livsvisdom eller filosofi. Eller kanske snarare har den oändligt många.

En misslyckad katolsk präst predikar ungefär ”känn dig själv så vet du var du är på väg”, och med det tror jag Zhenyun menar det exakt motsatta. Den här boken är en rejäl attack på den liberala drömmen om den fria individen. Hur vi än försöker förstå oss själva och vår tillvaro; hur vi än försöker forma våra liv därefter; hur vi än drömmer; så har vi ändå inte den fullständiga makten över våra liv. Det är den mänskliga tillvaron alldeles för invecklad för.

Som gamle Hu säger;

Sjukdomar är lätta att bota...Det är människohjärtat jag inte förstår mig på.”

(Köp här eller låna bibblan.)

torsdag 9 november 2017

"Koyot-kvinnan och andra djurväsen" av Ursula K. LeGuin (1987)

Om Wolves in the throne room skulle sluta spela black metal och börja skriva noveller skulle det bli berättelser likt de som samlas i "Koyot-kvinnan"; ekocentriskt, hjärtligt, magiskt, med smak av jord och löv. Så gillar man inte när djur eller natur är berättaren är detta inte något för dig (japp, jag menar dig Flora! ;) ) LeGuin ger här röster åt de som inte har någon, bokstavligen många gånger. Allt får vara subjekt; träd, djur, stenar.För allt talar, om man lyssnar. Och med perspektivet låter hon oss veta att de förstår verkligheten bättre än vi människor. Och dessutom, som koyotkvinnan säger;

"Likheten är i betraktarens öga."

Boken innehåller små förord till många av novellerna, de är minst lika underhållande som själva novellerna, och jag uppskattar när LeGuin är rak och tydlig:

"Vår arts förhållande till växtlivet består i totalt beroende och total exploatering - ett spädbarns förhållande till sin mor. Utan växter skulle jorden ha förblivit naken sten och vatten, utan växtandning skulle vi snabbt kvävas, utan vegetabilisk föda (direkt, eller som i kött, indirekt) svälter vi. Det finns ingen annan föda."

eller

"Stenar är vad en plats är gjord av från första början och efter allt annat. De finns under allt annat i världen, jord, vatten, gator, hus, luft, avskjutningsramper. Stenen är i själva centrum."

Titelnovellen är en fabelaktig, Djungelboken-historia om en flicka som överlever en flygolycka och tas om hand av djuren i skogen, främst av en koyothona. Ett genomtänkt porträtt av en hjärtlig moder, men som samtidigt på koyotens vis bajsar öppet och har sex med sina egna valpar.  Slutet är storslaget, på det viset att det petar till hela min världsbild en aning. 

"Hustruns berättelse" innehåller en finurlig tvist som stannar kvar långt efter. "Vägens riktning" har en stor ek som berättarröst, och handlar om bilåkande och byggandet av vägar, samtidigt som den behandlar det fysiska relativitetsbegreppet. Nördigt, skojigt! "Den vita åsnan" är en kort stark berättelse om förlorad barndom. "Vidsträcktare än kejsardömen och långsammare" utspelar sig i samma universum som "Left hand of darkness" och "Shevek/The dispossessed") och problematiserar empati. Vore det önskvärt att alltid hela tiden förstå vad ens omgivning känner och vill?  


Och även här får den lilla författaren i mig en mening att spara till tvivlande självhatande stunder:

"Många saker är inte värda att göra, men nästan vad som helst är värt att berättas."

Avslutningsnovellen lämnar oss med en strimma hopp, "Hon gör dem namnlösa" är en alternativ skapelseberättelse värd att älta några varv.

(köp på ditt antikvariat eller låna bibblan)

tisdag 7 november 2017

"Omfamningarnas bok" av Eduardo Galeano (1989)

Det tog mig en stund att förstå hur jag skulle läsa den här boken. Den består av korta, ofta inte längre än en halv sida, berättelser och anekdoter. Jag fick en ohärlig kaka-på-kaka-på-kaka känsla de första sidorna, innan jag började tänka mig berättelserna som att Galeano själv berättar dem för mig, om personer han träffat eller upplevelser han haft, och så låter jag honom som berättare bli den röda tråden som jag saknat, och då lossnar min läsning och jag njuter av boken.

Jag får känslan av att ”Omfamningarnas bok” är en sammanställning av den anteckningsbok de flesta författare bär på. Den i vilken små idéer, reflektioner eller metaforer som dyker upp snabbt kluddas ner för att inte försvinna i glömska och vardagens virrvarr av tankar, och som sedan vävs in i längre romaner eller karaktärer. Galeano har istället låtit varje anteckning bli sin egen berättelse, och det är ett livligt berättargrepp!

Latinamerikas våldsamma historia och kapitalismens skövling av tredje världen anas som en bakgrund till Galeanos berättelser, även om de enskilda individernas upplevelser alltid är i fokus. Det finns historier överallt, för den som börjar leta och vågar lyssna. Det gör Galeano, i hans värld är varje människa värd att lyssna på, framförallt de som annars inte har någon röst. Sedan kliver jag av bussen bland medelklassvillorna, flera hållplatser innan förorten börjar.
Det haglar metaforer i Galeanos texter, och det slår mig att den typen av berättande blir tillgängligt på ett helt annat vis än till exempel det akademiska eller mer renodlat intellektuella. Men jag känner ändå Galeanos förtvivlan över att skriva för de som inte kan läsa. Det är så tragiskt, och samtidigt så vackert.
Galeano fortsätter skaka om min medelklassiga tillvaro genom, exempelvis, att påminna mig om de människor som inte vet vad träning är. När han sätter fingret på vad som måste vara värst med att vara fattig tåras mina ögon:

Den osynliga kolonialismen däremot övertygar dig om att livegenskap är ditt öde och att maktlöshet tillhör din natur: du övertygas om att det inte går att tala, inte går att agera, inte går att existera.

Min generation småbarnsföräldrar får oss också en rejäl smäll i vårt Netflixande när Galeano påminner om televisionens passivisering:

Vi sätter i oss importerade känslor som om de vore korv på burk, medan den yngre generationen, som är televisionens barn och tränade till att iaktta livet istället för att leva det, rycker på axlarna.”

Jag gillar känslan av att sitta vid fötterna på en gammal man som levt med ögonen och öronen vidöppna, och när jag nu lämnar tillbaka boken på bibblan kommer kommer jag ha kvar Galeanos målande metaforer, rika språk och respektfulla människosyn. Och trots eländet lämnar han oss inte i fullkomlig förtvivlan, utan låter oss ana att det finns hopp:

Han botar nämligen med beröring. Och genom att berätta, som är ett annat sätt att beröra.

(Och den aspirerande författaren i mig tar givetvis med sig den fantastiska:

Konst är konst. Annars är det skit.”)


(Köp här, eller låna bibblan)

tisdag 31 oktober 2017

”Borde vara död” av Pål Eggert (2013)


Imorgon pratar Pål Eggert på Syndikalistiskt Forum i Göteborg, och jag såg till att hinna läsa hans första bok innan dess. Han har funnits på att-läsa-listan länge, fantasy och skräck som utspelar sig i Göteborg liksom!

Första kapitlet blir därför ett antiklimax, jag gillar inte alls tonen och den råbarkade stilen och överväger att direkt lägga bort boken. Jag bestämmer mig för att läsa vidare och inser snart att inledningen inte alls är representativ för resten av Eggerts bok. Hans stil är bara ibland krystat hård, framförallt är han finurligt ljus trots stora mörker.

Berättelsen följer en socialarbetare på ett boende på Hisingen för hemlösa och missbrukare. Det är initierat gestaltat, utan att varesig romantisera eller demonisera.  Tydligt märker vi att Eggert själv har erfarenhet av den här världen och de här människorna (han är socialarbetare till yrket). När vi börjar förstå ”det onda” i Eggerts värld så förstår vi att det främst drabbar de i vårt samhälle som redan är så utsatta, de utan lön, anställning och tak över huvudet. ”Ondskan” drabbar också genom ett monster som äter själar, efter att först få dem att gå under för tyngden av sitt eget elände, vilket jag läser som en metafor för droger och missbruk.

Det blir sammanlagt en stark skildring av dubbel utsatthet och social kannibalism, och innehåller samtidigt lustiga detaljer. Som hur socialarbetarna inte behöver vara rädda för ondskan på samma sätt som en missbrukare, utan skyddas av kontor och ordning; och när huvudpersonen konfronterar ”ondskan” så vill han inte döda monstret utan lägger istället upp en handlingsplan med realistiska delmål, genom att repetera det som sägs i samtalet och återkoppla. Gång på gång att Eggert är precis den sortens människa vi vill att ska arbeta med utsatta. Eggert hinner till min förtjusning diskutera Michael Marmot  och statussyndromet (i en fantasybok!), och erfarenhet glimtar bakom det fantastiskt proffsiga socialarbetarcitatet:

”Skit gärna i vad jag säger, men skit inte i vad du själv sagt – tänk på det du egentligen vill.”

Eller det hjärtskärande viktiga:

Men fläckas inte många självmördares dödsinstrument av ett eller flera fingeravtryck från andra människor? Förtryckande föräldrar, mobbande klasskamrater, psykopatchefer eller falska vänner.”


Språket skulle kunna bantas en aning, vissa stycken blir kaka-på-kaka-beskrivningar och jag stör mig på detaljer, som att att Isas återberättande inte är skrivet i jag-form, en del actionscener saknar känsla och när dialogen ska vara hårdkokt så tappar den trovärdighet. Men det är otroligt kul med scener som utspelar sig längs min cykelväg till jobbet, eller på platser där jag tidigare bott. Eggert peppar mig att att skriva både om Göteborg och om mina egna arbetserfarenheter. Och i slutet tar han verkligen i från tårna, fläskar på och det blir himla bra.

Det här är träffsäkert, underhållande och tänkvärt. Jag ser framemot att läsa nästa Eggertbok.

(Köp här, här eller låna bibblan.)

tisdag 24 oktober 2017

"Marble" av Amalie Smith (2017)

”Marble” är en intressant uppbyggd bok om två konstnärer som gör sin grej på samma plats men i varsin tid. Smith parallellar skickligt mellan de olika tiderna och ger konstnärerna ett spännande samspel och belyser deras likheter trots att mer än hundra år skiljer dem åt. Platsen de delar är bland de antika statyerna i Grekland, där båda ger nytt liv åt gammal konst, utan att egentligen skapa något helt eget eller nytt. Marble i vår nutid kopierar och reproducerar statyer med infraröd kamera, Anne-Marie Nielsen i början av nittonhundratalet kopierar med gips. Jag ler åt metanivån av att Smith själv reproducerar genom att lyfta fram skulpturer som konstform, och den historiskt existerande konstnärinnan Anne-Marie. Om det finns likheter kring författarens privatliv har jag ingen aning om, men båda romanens kvinnor är besatta i sitt skapande och har vacklande oförstående män vid sidan av.

Smith växlar mellan att skriva dialoger, löpande berättande och brev, vilket ger och fler bottnar till berättelsen. Men alla delar är skrivna i sprängfyllda av mening där inget känns överflödigt men allt bjuder till associationer och tolkningar.
Det är oväntat mycket luft i boken överlag, en underlig sidnumrering och tomma blad efter varje kapitel. Omslaget är vitt med bara titeln, kanten på sidorna vackert gröna. Smith låter saker hända utanför raderna och låter istället tystnaden, ytan och tomrummen tala. Textformen får mig att tänka över tekniken att inte berätta allt, utan lita på att läsaren lägger ihop delarna de presteras. Smith startar med sitt skrivsätt en reflektion i mig om hur orden skapar samband och associationer, men hur det är våra hjärnor som måste slutföra dem. Ord och böcker är uppskjutningsbanor och fyrverkerier, men våra hjärnor är det himlavalv som avgör om något alls kommer synas eller inte.
Jag förstår att jag inte läser en regelrätt roman, det är ofta stillastående i handlingen och vi rör oss istället bland olika nivåer av abstraktion.

Jag är svag för allvar och stora känslor, och även om det emellanåt är snuddande nära pretentiöst (finns förresten den gränsen någon annanstans än i mig som läsare?) så läser jag med stor behållning en allvarlig bok om yta kontra djup och innehåll. Boken skapar ett intresse för skulpturer som konstform, något som aldrig intresserat tidigare, men som med allt blir det spännande när man får lära sig lite mer. Jag tänker på hur egyptiska statyer inte utgör en avbild av något, utan är det de föreställer, men jag vet inte hur grekerna såg på sina statyer, och jag missar kanske något skikt av metaforer i och med detta. De upprepande referenserna till korallernas tillvaro någonstans emellan det vi kallar levande och död materia, bidrar också till tankarna. Kanske vill Smith ge oss perspektiv på hur vi skapar oss själva hela tiden.
Och det är just synen på konst och tolkningsmöjligheterna som är den stora behållningen i Smiths bok, jag är egentligen ganska ointresserad av karaktärerna. Kanske är det ett medvetet grepp kring yta kontra substans, som om Smith vill säga mig att det kan dölja sig mer substans i konsten än i levande personer? För det måste ändå vara dit Smith vill ta oss, till tankarna om vad som är en människa och vad som är konst. En ledtråd gömmer sig antagligen i tanken att om konst strävade efter att skildra verkligheten vore allt enkelt. Konst måste alltså lyckas med mer än bara återskapa verkligheten!
Det är iallafall så jag läser slutet.

Boken innehåller många vackra meningar, och jag tar framförallt med mig den fantastiska:
Kan man vara lycklig därför att man har gått sönder?”

...Och, kanske glömmer jag alla de här tolkningar, fina citaten och metaforerna i framtiden, men den barnsliga snubben i mig kommer antagligen fortsätta minnas och älska bilden av någon som tänder sin cigg med pistol!

(Köp här, eller här)

tisdag 17 oktober 2017

”Vägen” av Cormac McCarthy (2006)

En man och hans son vandrar genom ett sönderbränt land. Det är kallt, ensamt och de får kämpa för sin överlevnad. Fadern skyddar sonen, och lär honom samtidigt överleva. Det här är en skoningslös och vacker skildring av liv efter apokalypsen. Den handlar om godhet, överlevnad, om föräldraskap och vad kärlek kan göra med oss. Om att kunna lita på någon, och om hur viktigt det kan bli att ha någon att ta hand om för att överleva själv.

Boken byggs mycket på en otroligt skicklig skildring av relationen mellan pappan och sonen. Dialogen är medryckande och så trovärdig att jag ibland håller andan medan jag läser. Barnets självklara och ärligt raka frågor, och hans upprepningar av det han tycker är viktigt samspelar med en pappa som ljuger för att skydda och trösta sonen, som kommer med alltför enkla svar på sonens krångliga frågor. En dialog som fler än en gång känns så trovärdig att det blir obehagligt emellanåt.

Pojken satt där med filten uppdragen över huvudet. Efter en stund tittade han upp. Är vi fortfarande de goda människorna?
Ja. Vi är fortfarande de goda människorna.
Och vi kommer alltid att vara det?
Ja. Vi kommer alltid att vara det.
Okej.”

Berättelsen är fylld av detaljer kring överlevnad och miljöbeskrivningar av vardagen efter apokalypsen. Ett välfungerande långsamt narrativ, för hemskheterna drabbar desto hårdare när de väl kommer. Vi får inte veta vad som orsakat katastrofen, en detalj som också ger djup åt historien. För om elektriciteten faktiskt skulle slås ut globalt och större delen av befolkningen hastigt skulle dö, hur skulle vi då få reda på vad som händer? Att vi inte får veta några namn på pappan eller sonen känns mer metaforiskt, men ger också näring till frågorna som allteftersom hopar sig kring deras relation.

Och språket! Kort och fullproppat med mening.

Den osynliga månens mörker. Nu är nätterna bara en aning mindre svarta. På dagarna kretsar den förvisade solen runt jorden som en sörjande mor med en lykta.

Det här är ingen romantiserande dystopi, och den allra största tanken jag tar med mig ut ur läsningen blir att vad som än händer framöver så är det bara oss själva och de i vår närhet som vi tar med oss in i det.

 (Köp här, här)

måndag 9 oktober 2017

"Moby Dick" av Herman Melville (1851)

Vad jag än skriver kan jag omöjligt göra den här boken rättvisa. Storslaget och romantiserande utan att skämmas det minsta, kanske så långt ifrån ironi det går att komma. Vi bjuds på grejer ur Bibeln likväl som från både grekisk och romersk mytologi, och detaljerade beskrivningar av valfångaryrket och valarna i sig, inbjudande fyllda av metaforer vidöppna för tolkningar. Jag tror att varje människa läser den här boken på sitt eget vis, så gör det du också, och se vad den kommer att betyda för dig. (men se till att ni inte råkar fynda någon förkortad äventyrsversion på internet..).

Jag var beredd på att romanen som helhet skulle vurma för det starka, manliga, självständiga, hierarkiska, Men jag läser en radikal, antirasistisk och demokratisk roman. Förvånat och förtjust upptäcker jag också homosexualitet i novellen. För visst förstår vi att relationen mellan Queepeg och berättaren är en kärleksrelation, även om det aldrig skrivs rakt ut? Det måste vara ett älskande par som tisslar och tasslar i sängen i kapitel 11? Det gjorde mig upprymd, eftersom det måste ha varit kontroversiellt att skriva något sådant för så länge sedan, och samtidigt förvånad eftersom jag inte hört det diskuteras. (Jag måste komma ihåg att fråga min vän Arne, experten på ”bögar på båtar”)
Hierarkier och relationer i sociala sammanhang skildras så uppmärksamt och känsligt att jag först tänker jag att det verkar ha varit stelbent med så tydlig maktfördelning, innan poletten trillar ner och jag förstår att det är Melvilles val att skildra det så tydligt. Att makten finns i alla sociala relationer, men han väljer att se den. Det inspirerar att börja spana ytterligare efter hierarkierna i mitt eget liv.

Melville hoppar mellan olika berättartekniker, de varierar mellan kapitlen trots att berättaren är densamme. Ibland första person, ibland allvetande, ibland skrivet som scener ur en teaterpjäs. Jag kan för lite Shakespeare och grekiska tragedier för att förstå om det finns betydelse däri.
Men det väcker frågor kring vem denne berättare egentligen är? ”Kalla mig Ismael.” är en ultraklassisk öppningsmening som jag någon gång måste våga parafrasera, men i Moby Dick får vi egentligen veta mycket lite om vem berättaren är. Och jag älskar det berättargreppet! På samma vis som Linus de Faire gör i ”Boken om Yousef” får Melville mig att hela tiden fundera över vems ord det är jag läser, nyfiket registrera varje ledtård jag kan få och jag börjar funder på vad som är sanning och inte. För vissa scener kan Ismael inte ha varit närvarande vid, men ändå redogör han noga för dem. Och varför är berättaren själv en passiv betraktare i större delen av boken? Här finns antagligen en större symbolik jag ännu inte lyckas pricka in, men jag som uppskattar att uppehålla mig i. (Om någon har teorier vill jag göra höra dem.). Ismael är en beläst, uppmärksam och insitutionslös troende valfångare som också arbetat med många andra kroppsarbeten men som verkar ha utvecklat en djup vördnad för valfångaryrket. Jag vill ändå emellanåt skrika ”Varför får vi bara kalla dig Ismael! Vem är du!?” Svindlande bra skrivet, och det är givetvis med flit, för visst får vi en bild av berättaren i citat likt de följande:

Låt mig .. öppet erkänna att jag höll en ganska dålig utkik. Hur skulle jag också med hela mänsklighetens problem malande inom mig och fullständigt utlämnad åt mig själv på en så tankeväckande höjd.”
..
Ty nuförtiden utgör valfisket en fristad för många romantiska, melankoliska och själsfrånvarande unga män, som har fått avsmak för jordiska strapatser och söker livets mening i tjära och späck.” s 152

Kanske måste berättaren vara osynlig eftersom de fantastiska karaktärerna Ahab och Moby Dick tar så mycket plats. Ahab är den fanatiske kaptenen på valfångstfartyget som förlorat sitt ben i tidigare strid med Moby Dick, och som nu drivs av ett envist hämndbegär han inte själv helt förstår. Här symboliseras kampen mellan Människan och Gud, mellan Människan och Naturen. Trots att Ahab är galen och maktfullkomlig (kritiken av människans hybris, besatthet, egoism) så inspireras jag samtidigt av honom att tro på mig själv och att våga kämpa. För vi förstår Ahab och känner med honom när han förtärs av sin egen vilja, hur han

genom sitt intensiv grubbel förvandlas till en Prometheus – hans hjärta blir för evigt hackat av en gam, och den gamlen är själva den varelse han skapar.”

Det här är makalöst stort, de så dubbla känslorna som skapas för samma karaktär. Kanske just för att det är lätt att känna igen sig i Ahabs totala uppslukning i en fråga som omgivningen inte förstår men som för en själv är viktigare än något annat.
Den odödliga, ondskefulla Moby Dick dyker inte upp förrän i mitten av boken, här tänker jag att Melville sätter standarden för åtskillig spännings- och skräckromaner därefter, att vi är allra mest rädda för det vi inte ser. Och havsdjupen är perfekta att blåsa upp rädsla för, och samtidigt romantisera. (Jag gissar att Spielberg analyserade ”Moby Dick” innan han gjorde ”Hajen”.)

Melvilles sätt att se det storslagna och episka i den egna tillvaron som metaforer för det oändliga är vackert att ta med sig in i vardagslivet, och jag tar det definitivt med in i mitt eget skrivande.
Nu ser jag framemot att med boken färskt i minnet fördjupa mig i skäggmetalens konceptalbum gjorda med Moby Dick som utgångspunkt. Både Mastodon och Ahab (och säkert massor av fler, tipsa gärna) har skapat underbara skivor jag redan musikaliskt kan utantill.

(Köp boken här, här, här, här, här)

Lyssna på Ahabs tex. "Call of the Wretched Sea", "The Divinity of Oceans" ellerMastodons ”Leviathan
Artisten Moby (Richard Melville)tar sitt namn från boken, och är tydligen en ättling till författaren.)

Men eftersom det här är min blogg och jag gör vad jag vill avslutar jag med ett gäng random citat som jag har med mig efter läsningen men som jag inte fick in i texten på ett bra sätt.

Alla är födda med snaror runt halsen; men det är inte förrän de fångas av dödens snabba, plötsliga repögla som de blir medvetna om livet tysta, lömska, ständigt närvarande faror. Och om man är filosof känner man i själv och hjärta inte ett uns mer ängslan, när man sitter i valbåten än när man sitter framför aftonbrasan med en eldgaffel bredvid sig istället för harpun.” s 254 (Läs det här citatet igen då ni läst ut boken..)

Om vår tendens att, trots ickereligiöst levda liv, bli troende vid svåra prövningar.
Tron hämtar som schakalen sin näring bland gravarna.” s. 52

Kanske ännu mer aktuellt idag än då det skrevs.
I denna värld, skeppskamrater, kan den synd som betalar för sig resa fritt och utan pass, under det att rättfärdigheten, om den är en fattig stackare, hejdas vid alla gränser.” s 57-58

Till min inre författare.
Från trädstammen växer grenarna ut; från dem kvistarna. På samma sätt växer kapitlen i ett litterärt arbete.” s 261

Om att äldre sover sämre
Ålderdomen är alltid vaken – som om människan ju längre hon varit förenad med livet ville ha desto mindre med det som ser ut som döden att göra.” s 126

Förtvivlat om människan.
Herregud, att människan ska vara något som odödliga själar ska sållas igenom.” s 452

Och slutligen, två citat som är så vackra att de fungerar som egna små berättelser:

(Det här är alltså början av en karaktärspresentation!)
Sätt dig som en sultan bland Saturnus' månar och betrakta den enskilda människan som hög abstraktion, och hon ter sig då som ett underverk, en storhet och en bedrövelse. Men betrakta från samma punkt mänskligheten som ehlhet, och den ter sig mestadels som en rå massa av onödiga kopior, både samtida och nedärvda. Men hur ringa han än var och långtifrån något exempel på hög mänsklig abstraktion var Pequods (Skeppet, min anm.) timmerman ändå ingen kopia, och därför framträder han här i egen hög person på scenen.” s. 405

Om alkoholism.
Men en natt hade i skydd av mörkret och dessutom dold av en listig förklädnad en hänsynslös inbrottstjuv nästlat sig in i hans lyckliga hem och stulit allt vad de ägde och hade. Och än värre var det att smeden själv helt ovetande inför denna tjuv i familjens sköte. Det var nämligen anden i flaskan! När den ödesdigra korken drogs upp flög den lede fienden ut och ödelade hans hem.” s 420

tisdag 3 oktober 2017

”Nazisten som teg – Drömmen om att skapa högerextrema terrorceller i Tyskland och Sverige” av Cristoph Andersson och Andreas Förster (2017)

Det här blir ett orimligt långt inlägg, men mina anteckningar rann iväg och det här känns viktigt. Dessutom hoppas jag att författaren själv kommer att läsa det jag skriver. Jag har stor respekt för den som går iland med projektet att fullfölja en bok, dessutom om högerextremism som är en av de saker jag hatar mest och är mest orolig över. Kanske är det därför jag blir ledsen och skriver en såhär lång text. Kanske har jag missat något stort. Det handlar iallafall inte om att jag tar för lätt på frågan om högerterror. Men när jag läser ”Nazisten som teg” känner jag att läsaren inte tas på allvar. 

Ni som inte vill läsa mina utläggningar får min sammanfattning och slutsats direkt: Väldigt mycket och viktigt researcharbete, men väldigt ovarsamt hanterat.

Iallafall, fredags lyssnade jag av en slump på Christoph Andersson under Bokmassan och blev intresserad av hans nya bok om den nazistiska terrorgruppen NSUs mord och bombdåd i Tyskland. NSU ska ha inspirerats av NRA (Polismördarna i Malexander), den förste Lasermannen John Ausonius, och i sin tur ska NSU ha inspirerat både Breivik och ”Lasermannen 2” Peter Mangs. En historia där tysk polis dessutom syltat in sig rejält, till och med delvis finansierat verksamheten genom att ösa pengar på högerextrema läckor som istället för att ge värdefull information använt polispengarna för att finansiera terrorbrott. Till på köpet ska de ha haft möjligheten att spränga den lilla terrorcellen genom en av sina agenter redan innan något av morden skedde. Dessutom ska tyska polisen ha oskadliggjort bevis angående sina agenter, när två av NSU-medlemmarna hittades döda.
De här kopplingarna kändes intressanta, och från scenen skickade Andersson, åtminstone vad jag uppfattade som, en antydan att svenska SÄPO skulle ha gjort liknande saker i Sverige. Det gjorde mig intresserad, men när jag läst hans bok hittar jag inga sådana bevis eller belägg. Överlag känns en stor del av den här boken som ett luftslott. Jag uppleveer att kopplingarna mellan NSU, NRA, Lasermannen, mellan svenska och tyska högerextrema terrorister är både övertolkade och dramatiserade av den här bokens författare.

Jag är verkligen ingen expert på högerextremism, jag har en grundförståelse och ett intresse på hobbynivå. Följande skriver jag alltså främst utifrån det jag läser i Anderssons egen bok. Hur han förhållit sig till originalkällor och så vidare har jag inte möjlighet att tolka. Men sättet han skrivit den på får mig tyvärr att tvivla. Och min kritik kommer inte för att jag själv skulle ha minsta sympatier för högerextremism, jag definierar mig som anarkist och antifascist.

Det är innerligt viktigt att förstå högerextremism, att förstå att nazistiska terrorister inte är ”ensamma galningar” utan springer ur allt mer vrickad internetkontext. Polisen måste förstå att nazister medvetet utnyttjar tendensen att alltid leta orsaken hos offren (När en skjuten invandrare hittas tänker polisen ”gängvåld” istället för ”hatbrott”).
Det är också viktigt att inte blint tro på polismakten oavsett nationalitet. Makt korrumperar alltid. Men det är tyvärr också viktigt att inte blint tro på författare som skriver om högerextremism och kopplar ihop saker.

Det författaren gjort är dessutom onödigt, eftersom de tyska ”grundhistorien” om NSU är tillräckligt spektakulär utan krystade kopplingar till svensk extremism. Det finns stoff tillräckligt för en bok redan i det, historien om hur den tyska polismakten decentraliseras efter murens fall, i en demokratisk ansats, men istället förlamas och tillåter nazister att smita under radarn. Polisen prioriterar länge vänsterextremister och blundar för högerextremister, får sedan politiskt öronmärkta pengar att bekämpa fascister med och börjar då betala befintliga nazister för att läcka info, snarare än att skapa egna infiltratörer. Olika nivåer av polismakten har dessutom olika infiltratörer, och information samkörs inte, agenterna outar till och med varandra vid något tillfälle. Dramatiskt värre, alltså.

Inte heller gräver frågan vad egentligen Beate (som titeln anspelar på) gjort eller inte gjort. Andersson har tydligt gått på försvaret i rättegångens linje (vilket kanske är helt sant, vad vet jag). Även om författaren nämner det i förordet så saknar jag en diskussion kring att hennes bild av terrrorcellen är väldigt passande för hennes försvar. Att hon suttit hemma och väntat på att de båda männen skulle komma hem, att de begått alla brotten, och att hon försökt få dem att sluta men inte klarat av det. Passande nog är de båda döda och kan inte komma med en alternativ sanning.

Sverige, Tyskland, (Norge?) och frånvaron av det ledarlösa motståndet
Boken innehåller hela kapitel om den första Lasermannen, om NRA (Polismördarna i Malexander) och om Anders Bering Breivik, men ärligt talat ganska få beröringspunkter emellan dem och NSU. De beundrar varandra, och det har skickats några brev. NSU har läst om Lasermannen. Jag missar kanske tydligare gemensamheter, men isåfall är det för att det skyms i mängder av annan information. Vi får exempelvis följa Breiviks försvarstal från rättegången, där det för all del hänvisas till NSU som förebilder. Breivik skickar sedan brev till Beate, som hon inte svarar på, eller ens läser.

Vi får också veta att Peter Mangs (”Lasermannen 2”) beundrar Beate. Men Mangs får vi ingen djupdykning i, och författaren skildrar själv att Mangs inte verkar ha förstått varför Beate tiger sig igenom rättegångarna.

Att det verkar som om vitmakt-utgivaren Max Hammer i Helsingborg spelade en viktigare roll för NSU än Lasermannen, lämnas också outrett. (Vilket känns mystiskt, eftersom det är ytterligare en potentiell svensk-tysk koppling som lämnas utan fördjupning.)

Dessutom lyckas Andersson med att inte överhuvudtaget nämna det ledarlösa motståndets taktik, och de för högerextrema terrorister så centrala böckerna ”The Turner Diaries” och ”Hunter” av William Luther Pierce. De kom redan på sjuttiotalet och har fungerat som mall för otaliga nazistterrorister. De borde åtminstone ha nämnts i häpnadsväckande syfte över att NSU inte använt dem om så nu är fallet. Men (och nu är det jag som spekulerar) jag tycker att det känns osannolikt att pålästa nazister som NSU främst inspirerats av Lasermannen, och inte av Pierces böcker (det behöver dessutom inte varit Pierce som varit primärkälla, nassar är som bekant duktiga på att klippa och klistra). Andersson lyckas iallafall inte få mig att sluta tvivla på det.

Krystade ihopkopplingar av svenska och tyska nazistterrorister
Några exempel där det haltar är när författaren väljer att kalla kapitel 8 för ”Ett tyskt Malexander”, där likheten förvisso är att nazister dödar poliser. Den stora skillnaden är att i Malexander görs det oplanerat i urspårade efterdyningar av ett dåligt förberett bankrån, och i den tyska händelsen som författaren anspelar på är det två NSU-medlemmar som kallblodigt skjuter ihjäl två poliser på lunchrast, för att komma över deras vapen. En markant skillnad.
Vi får följa med tyska nazister som reser för att delta i Salemmarschen 2005 (s. 195), där enda beröringspunkten verkar ha varit att de tyska nazisterna kände NSU-medlemmarna. (Tyvärr tror jag att den biten är med i boken för att författaren ska kunna använda det faktum att han också var där.)
Författaren parallellar också mellan NSUs spikbomb i Köln och Malexanderrånet (s. 186), där den gemensamma nämnaren verkar vara just dåliga förberedelser. Jag gissar att det finns väldigt många fler exempel om det är den gemensamma nämnaren.

Andersson kopplar också samman teaterspelande på ett mystiskt vis. Han har skildrat Lars Noréns teaterprojekt ”7:3” tillsammans med Malexandermördarna, och beskriver sedan hur en NSU-terrorist låtsats vara någon annan för att placera ut en bomb, med orden ”som ett slags tyskt 7:3” (s. 176).

När jag läser ”Nazisten som teg” får jag intrycket att NSU verkar ha inspirerats mer av RAF än några svenska högerextremister, vilket är intressant och väl värt att lyfta ytterligare. Men samtidigt, på rättegångspunkten utgör Beate/NSU ett undantag från de svenska exemplen, RAF och Breivik. Alla de andra har gjort politik av sina rättegångar. NSU/Beate sitter tyst.

Spekulationer och dramatiseringar
Ett annat lösryckt exempel är hur Andersson tillåter sig att spekulera om Mattias Gardell kommit Peter Mangs nära eftersom han var initiativtagare till Ship to Gaza. Det vill säga, att Mangs skulle ha gillat Gardells aktivism utifrån en antisemitiskt synsätt. Inga spekulationer till exempel kring att Gardell klarar att prata med fascister på deras eget språk eftersom han har en mångårig erfarenhet av att intervjua olika fascistgrupperingar.

Andra exempel blir när författaren skildrar NSUs väntan i en husbil och väljer att lägga ut texten om datorspelet de spelar (Command and Conquer), tillsammans med egna tolkningar av en utvald låt från en skiva med bandet Nightwish som hittades i samma husbil. Att datorspel är våldsamma är inte direkt någon nyhet, och vi får heller inga belägg för att just den låten varit viktig för terroristerna. Däremot blir det något för oss läsare att höja på ögonbrynen åt (s. 18, s. 23).
(Man skulle kunna göra en rätt fläskig skildring av vem jag ”är” om jag dog här där jag sitter nu, utifrån de böcker jag har i ryggsäcken och de skivorna jag lyssnar på i Spotify, frågan är hur mycket den egentligen skulle säga om mig?)

Den här historien är som sagt spektakulär nog utan författarens dramatiserade tolkningar och spekulationer. Nazism och korrumperad polismakt är inget att ta enkelt på. Men allt sånt här tar istället udden av trovärdigheten.

Språk och sympatier
Jag måste också nämna att boken är så klumpigt skriven emellanåt att det får mig att undra var författarens sympatier finns. (Jag fattar att Andersson inte är nazist, men läs vidare så förstår ni vad jag menar.) Det jag citerar nedan är alltså inte citat från nazister, utan ur författarens beskrivande text.
Till att börja med heter Kapitel 3 ”Lasermannen visar vägen” och bokens byline är ”drömmen om att bilda högerextrema terrorceller i Tyskland och Sverige”. Förutom tonen i de rubrikerna är det värt att lägga märke till hur Breivik i boken skildras för att påvisa samband med NSU. (Breivik är norsk och agerade ensam.)
När Andersson skildrar hur Ausonius cyklar efter att ha dödat ett offer skriver han ”Vid det sjunde tillfället ska det går käpprätt åt helvete, men än har han några månader kvar i frihet”. När han skildrar att tyska nazister åkte till Balkan på nittiotalet för att få döda på riktigt beskriver han det ”..fick äntligen lov att skjuta på riktiga människor, muslimer eller icke-muslimer spelade just ingen större roll.” (s 114). När två av NSU-mördarna flyr så skriver Andersson ”Sedan gör de 'en laserman' och flyr från platsen på sina cyklar.” (s 187). Andersson kallar missbrukare för ”såkallade ledighetskommittéer.” (s. 204). När Andersson ska berätta att det finns misstankar att två av NSU-medlemmarna misshandlat den tredje skriver han att ”Uwe Böhnhardt murat igen hennes ansikte”. Boken innehåller också en konstig, lösryckt bild på en leende John Ausonius som ”ångrar sig” (s. 70).

Det mest osmakliga exemplet kommer när författaren skildrar hur NRA (Polismördarna i Malexander) rånar en ICA-butik genom att skriva ”två NRA-medlemmar hugger in på en manlig Ica-kund med yxa.” (s. 131). Hade jag haft en personlig koppling till den Ica-kunden hade jag blivit väldigt ledsen över en så respektlös skildring.

Svenska SÄPO
Först på sista sidan återupprepar Andersson sin anklagande spekulation från samtalet på Bokmassan. Där skriver han ”Frågan är också om även vårt svenska SÄPO rekryterat informatörer inom extremhögern och stöttat högerradikala publikationer”....”Likaså om svneska SÄPO låtit sina informatörer begå brottsliga handlingar, i syfte att öka deras trovärdighet i extrema kretsar. Alternativt att skyla över egna misstag eller mörka begångna broitt, ungefär som i fallet med Tino Brandy och hans sexförmedling av minderåriga pojkar till pedofiler.” (s. 316).

För all del dramatiskt formulerade och otroligt viktiga frågor. Men faktum kvarstår, boken belägger efter vad jag kunde utläsa, överhuvudtaget inga sådana misstankar om svenska SÄPO. Den fläskiga anklagande avslutningen utan belägg lämnar mig istället med en dålig känsla kring författarens drivkrafter.

Bokens upplägg har säkert, tillsammans med anklagelserna mot SÄPO, gjort att boken säljer mer. Men han lägger krokben för sig själv. För vad gjorde egentligen NSU? Hur mycket var taktik och hur mycket var känslor? Vilken skuld bär ”den tigande nazisten”?
De rättmätiga och viktiga misstankarna mot tyska polisen grumlas också i röran. Nazister och fifflande poliser är tillräckligt läskiga utan krystade, överdrivna kopplingar sinsemellan.

Som sagt. Så mycket viktigt researcharbete, så ovarsamt hanterat.

(Köp här eller här)

onsdag 20 september 2017

"Riktig kärlek" av Inger Edelfeldt (2001)

(För den som saknar mitt frenetiska uppdaterande så här livet kommit i mellan. En portion skit, men också en portion lycka i form av skrivarlinje på folkhögskoleutbildning. Jag läser och skriver alltså hela dagarna, fast främst någon annanstans, och det blir tyvärr inte samma frekvens eller kvalitet på bloggen framöver. Jag ska försöka hålla det läsvärt iallafall.)
Jag är svag för novellformatet och jag är svag för Inger Edelfeldts fantastik, så det var lite pirrigt att ta tag i den här samlingen där Edelfelt skriver realistiskt om relationer och kärlek. Och jag måste tyvärr tycka att det här inte är fullt lika medryckande som Kameleonten var, men det betyder inte att jag inte gillar det.
Däremot får jag en tydlig känsla av att Edelfeldt främst velat berätta smarta perspektiv och anekdoter om vårt vardagliga liv och kärleken som gömmer sig däri, och sedan byggt novellerna runt detta snarare än tvärtom. Ibland blir det väl tydligt och pretto, men också många tänkvärdheter och fina citat. Det här är ett boktips till alla trötta småbarnsföräldrar, alla i parrelationer men också till alla andra som vill problematisera kärlek. Utan att avslöja för mycket så tar Edelfeldt ibland ut svängarna kring kärleksbegreppet, och en novell verkar handla främst om kärleken till heroin.

Novellen som givit namn till samlingen är en bra, en frenetisk inre monolog med hög igenkänning och flera viktiga tankar. Om hur man hittar eller inte hittar en partner, och varför. Men novellen "Självförtroende" är bokens största läsupplevelse. En dramatisk kärlekshistoria mellan en halvengagerad skolbibliotekarie och en lärare. Vår får bådas perspektiv i en trovärdig och hjärtskärande vacker skildring. Och några potentiella kylskåpsmagnetscitat som typ:

"Den som börjar tro att den är dum är förlorad."

I "Cirkeln" får vi den fantastiska meningen:

"Jag älskar plattityder och truismer. Är det inte dom mest plågsamt sanna sakerna vi ger sådana öknamn?"

Och jag jublar när skolbarnsmorsan i "Den Ensamma" får säga

"Det måste ha varit lugnt och skönt på den tiden när begreppet 'självförverkligande' inte var uppfunnet"

måndag 4 september 2017

"Trigger Warning" av Neil Gaiman (2016)

I det fantastiska förordet till den här novellsamlingen reflekterar Neil Gaiman kring internetfenomenet som givit titeln till boken, det här med att vi vill varnas inför sådant som kan vara känsligt. "Should fiction be safe places?" frågar han retoriskt och svarar sen själv "No" på frågan. Dels baserat på insikten att alla läsare har olika triggers, olika saker som man tycker är jobbigt att läsa om, men framförallt för att vi behöver röra oss utanför våra trygga rum för att lära oss förstå dem. Genom att fiktionen går över gränserna åt oss, så lär vi oss var vi har våra gränser. Saker upprör i stunden, men öppnar samtidigt våra ögon. Lär oss, hjälper oss växa och förändra oss. Och jag håller med, så fungerar verkligt bra skräck eller fantastik. Hur hemskt det än kan vara så lämnar vi berättelserna som större, mer erfarna personer. (Sen ska vi såklart ändå minnas Joe Hills varning, att om vi förväntas känna ohämmat med "skurken", ja då är nåt fel).

Flera av novellerna i den här samlingen landar väl i mig, även om tyvärr den här novellsamlingen inte håller fullt samma jämnhöga nivå som den äldre "Smoke and Mirrors" gjorde.

"The thing about Cassandra" leker med de lögner vi sprider runt oss för att ge sken av att vi är mer erfarna än vi är. Som ofta när Gaiman skriver om havet så slår "Down to a sunless sea" an något ospecifikt och storslaget hos mig och jag gråter åt den sorgliga historien."Adventure tale" handlar om hur alla familjer innehåller storslagna äventyr, även om vi inte alltid lyckas prata om dem. Och så vidare. Anden i flaskan som kärlekshistoria, en hemlös som får tröst av sitt eget framtida jag, en hyllning till Ray Bradbury, till mitt förtret en om Jerusalem syndrome (som jag själv tänkt skriva om), en Sherlock Holmes berättelse, en Törnrosa och en Doctor Who. Dessutom är den korta "Click Clack" är en spökhistoria som lämnar ett evigt avtryck i min mörkrädsla.  Och avslutningsvis får vi en historia om Shadow från American Gods, och det är hela novellsamlingens höjdpunkt.

Att läsa noveller av Neil Gaiman är som att frossa lördagsgodis hela nävar i taget, men utan att bli mätt eller sockerstinn. Bara varm och inspirerad.

(Köp här, här eller här)

fredag 1 september 2017

”Boken om Yousef” av Linus de Faire (2017)

Det här är den sortens debutbok som, om jag inte passar mig, kan slå undan benen på min inre, aspirerande författare. För det här är så mångbottnad, med fantastiskt språk och god historisk förankring, att det känns helt orimligt att det är en debut! Tidigt i handlingen förstår jag att jag kommer gilla den. Jag är svag för fotnoter, appendix och ett berättarjag som skriver till en tänkt läsare och redogör för sitt skrivande. (Det skulle kanske gå att argumentera att det är ett väl tydligt narrativt grepp, men det funkar för mig, det ger både tyngd och trovärdighet till berättelsen.) Dessutom är jag förtjust både i Mellanösterns historia och i fängelseskildringar. Och boken klarar väl mina förväntningar, det jag saknar i skildring av fängelsevistelsen, kompenseras med drömska sagor och massor av tolkningsmöjligheter.

Språket är vackert och till bredden fyllt av både fakta och målande beskrivningar. Det blir en broms på en snabbläsare som mig, vilket jag uppskattar. ”Boken om Yousef” går inte att hetsläsa. Uppmärksamt njuter jag av historierna, samtidigt som jag hela tiden letar jag efter ledtrådar som kan avslöja Yousef. Och det är berättelsens största behållning, som läsare hålls jag balanserande att fundera vad som är sanning, vad som är förskönande och vad som är direkt lögn. Att han minns för många detaljer är ett sånt exempel på hur hans innerliga trovärdighet får motsatt effekt. Men in i det sista velar jag kring vad det är han ljuger om. Jag jublar åt vackert planterade detaljer som tex. ”Det är först när man tvingas avbilda världen som vi förstår den”.
Extra imponerande är hur de Faire lyckas att, trots så täta beskrivningar och mycket fakta, skapa känslan av att jag ändå inte lära känna den verklige Yousef. Jag kan inte sätta fingret på hur han gör det, men jag älskar att han lyckas!

Det finns otaliga exempel på hur de Faire skapar underbara beskrivningar, som när Yousef studerar ”som en förhörslampa mot historien”, eller när han blir religiös och ”Verkligheten blev så mycket mer närvarande, samtidigt som den blev mystisk och mytisk. Vad som hade varit naturligt blev övernaturligt och det övernaturliga blev naturligt.” Trovärdigt ser han till att alltid använda referenser och metaforer ur en libanesisk berättare, men någon enstaka väl västerländsk beskrivning smyger ändå in, till exempel metaforen med Excalibur eller uttrycket ”femtioelva”. Men det är småsaker i sammanhanget.

Att de Faire låter oss fundera vad som är sant och inte hjälper också till att legitimera det projekt han genomfört. För likt exempelvis Yung Chang berättar han en personlig berättelse om flera generationer samtidigt som han sätter dem i storpolitiska sammanhang. Skillnaden är att när Chang berättar om Kina gör hon det som en kines och skriver delvis om sin egen familj. Det gör inte de Faire, han är en svensk som skriver om Libanon, och det skulle kunna kännas som att han skriver en historia som inte är ”hans”. Ett klassiskt dilemma för en skönlitterär författare, och det är klart att man får skriva andras berättelser, annars blir allt biografier eller inte alls. Men det är ändå något alla författare måste förhålla sig noggrant till för att det ska bli trovärdigt. De Faire löser det genom att vara petig med det arabiska perspektivet, ge berättarjaget tvetydighet och skriva ut att berättaren i många fall läst sig till sin kunskap. Det funkar bra.

Berättelserna i appendixet är en förvirrande fröjd att läsa. Det mystiska i att vi inte får veta exakt vad de är, tillsammans med känslan att det är fabler och myter men som utspelas i ett semi-modernt Libanon ger vibbar av Neil Gaiman, vilket för mig är ett väldigt bra betyg. Berättelsen om ”Lervällingsballerinan” kommer stanna hos mig, även om jag skulle glömma resten av boken i framtiden.

Jag ler när Yousef får gnälla om att han är rädd att hans läsare blir uttråkade av historieskrivningen, och får oss förstå att det är tusentals av studietimmar som ligger bakom och vi borde vara tacksamma för sammanfattningen. Jag förstår piken, Linus. Och jag är tacksam! Och du behöver inte oroa dig, det här är en fantastisk bok och du tråkar inte ut mig, inte en endaste gång.

(Köp här eller här)

onsdag 30 augusti 2017

”Hemmet” av Mats Strandberg (2017)

Ok, nu ger jag upp. Efter det andra försöket får jag erkänna det jag redan var inne på efter att ha läst "Färjan". Jag vill gärna, men Mats Strandbergs böcker får mig inte att känna någonting. Igen tror jag att han presenterar för många karaktärer för mig att sortera bland, samtidigt som samma skrivtips jag själv brukar få gäller även Strandberg. ”Show, don't tell”. Överallt skriver Strandberg hur någon känner eller mår, men han lyckas inte skapa känsla för varför de är som de är. Jag tror inte på karaktärerna, och därför känner jag inte med dem, och därför blir det aldrig läskigt på riktigt. Jag läste att ”Färjan” är på väg att filmatiseras, hans böcker är som gjorda för det. Actionspäckad intrig som bara maler på. Förhoppningsvis kan filmerna bli läskigare än böckerna. Tyvärr lyckas jag inte riktigt pricka varför han inte får mig att känna, vilket jag måste knäcka eftersom jag själv vill skriva skräck och uppenbarligen lyckas Strandberg skrämmas många. Jag vill hitta mellanvägen, den som skrämmer både mig och många andra.

Återigen skriver Strandberg korta kapitel i olika personers vinkel, uppblandat med kapitel under rubriken ”Tallskogen” vilket är demensavdelningen. I de kapitlen blir jag flera gånger förvirrad kring vem som säger eller tänker vad. En situation som inte borde uppstå i en så här storsäljande novell, men den förvirringen kommer även i andra kapitel. Ett exempel från s. 238. Är det här tankar eller berättarrösten, karaktären Joel som tänker, eller vad är det för något? 

Andas. Måste komma ihåg att andas hela vägen ner i lungorna. Måste få luft, men det verkar inte finnas något syre i lägenheten.
Mamma somnade så fort hon lagt sig. Ögonen rör sig snabbt under de tunna ögonlocken. Han undrar vad hon ser i sina drömmar. Vem hon är där.”

”Hemmet” är en exorcismhistoria som utspelar sig på ett demensboende ovanför Kungälv. Ett kreativt och roligt grepp och beskrivningen av äldrevården är helt ok, men jag stör mig på att det är väl stereotypa karaktärer. Den unge äventyrlige killen, de medelålderskvinnorna som ”egentligen inte ska jobba där”, de ambitiösa invandrarna. Allihopa finns ju såklart i verkligheten, men för mig som är sjuksköterska till yrket blir det för platt. 

När man pratar om skräck så brukar det sägas att man skräms av olika saker i olika tider, och kanske förklarar det delvis Strandbergs framgångar med ”Hemmet”, även om den utger sig för att handla om att förlora kontrollen så läser jag in mer mening kring ålderdom, demens och ensamhet. Och här blixtrar han faktiskt till i fina iakttagelser som exempelvis rädslan för att när man hamnar på äldreboende kommer alla se hur ensamma man är eftersom personalen kommer se att jag inte får några besök.. Men överlag skriver Strandberg mig på näsan, och skrämmer mig aldrig. Jag läser tyvärr färdigt den här boken för att försöka förstå vad som är fel, i brist på spänning eller läskighet. (SPOILERVARNING!) Därför blir min besvikelse inte heller speciellt stor, för egentligen skulle det kunna bli ett stort antiklimax när spöket ger sig till känna och börjar prata med två av karaktärerna. Nu blir det bara ytterligare en suck i en redan halvdan berättelse. 

(Köp här, se boktrailer här, som liksom omslaget, tyvärr är läskigare än hela boken sammanlagd.)