söndag 1 januari 2017

”Invasion på Mars” av Ray Bradbury (1952)


Jag fortsätter hitta billiga Ray Bradbury-böcker på loppisar och antikvariat, och har nu läst en av hans största framgångar (men fortfarande långt bakom Fahrenheit 451). Den trista svenska översättningen är ”Invasion på Mars”, medan amerikanska originaltiteln klingar betydligt bättre, ”The Martian Chronicles” eller brittiska versionens ”The silver locusts”. Iallafall, boken är en samling korta berättelser som tillsammans berättar historien om hur jordens befolkning flyr atomkrig och utarmade naturresurser på jorden, och istället koloniserar Mars och i det närmaste utrotar lokalbefolkningen. Kreativt byter Bradbury perspektiv och fokus i varje berättelse och han låẗer mig som läsare aldrig helt slappna av. Vi får följa katolska präster som på Mars bråkar om huruvida de ska frälsa marsianer eller ägna sig åt den inflyttade jordiska befolkningen, vi får följa de första raketerna som anländer till Mars och deras omtumlande första interaktioner med marsianerna, vi får följa ensamma nybyggare på marsianska landsbygden i deras möten med en ny verklighet.

Jag läser boken som en uppgörelse med en av hans tids stora politiska frågor, de antikoloniala kamper som rasade då boken skrevs. Det är inte svårt att förstå ”Invasion på Mars” som just ett ställningstagande för de koloniserade folkens rätt till självständighet, och en bitsk kritik av ”det fulländade västerländska samhället”. För det är jävlar-i-mig verkligen ingen charmig skildring av hur jordborna kommer till Mars och hur de (vi?) beter sig. Majoritetens skrämmande normativa makt och tvånget som kommer med denna. Mäns burdusa sätt och svårigheter att ta saker på allvar. Västvärldens andefattiga materialistiska jakt på framsteg. Makt som ger illusionen av civilisation. Våld som ger den inbillade rätten att ta från ”de andra”.

Konsten har alltid varit något främmande för amerikanen. Den fanns i den tokige sonens rum en trappa upp. Konsten var något man tog i söndagsdoser, kanske tillsammans med religion.”

Kolonialismen må vara avskaffad, men boken fortsätter vara relevant för oss som lever i en västerländskt samhälle, fortfarande starkt präglat av USA, individualism, sekularisering och global kapitalism. Fast antagligen läser jag in för mycket kolonialism i novellerna, för det är också mänskligheten som helhet han kritiserar. Jag tror att Bradbury med den här boken vill förklara för oss människor att vi inte är moraliskt mogna som civilisation att leta oss utanför vår egen planet. Vi är inte klarar inte att ta ansvar för, eller ens fullt förstå, våra egna syften och handlingar.

Livet på jorden slog sig aldrig till ro och gjorde något riktigt bra. Vetenskapen ilade alltför långt framför oss och alltför snabbt, och människor gick vilse i en mekanisk vildmark.”

De exotiska, moraliskt värdiga marsianerna, ”de andra”, utgör i boken vår motpol som västerländsk kultur alternativt mänskligheten jämförs med och får stå till svars mot.

De (marsianerna, min anm) slutade upp att alltför ivrigt förstöra allting, att nedvärdera allting. De blandade religion och konst och vetenskap därför att i grunden är vetenskapen ingenting annat än ett utforskande av ett mirakel vi aldrig kan förklara, och konsten är en tolkning av det miraklet.” 
 
Boken är genrémässigt främst en dystopisk scifi-skildring av en framtid som idag känns mindre och mindre osannolik (för hur många jordklot är det nu igen vi skulle behöva för att alla människor på jorden skulle kunna konsumera som vi i Sverige gör, tre-fyra stycken? Hur mycket lyssnar vi till ”de andra” och hur mycket demoniserar vi dem?). Till min förtjusning innehåller ”Invasion på Mars” också lite krypande, psykologisk skräck. Ensamhet, längtan efter avlidna kärestor och skildringar av sätta att föra krig som jag hoppas aldrig-aldrig-aldrig blir verklighet (telepati, masshypnos etc).


Käre Ray Bradbury, jag kommer fortsätta läsa allt av dig jag hittar! Onelinern att avsluta med, bokens potentiella korsstygnsbroderi;

De som har hjälper de som inte har! Och på så sätt blir alla fria.”


(Bradbury borde nog, som de flesta författare, dock läsas på originalspråk om möjligt. Jag upplever att närvaron i språket gått lite förlorad i ”Invasion på Mars” jämfört med min läsning av ”The october country” som jag läste på engelska. Snappade därför snabbt åt min en brittisk utgåva av ”The silver locusts” för 30 kr på ett antikvariat i Haga. För framtida omläsning..)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar