Visst är jag sen på bollen, men via årets bokrea hittade äntligen Kristian Lundbergs självupplevda ”Yarden” hem till mig. Nutida arbetarlitteratur om bemanningsindustrins helvete. Jag har läst en del gammal arbetarlitteratur, men inte mycket nyare. Finns det ens? "Jag ska egentligen inte jobba här" är visserligen nog så viktig, men också den enda jag kommer på. Det är på ett vis illustrativt, för är det nåt Lundgren lyckas med är det att få mig att inse att dagens arbetar är ensamma och utan gemensam röst. Klasskampen numer förs uppifrån och ned. Företagen har vunnit kampen om arbetet så stort att arbetarna inte längre ser sig som kollektiv. Det är arbetsgivarna som väljer sina arbetare inte tvärtom. Passar det inte slutar telefonen ringa, inga fler pass erbjuds. Det finns inga storstrejker som ställer krav eller jämnar ut maktspelet. Det finns inte ens ett ”vi” i arbetarklassen längre. Tvärtom är dagens statare ensamma och hela tiden utbytbara. De står beredda med mobilen varje morgon, hoppas på att få jobba ett till pass. De vet inte sina rättigheter, organiserar sig inte i något fack. Vet de ens att de är många som delar deras upplevelse? Att de inte är ensamma?
Likt Susanna Alakoski sliter han upp ögonen på mig, tvingar mig att se det moderna fattigssverige. Den osynliga strukturen av arbetarna som tidigt och sent pilar fram och tillbaka till sina arbeten. För LO och sossarna arrangerar inte längre några gruppresor uppåt i klasshierarkin. Den resan är numer för enskilda, de som klarar vara sin egen lyckas smed. För alla andra finns bemanningsföretagen. De står lägre i hierarkin än ordinarie personal, får skiten. Bespottade längtar efter nån att spotta på, nån som är längre ner. Istället för att inse att vi är in this together.
Boken utgörs av kortare och längre brottstycken, skriva på tjugo minuter varje morgon innan arbetspasset, den stunden Lundberg får vara så fri som han nu kan bli. Det blir spretigt och en del upprepning, men det ger samtidigt djup till helheten. Löneslaveriet. Utsattheten. Maktlösheten. Lundgren berättar också naket kring hans eget liv innan Yarden, om drogerna. Pappans frånvaro. Mammans psykiska sjukdomar. Jag hoppas att ”Yarden” följs av fler berättelser om de trötta, om de för vilka begreppet "livspussel" blir en provokation. Att ”Yarden” kan få någonslags Ivar-lo Johanssonsska vågor av politiska konsekvenser att börja gunga över nyliberalismens hav. Med ett nytt narrativ likt Yardens kanske vi kan börja se arbetarna som kollektiv igen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar