"The left hand of darkness" av Ursula Le Guin (1969)

Mina förväntningar var helt orimligt höga inför den här klassikern. Ursula Le Guin har skrivit mycket, men tillsammans med "Shevek" ("The Dispossessed" på engelska) var den här den boken jag sett mest framemot att läsa. Den utspelar sig i samma värld som Shevek, men på en annan planet, Winter. Hit kommer ett sändebud från det som varit jorden, han är den förste utsände från ett slags intergalaktiskt FN som vill göra Winter till en del av förbundet. Det mest intressanta, och främsta anledningen till att den här boken blivit en scifi-klassiker, är hur invånarna på Winter är könslösa, eller snarare dubbelkönade, ickebinära. Varje individ har både möjligheten att befrukta och bli befruktad, och vilken som ska få vilken roll i en sexuell situation bestäms av en slags hormonell slump.
O just det, det är pissekallt på Winter. Hela tiden.

På lite samma sätt som i ”Shevek” låter Le Guin berättelsen berättas genom en ensam utsatt person på en okänd planet, ett tacksamt sätt att skildra hur hennes olika världar är uppbyggda och sedan kunna kontrastera dessa med vårt liv på jorden. Den har inte åldrats helt med värdighet, då världen lite granna hunnit ikapp den och tar udden av radikaliteten den tidigare måste innehaft. För till skillnad från anarkismen som avhandlas i ”Shevek” har våra nutida diskussioner hunnit en bra bit kring feminism, jämställdhet, kön, genus, trans osv, och jag upplever därför inte läsningen av den här boken som lika revolutionerande som den torde ha varit då den var ny. Därmed inte sagt att jag inte ändå uppskattar idéer som att våldtäkt inte existerar på planeten, eftersom ingen vet innan sexet vem som kan bli gravid. Le Guin låter även exempelvis en invånare på planeten Winter reflektera kring vår jordiske mans oförmåga att gråta, är det skam eller rädsla som orsakar detta?

Boken skulle antagligen få mera slagkraft i en nyöversättning där ”han/he” pronomenet inte användes på invånarna på planeten, utan istället ”hen”. Nu blir det tyvärr lätt att ändå tänka sig karaktärerna som män, även fast de ska skildras som könslösa, ickebinära.

Vid sidan av könsfrågorna får vi även mindre tänkvärdheter kring exempelvis hur vi behandlar ”illegala” invandrare, och jag kommer minnas skildringen av hur en av våra huvudpersoner hanteras som sådan för att sedan släppas igen, hur ångesten släpper när hen återfår sin identitet igen och slipper vara en del av en maktlös massa (Jag tänker på Billströms volymer och den ensamkommande vi skickar tillbaka..). Mindre finurligheter gömmer sig också till exempel i planeten Winters fordon, de går långsamt och det blir roligt tydligt för mig hur det här med att jordens fordon måste gå så fort är en social konstruktion. Och den utsände från jorden berättar om vår nutid som ”the Age of the Enemy” eftersom vi hade så otroligt lätt för att se ”vi” och ”dom” och så svårt att hålla sams utan att kriga.

Den första halvan av boken upplever jag som långsam, ett fantasy-trassel av olika namn på städer, länder, karaktärer som syftar till att bygga verklighetskänsla, men som mer förvirrar mig (är förresten inte det här snarare fantasy med rymdskepp snarare än science fiction?). Skildringen av kylan är nämnvärd, på samma sätt som Frank Herberts Dune får mig att tänka på min törst får den här boken min att minnas hur mycket kyla betyder för vår existens. Och efter halva boken tar historien fart, plötsligt finns karaktärer jag bryr mig om och en händelseutveckling som är svårförutspådd och spännande. I den dialog som följer dikten vari boken får sitt namn väcks spännande tankar om enhet kontra dualitet. Jag förvånas lite över titelns ursprung då jag, med huvudet fullt av black metal-referenser, tänkte att boken på ett eller annat sätt skulle anspela på satanism (Darkness, Left Hand Path osv.), det gör den inte.

Och slutet är fantastiskt. Dels för att den får mig att skämmas lite mindre över yin-yang tatueringen jag har på ryggen sen hippieåren. Dels för den vackra påmminelsen att kärlek har inget kön, kärlek är inte sex. 

(Köp här, här, här, här, här, här, här. Men den finns garanterat på ditt bibliotek.)