måndag 26 februari 2018

”Kallocain” av Karin Boye (1940)

Jag känner ett starkt personligt band till Karin Boye, fastän jag egentligen inte läst speciellt mycket på henne tänker jag på henne nästan varje dag. Speciellt då jag skriver, då sitter hon gärna och stöttar mig i bakgrunden. Det plågar mig innerligt att hon tog livet av sig ett halvår efter publiceringen av ”Kallocain”, och det är svårt att inte låta hennes suicid ge ytterligare vikt åt den dystopiska verklighet hon målat upp.

      Det här är en av de verkligt stora, magiska och tidslösa dystopierna. ”Kallocain” bör nämnas tillsammans med "Fahrenheit 451", ”1984” och ”Du sköna nya värld”, så viktig är den. Boye såg Sovjet och Tyskland växa sig totalitära, och målar i ”Kallocain” upp en Världsstat där ingen individ längre har eget värde, utan får sitt som en effektiv (men alltid utbytbar) kugge av den stora maskinen. Folk lever i tvåsamma barnalstrande relationer, men förväntas inte skapa särskilda band till sina barn, utan lämnar dem vidare efter några år då Staten tar över och ombesörjer uppfostran av goda medsoldater.

      Vår huvudperson en kemist vid namn Leo Kall, upptäcker ett sanningsserum, en slags vidare utveckling av alkoholens förmåga att få människan att säga det hon inte vill/borde/kan annars.

      ”Hädanefter kan ingen brottsling neka till sanningen. Inte ens våra innersta tankar är våra egna längre – som vi så länge trott, med orätt.
      - Med orätt? 
      - Javisst, med orätt. Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? Tillhör inte hela medsoldaten Staten? Vem skulle då hans tankar och känslor tillhöra, om inte Staten, de också? Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem – men nu är alltså medlet uppfunnet.

      Det här är lågmäld science fiction, inga strålpistoler, rymdskepp eller saker som sprängs. Istället djupt obehagliga scener där sanningsserumet testas på medsoldater. Jag vill krypa ur mitt eget skinn medan jag läser om hur de utsatta ofrivilligt blottar sina innersta känslor och tankar. Och den effekten uppnår Boye utan att för den skull skildra sex, våld eller något annat direkt provokativt. Det ökar mitt klaustrofobiska obehag mångfalt.
      Sanningserumet blottar att många drömmer om andra världar, och påvisar att Världsstatens påstådda gemenskap är en skimär, och Leo Kall börjar en kamp för att skruva upp kraven på medsoldaterna, medan hans kollega Rissen blir en slags reflekterande, kritisk motpol till Kalls brinnande engagemang för att rensa samhällskroppen på ohyra.

      Rissens kommentarer visar hur förutseende Boye var, i tider av hemlarm och misstänksamhet känns det stort att hon skrev dessa rader för 75 år sedan:

      ”Vi har gått mot allt strängare övervakning – och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också vår impuls att slå omkring oss.” 

      Det är också Rissen som får göra stora fina reflektioner kring vad sanning egentligen är, och vad vi har den till:

      ”Alla är inte sanna nog att höra sanningen, det är det sorgliga. Den kunde vara en bro mellan människa och människa – så länge den är frivillig, ja – så länge den ges som en gåva och tas emot som en gåva. Är det inte underligt, att allting mister sitt värde, så fort det upphör att vara gåva – till och med sanningen?

      Det nämns att Världsstaten är byggd på ”inbördeshjälp”, och det får mig att undra om Boye med flit kastar en gliring till den ryske anarkisten Kropotkin och hans kritik av Darwin (”mutual aid”, typ att naturens drivkraft inte är konkurrens utan samarbete).

      Slutet är skrämmande underbart, och det är svårt att inte springa ut direkt för att andas den fria luften, se på stjärnorna, känna vinden och tänka exakt vad jag vill! För det är ”Kallocains” underliggande budskap: vikten av att få (och kunna) tänka fritt och vikten att få välja själv vem en vill dela sina hemligheter med. Boye påminner mig om att använda de förmågorna, och att uppskatta vinden i ansiktet, och peppar till diskussion, ifrågasättande, skapande.

(I Harry Martinsons rymdepos ”Aniara” (som jag läst två gånger senaste året men ännu inte vågat mig på att skriva om) är karaktären Isagel inspirerad av Boye, som en hyllning till sin då redan avlidne vän.
Och på tal om poeter som goes sci-fi är det värt att påminna om Johannes Anyuru och hans underbara ”Dom kommer drukna i sina mödrars tårar”.
Fräsiga punkbandet Wolfbrigade har gjort en låt som heter "Kallocain"
 
Köp Kallocain på ditt närmsta antikvariat, låna på bibblan eller köp här, här, här, här, här)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar