”491” av Lars Görling (1962)

Min föräldrageneration är antagligen bekant med den här glödande satiren, även om jag gissar att fler hört om den än själva läst den (kanske sett filmatiseringen). För mig var den oavsett helt okänd tills jag hittade Babels fina lilla bokserie om ”Böcker som skakade folkhemmet”.

      ”491” är en provocerande klassiker som fortfarande är tänkvärd. Görling berättar om några ”grundligt snedslitna pojkar”, som samhället testar ett nytt grepp om och förhållningssätt till. För att bryta vandringen från barnhem till ungdomsfängelse och sedan fängelse eller sinnesjukhus försöker man med ett socialt experiment om fri fostran. Mat, husrum men inga straff. Vi får inget större politiskt sammanhang till berättelsen, men det är inte svårt att se hur Görling vill dra ner byxorna på folkhemmet och blotta det fula, det sjuka som döljs av fina ord om 'medmänsklighet'. En dystopi byggd på trimmad social demokrati.

      Det godtrogna representeras främst av den nybakade socionomen Krister, som bor med killarna i samma lägenhet och gör sitt bästa för att få dem att fungera, men utan att sätta press eller tvinga dem till något. Krister börjar som en sympatisk och fin karaktär, men Görling låter honom utvecklas till en patetiskt ynklig figur som utnyttjas hejvilt av killarna, samtidigt som han håller fina tal inför sin egen chef eller pojkarna själva:

      ”Om någon protesterar, tar man inte till andra orsaker än de rent psykologiska – för att eventuellt 'bota' med något preparat. På så sätt slipper man undan frågan om protesten var berättigad eller ej. Och en sak till, hur väl formulerad måste protesten vara för att formellt tas på allvar?” 

      Boken blev, efter vad jag förstår, kontroversiell dels på grund av attacken på social demokratin och på de välmenande samhällsinstanserna (kompasslösa sociala institutioner, cyniska poliser, en svamlande pastor). Men sedan finns också scener med fysiska, psykiska och sexuella övergrepp på både barn och vuxna (en speciellt obehaglig scen tyckte jag var den med portvakten och flickan på vinden, även om rent innehållsmässigt ”värre” händelser skildras.). Som med all provokativ konst måste en ställa sig frågan om det är berättigat, om det utspelar sig i en kontext och har något att säga, eller om snusket och våldet i sig blir fokus. ”491” passerar utan problem, det grova finns där för att skapa insikt, inte som egensyfte.

      ”Mänskligheten var splittrad i 'dem' och 'vi', och 'vi' betydde för var och en av oss 'jag' Vi hade alla argument färdigformulerade och kunde alla svar.”

      Boken är skriven i jagform av en av killarna. En karaktär som lyhört snappar upp alla andras svaga punkter och utan att blinka nyttjar dem till sin egen vinning när helst det passar honom själv. En som hittar kryphålen i alla system, som snor allt som inte sitter fast, som lurar den som inte vet bättre. Kontinuerligt under läsningen funderar jag på varför karaktären överhuvudtaget väljer att berätta historien, och Görling bygger på så vis spänning inför slutet.

      Görling skildrar obarmhärtigt hackordningen bland samhällets utstötta, hur alla slår nedåt i hierarkin, de hämnas och straffar den som egentligen inte har gjort något, men som man kan rå på, eller komma åt. Det resulterar i en tänkvärd illustration av vilken infekterad värld trasiga individer hamnar i, skapar och upprätthåller, och hur svår denna är för utomstående att förstå. Och det är så jag läser ”491”, som ett försök att få mig och andra utanför att förstå alienering och kriminalitet utan att ta bort skuld från den enskilde. Görling har sagt i en intervju att ”491” är hans egen uppväxt, och han skriver för att ingen ska ha det som han haft det.

      Det är svårt att inte tänka på Anthony Burgess fantastiska ultravåldsklassiker ”A clockwork orange”. En dystopisk framtid där socialt experimenterande på problemkillar skildras. Bägge kom dessutom ut 1962 och är runt 200 sidor långa. När socialarbetaren Krister utbrister: ”En påtvingad handling saknar allt moraliskt värde." är det som en sammanfattning av Burgess bok. Böckerna har olika budskap och tema, men jämförelsen håller, bägge böckerna triggar mig på djupet, men där ”A clockwork orange” handlar om godhet och ondska (går det att vara god om man inte kan välja ont?), handlar ”491” om förlåtelse och förståelse. Titeln ”491” kommer från Bibeln och Matteus 18:20-22:

      ”Då trädde Petrus fram och sade till honom: »Herre, huru många gånger skall jag förlåta min broder, om han försyndar sig mot mig? Är sju gånger nog?» Jesus svarade honom: »Jag säger dig: Icke sju gånger, utan sjuttio gånger sju gånger.”

      7 gånger 70 blir 490. Görling lägger i titeln till ett, och den handlingen sammanfattar väl bokens budskap.

Leta upp boken i bibblans magasin, köp på ditt antikvariat eller beställ en nyutgåva i pocket. Boken filmtiserades 1964 med Lena Nyman i en av huvudrollerna, givetvis med censur och upptrissad debatt som följd. Hela går tydligen att se här.

Lars Görling tog tragiskt livet av sig bara några år efter ”491” publicerades.