söndag 16 juli 2017

”Make something up – stories you can't unread” av Chuck Palahniuk (2015)

Unnade mig en novellsamling av Chuck Palahniuk! (Jo, precis han som skrev Fight Club). Hans böcker och novellsamlingar står på en kär plats i min bokhylla. Värmer mitt hjärta, traumatiserar min hjärna. För den som inte läst Palahniuk kan titeln kanske låta morsk, men jag går i god för att han med råge fyller ut påståendet med sina intelligenta humor, skärande samhällskritik, omtumlande tänkvärdheter och rent äckliga perversioner. Kanske minns jag inte alla novellerna om några månader, några satte sig garanterat. Men ingen vill jag ha oläst, men sen gillar jag ju att bli provocerad och utmanad också.
Snabbt beskrivet kanske en kan säga att hans författarskap är som att korsa en filosofisk syn på samhällsfrågor, med mitt hemliga surfande i fjortonårsåldern. Stora existentiella frågor mixas ned till hanterbarhet genom djurporr, virussjukdomar, tumörer, mordoffer, våld och kroppsvätskor.
Exempelvis har novellen Zombies har inget att göra med populärkulturens myt, utan är istället författarens sätt att hantera tonårsdepressioner. Istället för att ta livet av sig har tonåringanra upptäckt att de kan göra en slags DIY-lobotomering genom att använda defibrillatorerna på allmäna platser till att ge sina hjärnor elektriska stötar.

”They have smoking-hot-bodies and the brains of infants. They have the best of both worlds.”

Och Inclinations kan vara det närmaste en respektfull kärlekshistoria författaren någonsin kommit, men det förstår vi förrän i slutet. Red Sultan's Big Boy hanterar internetkultur och pengar. Den är också en av de noveller som jag garanterat inte kommer att glömma. The Toad Prince kommer jag inte heller skaka av mig, kanske det mest fysiskt motbjudande jag läst, ett bisarrt inlägg i debatten om skönhetsoperationer och kroppsmodifikationer. De båda novellerna väcker också vidare intresse då Palahniuk ska ha skrivit noveller som fått folk att svimma, men ingen av de båda nämns i de sammanhangen. Det finns alltså grövre..

Många av novellerna följer gärna mönstret att han börjar skildra en ful, undanskuffad men fullt existerande samhällsföreteelse (tex. ett prostitutionsområde i Hamburg) med vilken han fångar mitt intresse. Därefter hinner Palahniuk oftast lämna den helt, på sin höjd refererar han till inledningen med en rad eller två. Med andra ord, det är helt jävla omöjligt att försöka förutspå vad som ska hända. Så proffsigt att jag får gåshud!
Ett annat mer generellt tema jag tycker mig se är hur hans huvudpersoner uppslukade i någonslags lurendrejeri, som initialt verkar som perversa galenskaper men som Palahniuk lyckas få trovärdigare längre fram i historien. Sällan försöker de lura åt sig pengar, istället jagar de på olika sätt efter kärlek, uppmärksamhet och närhet. Ingen av hans karaktärer känner sig någonsin värda att älska, de måste lura åt sig kärlek. Och här tror jag tyvärr att Palahniuk, med provokationen som verktyg, har vår civilisation vid strupen, trots att det gör otroligt ont att erkänna det. För Palahniuk hatar oss inte, han hatar vårt sätt att göra oss själva små och rädda. Han förstår varför vi beter oss illa, varför mörker, fulhet, perversioner, andras olycka och avvikande beteende frestar oss.

”..everybody looks a little crazy if you're looking close enough, and if you can't look that close then you don't really love them. … .and if you keep waiting for somebody perfect you'll never find love, because it's how much you love them is what makes them perfect.”

Cyniskt och nihilistiskt, oftast tänkvärt – men alltid underhållande! 

(Köp här, här, eller billigare på Scifibokhandeln) 

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar