En riktigt nagelbitare, som bjuder på både sträckläsning och kalla kårar. Dessutom är den existentiellt omtumlande på det vis den bästa skräcken ska vara.
Narrativet är klassiskt, en dagbok förd av en radiooperatör på en ödslig forskningsbas i Spetsbergen på Svalbard som i den ständiga polarnatten börjar uppleva och se saker som inte går att förklara. Jag läser allt djupare i historien och börjar rysa "av skräck för livlösheten därute". Välskrivet och vackert, men emellanåt stör jag mig på översättningen (tex. osannolikt att en ung engelsman skulle kalla samer för "lapparna"). Titeln är bra, men den engelska titeln "Dark Matter" ger mer rättvisa åt historien, då vår berättare slits mellan det fysiskt mätbara och det okända. Han funderar intressant om spöken kan vara en slags fysisk laddning som stannar kvar på en plats. Men kan de isåfall påverka på annat vis än skrämmas?
Slutet är oväntat och mycket ruskigt, men det jag tar med mig är berättarens underbart svindlnde reflektioner om mörker och evig natt.
Slutet är oväntat och mycket ruskigt, men det jag tar med mig är berättarens underbart svindlnde reflektioner om mörker och evig natt.
"Det är mörkret som är det sanna, äkta. Det är vi som står för avvikelsen. Små glimmande gnistor på ytan av den här snurrande planeten - och runt planeten, mörker."
"Att vara vid medvetande i en evig natt. Då skulle man be om glömska. Men ingen skulle höra en."
Känner att min trötta mobilrecension av den här boken ger den inte sin fulla vidd. Tro mig, gillar du skräck som är djupare än monster-som-plötsligt-hoppar-fram så läs den här boken!
Jag tyckte bra om den här när jag läste den! :)
SvaraRadera