"Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" av Emmy Abrahamson (2016)

Som en del av skrivarlinjen jag nu läser får vi en del skönlitteratur att läsa, "Hur man förälskar sig i en man som bor i en buske" är den första av dessa. Texten nedan innehåller spoilers, om ni inte läst boken men tänker att ni kanske vill.

Omslaget ger vibbar av både ”Den där Mary”-filmen och valfri Marian Keyes-bok, vilket inte väcker något positivt i mig. Men bokens grundidé är bra, och tillsammans med den fantastiska öppningsmeningen och det bitterljuva slutet på kapitel två ökade mina förväntningar. Morskt att ge sig på en historia som gjorts så många gånger tidigare, den klassiska skildringen av förbjuden kärlek mellan olika samhällsklasser (vår berättare heter till och med Julia!), men det moderna i att välja en hemlös karaktär som fokus för huvudpersonens kärlek känns kreativt och intressant. Och boken är ett gediget hantverk, med ett välfungerande språk, oftast trovärdig dialog och lagom mängd vackra miljöbeskrivningar.

Tyvärr tappar Abrahamsson mig när det framgår att den hemlöse är en vit, mentalt frisk, äventyrlig man som i det närmaste valt att bli hemlös. Så även om Abrahamsson väcker spännande reflektioner i mig kring vilka som är hemlösa så grusas den fortsatta läsningen. Min förväntning var att kärleken skulle vara en tiggande rom, en missbrukare eller någon annan samhällsparia. Ben känns mer som en turist i hemlösheten. Hans situation är självvald, och jag tycker att boken emellanåt romantiserar hemlöshetens helveten. Den som tigger kan inte välja. Min bild är att hemlöshet är otroligt sällan ett eget val på det vis Ben verkar ha gjort det.

Kanske är också ett av mina problem med trovärdigheten att jag känner igen mig så mycket mer i Ben än i Julia. Jag har också varit en vit, smutsig social äventyrare med antydan till missbruk. Därför blir jag mest förbannad på Julias borgerlighet, på hur hon är rädd för att hennes kolleger ska se Ben, på vad folk ska tycka, varför hon inte vågar säga vad hon känner eller vad hon gjort. Jag känner inte med henne, utan blir arg på henne. Och jag förstår inte hur Julia, som är rädd för det mesta, från början törs bo kvar själv i Wien? Borde inte den karaktären flyttat hem igen? Men jag uppskattar detaljer som till exempel att hon i förbifarten tillåts vara sexuell utan att det är något fokus för historien. Och mycket är välskrivet, exempelvis detta stycke ur bokens tidiga skede där Julias bittra ensamhet och den tidigare relationen med Mathias skildras på ett fantastiskt vis.

”Det var på den tiden då jag fortfarande trodde att riktig kärlek betydde att helt glömma mig själv och enbart låta min måne kreta runt hans planet. Det var då jag fortfarande trodde att det var jag som skulle rädda Matthias, få honom att nå sin fulla potential och bli den fulländade varelse som ingen av mina kompisar verkade kunna se.” (s. 22)

Allteftersom boken fortsätter blir kärleksrelationen mellan Julia och Ben helt osannolik. Han drar efter ett bråk, utan att säga något för att sedan återvända många månader senare som helylle? ”Jag drog för din skull?” Och varför är han egentligen så kär i henne från början?

Jag tycker att biten av boken där Julia reser till Kanada för att leta efter Ben, men istället hittar nya delar av sig själv var bra, och boken hade kunnat få sluta där. Med att Julia gläds åt hur Ben lärde henne äventyra och inte vara så rädd, men att de inte fortsätter sin kärleksrelation. Låta boken sluta lyckligt men relationen ”olyckligt”. Julia skulle kunna få reflektera kring ”Varför varför var jag så rädd för hans värld att jag skrämde bort honom?”. Jag tror att jag skulle uppleva den sortens orimliga kärleksrelation som mer verklig. För det är väl så som många kärleksrelationer fungerar, under en viss tid spelar vi viktiga roller i varandras liv för att sedan leva vidare var och en för sig, men rikare på både ärr och livserfarenhet.

Verklighetsbaserat eller inte, jag får dåligt rys av historier som nödvändigtvis måste sluta klichélyckligt. Den här sortens tro på den romantiska, ologiska ”äkta kärleken” känns som en dröm från flickrummets Hugh Grant-affischer. Det här är för lättsamt, och farligt nära att bli fånigt. Det är inte kärlek jag förstår. 

(Köp här)