”Sällsamma historier” av Edgar Allan Poe (ca 1843 ,1976)

I juli fyndade jag nästan en hyllmeter böcker på Tanums loppis i Bohuslän, den här urklassikern var en av dem. Eftersom jag gillar skräck och noveller så kändes det nästan pinsamt att jag inte läst något av legenden Poe (knappt nåt av Lovecraft heller).

De första historierna roar eller oroar mig inte speciellt mycket, men jag förstår att Poe med dem la grunden till den mordena kriminaldeckaren, och samtidigt skapade mallen som sedan Arthur Conan Doyle apade efter med sin Sherlock Holmes. För redan här har vi det knivskarpa sinnet som snappar upp minsta detalj, och den trofaste följeslagaren som också utgör berättarrösten. Känns svindlande att Holmes blivit så stor, när Poes Dupin fanns långt före. Språket är vackert, och genialt omständigt, en av Dupin-novellerna inleds exempelvis med;

”Det finns, även bland de lugnaste tänkare, få människor, som icke någon gång har blivit skrämda till en obestämd, men pinsam tro på det övernaturliga; detta därigenom att så underbara och iögonenfallande fakta sammanträffat, att förståndet icke har kunnat fatta detta såsom endast ett tillfälligt sammanträffande. Sådana känslor – ty den svävande tro jag talar om, uppnår aldrig tankens fulla medvetenhet – sådana känslor undertryckas sällan om man ej tar sin tillflykt till teorin om slumpen, eller vad som med en teknisk term kallas probabilitetskalkylen. Denna kalkyl är till sitt väsen rent matematisk; och på så sätt kommer vi till den anomalin, att den strängaste vetenskapliga noggrannhet tillämpas på de mest svävande och obestämda områden i tankens värld.”

Sedan behöver jag inte läsa med skräckhistorikerns blick längre, utan därefter funkar novellerna bättre för mig som person, och det blir läskigt! ”Det var du!” är en morbid och underhållande historia och även om förövaren inte är svår att klura ut så är tillvägagångssättet minst sagt oväntat. Slutscenen lär kunna få självaste Chuck Palanhiuk att anteckna frenetiskt. ”Mannen i hopen” är finurligt obehaglig om ensamhet. ”Den svarta katten” är väl skräcknovellernas skräcknovell. Klassikernas klassiker. Och det är tragisk och vackert om husdjur, skuld och missbrukets helveten. Det lyser mellan raderna att Poe vet vad han skriver om. ”Levande begravd” är klaustrofobiskt och tänkvärt om ångest och var i vår fantasi vi orkar att vistas. ”Det skvallrande hjärtat” handlar också om skuld, om sinnesjukdom och innehåller bland annat denna fantastiska mening;

”Och – har jag inte redan sagt er, att det som ni med orätt anser vara vansinne, endast är mycket högt uppdriven sinneskärpa.”

(Sällsamma historier verkar inte finnas i nytryck, men novellerna finns samlade tex. här, här, här, annars finns de garanterat på din bibbla eller antikvarie.)