Jag är svag för novellformatet och jag är svag för Inger Edelfeldts fantastik, så det var lite pirrigt att ta tag i den här samlingen där Edelfelt skriver realistiskt om relationer och kärlek. Och jag måste tyvärr tycka att det här inte är fullt lika medryckande som Kameleonten var, men det betyder inte att jag inte gillar det.
Däremot får jag en tydlig känsla av att Edelfeldt främst velat berätta smarta perspektiv och anekdoter om vårt vardagliga liv och kärleken som gömmer sig däri, och sedan byggt novellerna runt detta snarare än tvärtom. Ibland blir det väl tydligt och pretto, men också många tänkvärdheter och fina citat. Det här är ett boktips till alla trötta småbarnsföräldrar, alla i parrelationer men också till alla andra som vill problematisera kärlek. Utan att avslöja för mycket så tar Edelfeldt ibland ut svängarna kring kärleksbegreppet, och en novell verkar handla främst om kärleken till heroin.
Novellen som givit namn till samlingen är en bra, en frenetisk inre monolog med hög igenkänning och flera viktiga tankar. Om hur man hittar eller inte hittar en partner, och varför. Men novellen "Självförtroende" är bokens största läsupplevelse. En dramatisk kärlekshistoria mellan en halvengagerad skolbibliotekarie och en lärare. Vår får bådas perspektiv i en trovärdig och hjärtskärande vacker skildring. Och några potentiella kylskåpsmagnetscitat som typ:
"Den som börjar tro att den är dum är förlorad."
I "Cirkeln" får vi den fantastiska meningen:
"Jag älskar plattityder och truismer. Är det inte dom mest plågsamt sanna sakerna vi ger sådana öknamn?"
Och jag jublar när skolbarnsmorsan i "Den Ensamma" får säga
"Det måste ha varit lugnt och skönt på den tiden när begreppet 'självförverkligande' inte var uppfunnet"
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar