”Boken om Yousef” av Linus de Faire (2017)

Det här är den sortens debutbok som, om jag inte passar mig, kan slå undan benen på min inre, aspirerande författare. För det här är så mångbottnad, med fantastiskt språk och god historisk förankring, att det känns helt orimligt att det är en debut! Tidigt i handlingen förstår jag att jag kommer gilla den. Jag är svag för fotnoter, appendix och ett berättarjag som skriver till en tänkt läsare och redogör för sitt skrivande. (Det skulle kanske gå att argumentera att det är ett väl tydligt narrativt grepp, men det funkar för mig, det ger både tyngd och trovärdighet till berättelsen.) Dessutom är jag förtjust både i Mellanösterns historia och i fängelseskildringar. Och boken klarar väl mina förväntningar, det jag saknar i skildring av fängelsevistelsen, kompenseras med drömska sagor och massor av tolkningsmöjligheter.

Språket är vackert och till bredden fyllt av både fakta och målande beskrivningar. Det blir en broms på en snabbläsare som mig, vilket jag uppskattar. ”Boken om Yousef” går inte att hetsläsa. Uppmärksamt njuter jag av historierna, samtidigt som jag hela tiden letar jag efter ledtrådar som kan avslöja Yousef. Och det är berättelsens största behållning, som läsare hålls jag balanserande att fundera vad som är sanning, vad som är förskönande och vad som är direkt lögn. Att han minns för många detaljer är ett sånt exempel på hur hans innerliga trovärdighet får motsatt effekt. Men in i det sista velar jag kring vad det är han ljuger om. Jag jublar åt vackert planterade detaljer som tex. ”Det är först när man tvingas avbilda världen som vi förstår den”.

Extra imponerande är hur de Faire lyckas att, trots så täta beskrivningar och mycket fakta, skapa känslan av att jag ändå inte lära känna den verklige Yousef. Jag kan inte sätta fingret på hur han gör det, men jag älskar att han lyckas!

Det finns otaliga exempel på hur de Faire skapar underbara beskrivningar, som när Yousef studerar ”som en förhörslampa mot historien”, eller när han blir religiös och ”Verkligheten blev så mycket mer närvarande, samtidigt som den blev mystisk och mytisk. Vad som hade varit naturligt blev övernaturligt och det övernaturliga blev naturligt.” Trovärdigt ser han till att alltid använda referenser och metaforer ur en libanesisk berättare, men någon enstaka väl västerländsk beskrivning smyger ändå in, till exempel metaforen med Excalibur eller uttrycket ”femtioelva”. Men det är småsaker i sammanhanget.

Att de Faire låter oss fundera vad som är sant och inte hjälper också till att legitimera det projekt han genomfört. För likt exempelvis Yung Chang berättar han en personlig berättelse om flera generationer samtidigt som han sätter dem i storpolitiska sammanhang. Skillnaden är att när Chang berättar om Kina gör hon det som en kines och skriver delvis om sin egen familj. Det gör inte de Faire, han är en svensk som skriver om Libanon, och det skulle kunna kännas som att han skriver en historia som inte är ”hans”. Ett klassiskt dilemma för en skönlitterär författare, och det är klart att man får skriva andras berättelser, annars blir allt biografier eller inte alls. Men det är ändå något alla författare måste förhålla sig noggrant till för att det ska bli trovärdigt. De Faire löser det genom att vara petig med det arabiska perspektivet, ge berättarjaget tvetydighet och skriva ut att berättaren i många fall läst sig till sin kunskap. Det funkar bra.

Berättelserna i appendixet är en förvirrande fröjd att läsa. Det mystiska i att vi inte får veta exakt vad de är, tillsammans med känslan att det är fabler och myter men som utspelas i ett semi-modernt Libanon ger vibbar av Neil Gaiman, vilket för mig är ett väldigt bra betyg. Berättelsen om ”Lervällingsballerinan” kommer stanna hos mig, även om jag skulle glömma resten av boken i framtiden.

Jag ler när Yousef får gnälla om att han är rädd att hans läsare blir uttråkade av historieskrivningen, och får oss förstå att det är tusentals av studietimmar som ligger bakom och vi borde vara tacksamma för sammanfattningen. Jag förstår piken, Linus. Och jag är tacksam! Och du behöver inte oroa dig, det här är en fantastisk bok och du tråkar inte ut mig, inte en endaste gång.

(Köp här eller här)