”Tschick” av Wolfgang Herrndorf (2010)

Jag rycks från början med av det självklara språket i den här ungdomsromanen, men tänker under den första delen, lite ointresserat, att ”Tschick” är ännu en tonårshistoria där en författare, filtrerat genom bokens berättarjag Maik, skriver av sig egen ångest över att ha varit utan kompisar och olyckligt kär i klassens snyggaste tjej. Men så börjar en ny kille i Maiks klass, en sjavig ryss som eventuellt är både hemlös och alkoholiserad. Maik och Tschick blir inte vänner direkt, men lite av en slump hamnar de på samma ställe samtidigt och börjar snacka. Precis så som många relationer uppstår, inte för att man vet att man är exakt lika innan, utan för att man lär känna varandra, ibland för att ingen annan finns.

       Boken tar härifrån skruv, blir en spektakulär roadtrip i en stulen bil på väg mot ingenstans och överallt. Jag läser förtjust flera fantastiska scener. Som gissningsleken hos den inavlade familjen på landet, som då de bägge vännerna tittar på stjärnhimlen och drömmer sig ut i existensen, med hjälp av Starship Troopers, eller den underbara slutscenen.

       ”Tschick” får mig att fundera kring feelgood-begreppet. Det här är också en bok som vill få mig att uppskatta livet, att njuta av dagen, men till skillnad från ”Mannen som läste” så funkar det. Kanske är det skitigheten, det självklara språket och de närgångna ärliga personporträtten som får ”Tschick” att lyckas. Som får boken att faktiskt väcka hopp och inte irritation.

       Författaren har själv en historia som berör. Han fick 2010 en obotlig hjärntumör, och förutspåddes bara ha månader kvar att leva. Herrndorf började då skriva som en galning för att få ur sig det han hade innan det var för sent. ”Tschick” var den första romanen som kom ur honom efter diagnosen, det hann visst bli någon till innan han, 2013, sköt sig eftersom han blivit för sjuk för att skriva. Men i ”Tschick” har han gjort sig odödlig, och jag tror att alla som läser den efteråt lovar att leva våra liv och sluta vara rädda. Tack för det, Wolfgang Herrndorf.

       ”Ända sedan jag var liten hade pappa tutat i mig att världen var ond. Lita inte på någon, följ aldrig med någon du inte känner och så vidare. Det hade mina föräldrar sagt, det hade mina lärare sagt, och på tv sa de samma sak. När man såg på nyheterna: Mänskligheten är ond. [..] Och kanske stämde det också och mänskligheten var ond till 99 procent. Men konstigt nog hade Tschick och jag nästan bara stött på den procenten som inte var ond på vår resa.”

       Herrndorf skriver vuxna reflektioner, med en tonåringsspråk, och lyckas. Budskapet är bekant: målet är inte viktigt, vägen dit är allt. Vi måste ut i världen för att förstå oss själva, men världen börjar redan utanför det egna hemmet, om man bara vågar börja prata med dem man annars inte skulle pratat med. Göra något man annars inte skulle ha gjort.

       ”Tschick” ger faktiskt verkligt hopp om tillvaron, även för mig som är en trött, deprimerad småbarnsfarsa med tusentals lästa böcker bakom mig, med egna snedsteg och tingsrättsdomar i bagaget. Så jag kan tänka mig vilken bomb ”Tschick” skulle varit i mitt huvud som tonåring.

       För jag var en av alla de tonårskillar som istället fick livslust och nyfikenhet tänd av Jack Kerouacs ”On the road”. Den boken fick mig att förstå att livet kan vara ett äventyr, om man vågar göra det till ett. Att människor är spännande, om man släpper in dem. Att det inte är fel att vara annorlunda. Att det inte är fel att vilja vara annorlunda.

       Men jag tyckte då att Kerouac var lite krånglig, och nu att han är väl misogyn, och tror att om jag istället läst ”Tschick” som tonåring hade den haft samma omtumlande frigörande effekt på mig, och då skulle jag sluppit stökigt språk och dessutom fått respektfulla porträtt av kvinnor. 

       I en tid då alltfler tonåringar tar livet av sig, eller blir innesittare, är ”On the road” och ”Tschick” böcker som har potential att förändra både självuppfattning och omvärldsanalys. Den sortens litteratur som räddar liv. Som jag vill att mina barn ska läsa. (Min vän Hannas ”Lift” hör också till den här kategorin.).

       I Herrndorfs värld är det aldrig de som borde vara snälla som är det. Dåliga föräldrar och utsatta ungdomar gömmer sig i alla samhällsklasser; tröst, närhet och empati finns där man inte kunde tro det. I en ung svinarg tjej som luktar skit på en soptipp, eller i en gravt överviktig tant med en brandsläckare.

       Alla är värda en chans.

       Utom de verkligt kufiga. De är värda flera.

(Boken har filmatiserats, se den mysiga och lovande trailern här.
Köp boken här, eller här, eller låna bibblan.)