”Ull” av Hugh Howley (2014)

En egenpublicerad e-bok som skildrar en framtidsdystopi där människorna grävt ned sig i stora silos under marken, vars filmrättigheter sålts till Ridley Scott? Klart att den här boken kändes intressant. Och öppningsmeningen var lovande:

      ”Barnen lekte medan Holston gick mot sin död.”

      Tyvärr får jag snart en känsla lik den jag får då jag läser Mats Strandberg. Jag vill så gärna tycka att det är fantastiskt, för idéerna och världarna är bra. Men jag känner inget med karaktärerna. Jag läser klart ”Ull” för att få veta mer om vad som orsakat att jordskorpan är obeboelig, inte för att jag vill veta hur det går för någon av huvudpersonerna. För, likt Strandberg, finns här för många karaktärer och för mycket beskrivning och för lite gestaltning.

      Det är en allvetande berättare som växlar perspektiv och fokus, och Howley använder billiga spänningstrick som att avslöja något centralt i sista meningen på ett kapitel och sedan byta kapitel och perspektiv. Det får man såklart göra. Ibland. Men när Howley använder det som värst får jag trista vibbar av ”Da Vinci-koden” och Camilla Läckberg.

      Berättelsen lider också av att ”skurkarna” inte ges motiv förrän mot slutet. Det hade kunnat bli en mer komplex och intressant roman om de skulle fått vara mindre svartvita. (Sen är det svårt att, dessutom i en science fiction roman med stundvisa urtråkiga detaljnedslag likt de i ”The Martian”, släppa igenom en dykscen som helt glömmer bort att skildra tryckutjämning och dykarsjuka.)

      Jag tycker inte att ”Ull” blir levande. Mycket cirklar runt ett äktenskap, som känns helt platt och ointressant. Bara för att författaren skriver att det är viktigt tror jag inte på det..

      Men! Den isolerade världen bra, och det finns tolkningsmöjligheter nästan likt de i ”Väggen”, fast på ett kollektivt plan snarare än personligt. Vad är våra instängda världar, vad är vi rädda för utanför? Vad får vi inte tänka på?

      Dessutom blir silon en slags illustration av klassamhället, med polis och borgmästare på de översta planen tillsammans med utsikten, därefter tjänstemän, med mekaniker och gruvarbetare längst ner i mörkret. En av intrigerna handlar om en mekaniker som värvas som ny sheriff, en naturligt skillad agitator som lovar att minnas sitt ursprung. Det är kul och finurligt, och får mig att tänka på filmen "Snowpiercer".

 

      Och det är faktiskt värt att hålla ut till slutet. Det kommer en förklaring till silotillvaron, och den är tänkvärd. Får mig att tänka på hur vi aldrig kan göra något åt historien, annat än att se den på rätt sätt. Däremot har vi vårt nu, och genom det formar vi varje dag vår framtid.

Tydligen publicerades min svenska utgåva som enskilda delar på internet, och blev storsäljare på Amazon, därav genomslaget. Jag läser om hur boken verkar ha kommit precis i rätt tid, då världen liksom var mogen för en stor e-bok att bli viral. Titeln verkar för övrigt referera till ett engelskt uttryck, ”pulling the wool of ones eyes”, med betydelsen se världen för vad den är.

Köp här eller här.