”The melancholy death of Oyster boy – and other stories” av Tim Burton (1997)

En samling korta poetiska berättelser om missanpassade barn. Med ett rakt och kortfattat men ändå fylligt berättarspråk, och täta tolkningslager, ger Burton sina texter ett natthimmelsvackert mytologiskt skimmer.

      Titelnovellen är en slags omvänd Oidipushistoria, ”Voodoo girl” en rapp gliring till skönhetsideal och ytlighet, ”The girl who stared” får mig att skratta rakt ut, ”Robot Boy” tårar mina ögon och pekar på hur vi ser tekniken framför människorna. Och så vidare.
      Varje text innehåller ett par av Burtons egna illustrationer, vilket lyfter läsupplevelsen några pinnhål, och tätar det faktum att Burton uppenbarligen fungerar bäst i ett bredare medium än enbart litteratur. Inget fel i det, men det hjälper honom att komma undan med några onödigt krångliga formuleringar, som exempelvis hur han insprängt i en poetiskt text skriver ”100%” (Hur läser du ut det med rymt och känsla?). De enkla bilderna lyser av den för Tim Burton karakteristiska blandningen av oskyldighet och råhet, och jag färdas tillbaka till min egen barndom och tiden då ”Nightmare before christmas” hade premiär, och jag förtrollades av de gulliga och ändå mörka karkatärerna, de som fick mig att förstå att fastän jag kände mig utanför var det okej.

      Men när jag läser berättelserna i samlingen tänker jag ändå först att de gemensamma temat är föräldraskap. Oron över att ens barn inte ska vara normalt, rädslan för hur illa det kan gå för den som inte passar in, att hat och olycka kan lura i de mest oväntade former.

”Nothing could join them,

except maybe one thing,

just maybe...

something to anchor their spirits...

They had a baby.”

      Efter lite reflektion inser jag att, även om föräldraperspektiven absolut finns där, så handlar det antagligen handlar mer om mig och min tendens att läsa in föräldraskap i exakt allting just nu, i och med att jag fortfarande genomlever den existentiella kris det innebär att bli förälder. I efterhand är jag däremot övertygad om att ickeföräldrar, unga, gamla, kan ha minst lika mycket ut av Burtons små sagor. För, som fungerande myter, väver Burton samman tydliga (och ändå obskyra) händelser och karaktärer, som sedan slår an något djupt mänskligt i läsaren. Han skapar den typen av insikter som kommer av känslor och upplevelser, snarare än ur intellektuell insikt. ”The melancholy death of Oyster boy” är mer magi än vetenskap, och bjuder fantastiska skildringar av den svårbegripliga upplevelsen det innebär att vara människa.

      Det är sällan det händer, men den här boken får mig att ivrigt längta efter att se filmer jag redan sett.

(Köp här eller här eller låna av mig)