”Witches, Midwives and Nurses – a History of Women Healers” av Barbara Ehrenreich och Deidre English (1973, 2010)

Min vän och sjuksköterskekollega Tor stack den här lilla boken i min hand för något halvår sedan. Ett stycke brinnande aktivistisk och feministisk kvinnohistoria, om hur den upphöjda manliga läkarkonsten trädde in som norm för vård av sjuka, på bekostnad av den kvinnliga helarkonsten. Om hur rationalitet och vetenskap trängt undan erfarenhet, känsla och rutin.

      Ansatsen med boken är ingen komplett historieskrivning, utan den pekar ut två viktiga tider för formandet av synen på den moderna vården; häxjakterna och framväxten av den moderna läkarkåren.

      Bokens första del beskriver att när häxjakterna drog över Europa under 1600-talet ställde sig den framväxande läkarkåren på kyrkans sida, bakom dogmer, patriarkat och maktcentralisering. Kvinnliga helare smutskastades och förlorade sin upphöjda plats i samhället, även om de fortsatte att verka i smyg. ”Häxan” får i boken upprättelse, och författarna låter oss förstå att de som brändes på bål inte var några fantasiväsen, utan verkliga och vårdande kvinnor. Det är uppfriskande, och skrämmande, att inse hur många av de mediciner (smärtstillande, antiinflammatoriska, för matsmältning, mot förstoppning osv.) som fortfarande används, faktiskt kommer ur det som historien har kommit att klassa som ”häxtraditioner”. Samtidigt förstår jag att helarnas agerande var empiriskt grundat, och de använde sinnen och intellekt efter bästa förmåga.

      Sedan skildras 1800-talet och framväxten av doktorn som en idealiserad man (intellektuell, pragmatisk, handlingskraftig), och sjuksköterskan som det kvinnliga idealet (mjuk och naturligt omhändertagande). Hur kvinnliga vårdare först förtrycktes och förbjöds, och senare återinfördes i en omformad version, den Nightingaleska – den underordnade sjuksköterskan. Vi får därigenom en bakgrund till dagens vårdhierarki, där den rationelle vetenskapsgrundade manlige läkaren styr, och den naturligt vårdande kvinnliga sköterskan lyder.

      ”Healing, in its fullest sense, consists of both curing and caring, doctoring and nursing. The old lay healers of an earlier time had combined both functions and were valued for both. […] But with the the development of scientific medicine, and the modern medical profession, the two functions were split irrevocably. Curing became the exclusive providence of the doctor; caring was relegated to the nurse. All credit for the patient's recovery went to the doctor and his ”quick fix,” for only the doctor participated in the mystique of Science. The nurse's activities, on the other hand, were barley distinguishable from those of a servant. She had no power, no magic, and no claim to the credit.”

      Detta är en vild stridsskrift och osar av andra vågens feminism, på ett vis jag uppskattar men som ibland drar iväg väl långt i sitt hårda argumenterande, och ibland svänger sig med, vad jag tror är, direkta felaktigheter (som att katolska kyrkan tog inspiration av alkemin?).

      Och det är intressant och tankeprovocerande läsning, men egentligen väcker boken främst andra tankar i mig. Jag fastnar i tankar kring kopplingen mellan häxa-helare-sjuksköterska i kontrast till läkaren och vetenskapen. Min vän Lars formulerade det som att läkarens plikt är inför vetenskapen, medan sjuksköterskans är inför patientens upplevelse. Vår roll är att vara den mjuka vårdaren, den som bemöter med rätt språk och ser till patientens unika position, medan läkaren bedömer funktion och presenterar objektiva iakttagelser.

      Jag menar inte att kasta skit på vetenskapen, den är otroligt viktig. Kirurgi, undersökningsmetoder, verkningssubstanser och så vidare (jag är inte helt kockobello!). Och vi sköterskor har ett ansvar att använda vetenskapen, och dela med oss av den. Vi ska ge den till patienterna på ett vis de förstår, för att ge dem makten åter över sin egen tillvaro. Och jag menar inte att vi ska börja med en massa hittepå naturmediciner eller behandla med ickebeprövade metoder. Men vetenskapen är inte den enda måttstocken för ett mänskligt liv, och vi sjuksköterskor är faktiskt en slags moderna häxor som möter patienten som den komplexa och unika individ den är i just den stunden då vi möts. Det finns vetenskapliga teorier för stöttande samtal, för bekräftelse och så vidare, men det är inte det primära det vi använder i mötet med patienten. Vi använder våra personer, och det är inte alltid nödvändigtvis fel. Däremot blir det fel att låtsas som att vi aldrig gör det. Då kommer vi aldrig att rätta till vissa av våra tillkortakommanden, de som faktiskt orsakas av vår persons brister.

      Och, jag kissar verkligen i kyrkan nu, men jag tycker att sjuksköterskekallet har delar som är bra! Klart vi ska ha lön, klart vi ska lämna jobbet på jobbet, klart att vi inte ska leva enbart för att jobba och så vidare. Men! Får jag inte sitta vid sängen hos en döende patient och ibland faktiskt låta mig beröras i djupet av hela min person, då skulle yrket fort tappa sin mening och sin storhet. Och, den här insikten att en del av sjuksköterskerollen till sin natur är ickevetenskaplig, gör inte den mindre värd, eller ens verklighetsfrånvänd. Snarare tvärtom. Den förklarar varför tusentals syrror fortsätter knega för dåliga löner under risiga arbetsförhållanden.

(Hela boken finns inläst här, kolla rad nummer 13.)

(Extra kul att Nine Inch Nails nya skiva ”Bad witch” gett soundtrack till min läsning här, då just ”Bad witch” är ett begrepp som används i boken. )