söndag 15 september 2019

”De obekymrade” av Horace Engdahl (2019)

Antagligen var det en slump att det blev min tur i bibliotekskön samtidigt för bägge böckerna om krisen i Svenska akademin, förra veckan läste jag ”K” av Katarina Frostenson och nu Horaces verk på temat. Till skillnad från Frostenson så hade jag läst Engdahl tidigare, men inte imponerats.
  Men ”De obekymrade” överraskar! Inte för att jag håller med Horace, men för att han (i skarp kontrast till Frostenson) faktiskt står för sina åsikter och skriver fram dem. Hybrisen skvätter visserligen, redan i ”Företalet” skriver Engdahl om förbjudna böcker i historien. Och även om jag inte tror att ”De obekymrade” någon gång kommer att förbjudas eller ens nämnas i samma sammanhang som de böcker som Inkvisitionen förbjöd, så är det faktiskt idag är radikalt att vara så värdekonservativ som Engdahl är, och det gör boken läsvärd, även om han inte direkt är i närheten av att övertyga mig om något.

  Vissa saker prickar han in med sina aforismer, som den här benägenheten i människan att tro på rykten och förtal gör henne fruktansvärd, och jag gillar också utläggningen om tendensen att okritiskt tro på allt som kallas vetenskap bär stora likheter med ytliga mainstream-kristendomens position tidigare, enkla förklaringar till stora frågor för enkla hjärnor. Men, dessa insikter har mycket lite att göra med Engdahls gärning eller position i samhällsdebatten, och det mesta han skriver fram är gubbsjukt:

  * ”Det är inte längre möjligt att vara frimodig i sällskap med kvinnor.”
  * #METOO var inget mer än en skendränkning och en pilsnerfilm.
  * Eros är rädd för samtal och samtycke.

  Den sista grisen förstår heller inte att hans egen upplevelse av sexuella kontakter skulle kunna skilja sig från vad kvinnor upplevt, för självklart vet Horace bättre än alla kvinnor själva (bara män kan vara genier). Det är naturligtvis också viktigt för mr Old School att det faktiskt finns skillnader mellan könen, och att utjämnande av dessa är destruktivt för mänskligheten.
  Jag snarkar till lite bland de välförpackade men oavsett korkade argumenten. Dessutom känns det som ett billigt knep av en storläsare som Engdahl, jag tror definitivt att han har förstått att typ ingen feminist skulle säga att det inte finns några skillnader alls mellan könen, ingen påstår att alla måste vara likadana. Och påståendet att det inte skulle gå att skapa sexuell magi utan motsättningar, well det är dels så pissigt jävla sorgligt för vad det säger om hans förmåga till intimitet, men också fnissigt fånigt för oss andra.

  En annan lustighet i boken är en berättargrej där Engdahl tar skydd bakom en fantasifigur, något slags mytologisk gudom som han givit namnet Mahuro. Engdahl använder sedan den här pappa/hjältefiguren för att säga ”stora sanningar” om män och kvinnor, kärlek och sexualitet och så vidare. Givetvis handlar det om Horaces egna tankar, men som ska ges tyngd genom en ädel indiansuperhjälte. Men genom att börja läsa Horace istället för Mahuro, och samtidigt se framför mig hur Horace sitter och skriver om sig själv i tredje person, då blir läsningen riktigt putslustig, typ:

  ”'En misogyn' säger Horace, 'är en man som älskar kvinnor. Om han inte gjorde det, skulle de inte irritera honom så fruktansvärt.”

  Men sedan börjar Engdahl själv dra likheter mellan sig, Mahuro och Billy the Kid, och då behöver jag inte längre fantisera för att skratta rakt ut. I slutänden må Engdahl ha betydligt fler och vackrare ord än incel-männen på Flashback, men inte mycket mera djup.  

  Oavsett, farbror Horace Engdahl, det här är viktigt att du förstår: jag tycker du har fel om väldigt mycket, men önskar ändå inte livet ur dig (som du påstår att dina kritiker vill), jag vill inte ens tysta dig. Tvärtom, vill jag tacka dig för att du står upp för din knölighet, för mig är det givande och intressant att bekanta mig med mina åsiktsfiender. Istället vill jag avsluta med att jag nu lämnar böckerna om krisen i Svenska akademin med tipset till andra att hellre läsa ”De obekymrade” snarare än ”K”, eftersom ”De obekymrade” iallafall står för sin sak, är kul och samtidigt djupt obehaglig läsning, på samma sätt som det är spännande att läsa nazister eller andra kvinnohatare.

  För rättvisans skull vill jag nämna att den avslutande scenen är vacker.

  ”Det enda storslagna är att ha existerat.

(Går att köpa här.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar