Antagligen var det en slump att det
blev min tur i bibliotekskön samtidigt för bägge böckerna om
krisen i Svenska akademin, förra veckan läste jag ”K” av
Katarina Frostenson och nu Horaces verk på temat. Till skillnad från
Frostenson så hade jag läst Engdahl tidigare, men inte imponerats.
Men ”De obekymrade” överraskar!
Inte för att jag håller med Horace, men för att han (i skarp
kontrast till Frostenson) faktiskt står för sina åsikter och
skriver fram dem. Hybrisen skvätter visserligen, redan i ”Företalet”
skriver Engdahl om förbjudna böcker i historien. Och även om jag
inte tror att ”De obekymrade” någon gång kommer att förbjudas
eller ens nämnas i samma sammanhang som de böcker som Inkvisitionen
förbjöd, så är det faktiskt idag är radikalt att vara så
värdekonservativ som Engdahl är, och det gör boken läsvärd, även
om han inte direkt är i närheten av att övertyga mig om något.
Vissa saker prickar han in med sina
aforismer, som den här benägenheten i människan att tro på rykten
och förtal gör henne fruktansvärd, och jag gillar också
utläggningen om tendensen att okritiskt tro på allt som kallas
vetenskap bär stora likheter med ytliga mainstream-kristendomens
position tidigare, enkla förklaringar till stora frågor för enkla
hjärnor. Men, dessa insikter har mycket lite att göra med Engdahls
gärning eller position i samhällsdebatten, och det mesta han
skriver fram är gubbsjukt:
* ”Det
är inte längre möjligt att vara frimodig i sällskap med kvinnor.”
*
#METOO var inget mer än en skendränkning och en pilsnerfilm.
* Eros är rädd för samtal och
samtycke.
Den sista grisen förstår heller inte
att hans egen upplevelse av sexuella kontakter skulle kunna skilja
sig från vad kvinnor upplevt, för självklart vet Horace bättre än
alla kvinnor själva (bara män kan vara genier). Det är
naturligtvis också viktigt för mr Old School att det faktiskt finns
skillnader mellan könen, och att utjämnande av dessa är
destruktivt för mänskligheten.
Jag snarkar till lite bland de
välförpackade men oavsett korkade argumenten. Dessutom känns det
som ett billigt knep av en storläsare som Engdahl, jag tror
definitivt att han har förstått att typ ingen feminist skulle säga
att det inte finns några skillnader alls mellan könen, ingen påstår
att alla måste vara likadana. Och påståendet att det inte skulle
gå att skapa sexuell magi utan motsättningar, well det är dels så
pissigt jävla sorgligt för vad det säger om hans förmåga till
intimitet, men också fnissigt fånigt för oss andra.
En annan lustighet i boken är en
berättargrej där Engdahl tar skydd bakom en
fantasifigur, något slags mytologisk gudom som han givit namnet
Mahuro. Engdahl använder sedan den här pappa/hjältefiguren för att säga ”stora
sanningar” om män och kvinnor, kärlek och sexualitet och så
vidare. Givetvis handlar det om Horaces egna tankar, men som ska ges tyngd genom en ädel indiansuperhjälte. Men genom att börja
läsa Horace istället för Mahuro, och samtidigt se framför mig hur
Horace sitter och skriver om sig själv i tredje person, då blir
läsningen riktigt putslustig, typ:
”'En misogyn' säger Horace, 'är
en man som älskar kvinnor. Om han inte gjorde det, skulle de inte
irritera honom så fruktansvärt.”
Men sedan börjar Engdahl själv dra likheter
mellan sig, Mahuro och Billy the Kid, och då behöver jag inte
längre fantisera för att skratta rakt ut. I slutänden må
Engdahl ha betydligt fler och vackrare ord än incel-männen på Flashback, men
inte mycket mera djup.
Oavsett, farbror Horace Engdahl, det
här är viktigt att du förstår: jag tycker du har fel om väldigt
mycket, men önskar ändå inte livet ur dig (som du påstår att
dina kritiker vill), jag vill inte ens tysta dig. Tvärtom, vill jag
tacka dig för att du står upp för din knölighet, för mig är det
givande och intressant att bekanta mig med mina åsiktsfiender.
Istället vill jag avsluta med att jag nu lämnar böckerna om krisen
i Svenska akademin med tipset till andra att hellre läsa ”De
obekymrade” snarare än ”K”, eftersom ”De obekymrade”
iallafall står för sin sak, är kul och samtidigt djupt obehaglig
läsning, på samma sätt som det är spännande att läsa nazister
eller andra kvinnohatare.
För rättvisans skull vill jag nämna att den
avslutande scenen är vacker.
”Det enda storslagna är att ha
existerat.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar