”K” av Katarina Frostenson (2019)

Välskrivna böcker kan vara en väg att komma nära och förstå en upplevelse som en annars inte skulle kunna förstå. Det roar mig mycket att läsa det ”förbjudna”, författare som vågar skildra det som är fel eller avvikande från samtiden. Och få simmar mer motströms idag än Katarina Frostenson och Jean-Claude Arnault, och när reservationen äntligen pluppade in på stadsbibblan, cyklade jag ivrigt dit och hämtade upp den.

  ”K” är Frostensons skildring av landsflykt undan det stora mediedrev som svepte över Sverige i samband med offentliggörandet av ”Kulturprofilens” brott och identitet, tillsammans med krisen i Svenska Akademin.

  Språket är vackert, författaren uppenbart beläst, tidigt droppar hon det där vackra Stefan Zweig-citatet: ”Jag vill hellre förstå människorna än döma dem.” och jag känner att det sätter ord på vad jag hoppas att ”K” ska hjälpa mig göra, förstå de bägge konstnärerna, snarare än att simpelt drevdöma dem. Jag gick in i läsningen i känslan att både drevet varit orättvist och samtidigt att Svenska akademin varit orimlig, utan att jag för den skull tänkte att övergrepp är okej. Men ”K” lyckas inte, och när jag lämnar boken har den lilla snutt av sympati som ändå fanns för de två lämnat mig.

  Frostenson använder ett billigt Du-tilltal till Arnault i boken för att gestalta intimitet, och hon försvarar deras kärlek till varandra och deras konstnärliga gärningar (som att det är vad drevet handlat om, att de inte får älska varandra eller vara konstnärer!). De går omkring i Paris, de dricker ”tungt rödvin” och tänker tillbaka på sina liv. Hybrisen tätnar ytterligare när berättarjaget K gör stor sak över att inte förstå sin samtid, däremot känner hon den, som den stora författare hon skriver fram sig som. Hon jämför deras landsflykt med Strindbergs, Swedenborgs, Bergmans och skriver om hur de utsätts för en ”kabal”. Det är ett ord som upprepas gång på gång utan att förklaras (det betyder typ ”konspiration” eller ”komplott” mvh SAOL), och det illustrerar väl den där Horace Engdahl-vibben jag känner genom hela boken. Inte som i en konservativ finkultursperson som viftar undan övergrepp, utan den här skrivtekniken att använda många klassiska verk/författare mixat med mer obskyra referenser och svåra ord för att understryka sin egen bildning och distansera läsaren. Frostenson citerar, skriver fram sina tankar och tolkar sin favoritkonst, och det höglitterära rabblandet döljer fler än en gång bristen på substans eller fundament. En sammanfattning av argumenten:

  Sverige är avundens land, Arnault är utsatt för rasism (han är mer taktil än svensken är van vid), DN för ett avundsjukans krig mot finkulturen. Det offentliga hånet de bägge utsätts för är oproportionerligt.

  Och visst, det håller jag med om att är ett problem i vår tid, det här att vissa felsteg/brott/övergrepp tar bort hela en persons gärning, det är en dräpande och bakåtsträvande tendens som vår samtid behöver vänja sig av med. Men alternativet kan inte bli att skylla ifrån sig eller komma undan med vad som helst. Och, det hjälper inte mig att förstå Frostenson konstnärliga gärning genom att veta att hon var polare med Birgitta Trotzig.

  För att uppnå närhet och ickedömande behövs mod och ärlighet, där litteraturen som konstform är överlägsen, men, trots att Frostenson gång på gång skriver fram att hon inte är ett offer, och Horatius citeras flera gånger i att det är lönlöst att försvara sig mot förtal, så blir ”K” inte mer än ett offers ytligt fega skildring och alltmer desperata försvarstal. 

  Anaïs Nin är min favoritförfattare när det kommer till att skriva fram ”amoralitet” utan skam eller skuld, och jag vill minnas att hon i den här dokumentären säger något i stil med att hon vill skriva fram sina karaktärer och sig själv så detaljerat och nära att det inte går att fördöma. Det borde Frostenson anammat, om hennes mål var att vi skulle förstå henne och Arnault. Istället så hanterar hon sina egna snedsteg svepande med att hon inte förstår ekonomi och har handlat i god tro (hon är ju konstnääär). Arnaults övergrepp nämner hon inte mer än två gånger, och hon gör det snabbt, i förbifarten, så odetaljerat att det är anmärkningsvärt: ”Du må ha betett dig lätt amoraliskt..”, och det skriver hon på slutet av boken. Då har Frostenson för hundra sidor sedan redan tappat mig, men de där formuleringarna får mig att skratta rakt åt bokens desperation. Det är liksom inte enkelt att bli dömd för våldtäkt i Sverige! 

  Näe, om författare vill undvika att bli dömd så måste hon vara ärlig, öppen, modig och ta ansvar. Inte skylla ifrån sig eller fortsätta fly. Forstenson och Arnaults gärningar väckte avsky i svensk samtid, flykten och tystnaden gjorde det värre, och det slår mig nu att det faktiskt är Frostenson själv som gör sig skyldig till att döma utan att förstå, då hon ser på drevets gång. Hon dömer ut hela drevet och försöker inte ens förstå fundamentet i det utan ser bara dess spetsigaste yttringar. Skygglappigt, fegt, ihärdigt vägrar hon den uppenbara insikten: att sexuella övergrepp kommer aldrig att ses med samma ögon efter #metoo. Män kommer inte att komma undan lika lätt, de måste lära sig bete sig, det spelar ingen roll ”om de menar väl”. Men innan det där blivit allmängiltigt tankegods, att ta ansvar för sina gärningar, så kommer fler högdjur att stupa. Innan dess så ska fler högdjur stupa.

  (Kan ju nämna att Frostensons översättning av Georges Batailles ”Himlens blå” är mycket läsvärd, även om jag aldrig kom mig för att skriva om den.)

  (Nu dimper mailet in att min reservation av Horace Engdahls ”De obekymrade” kommit in på bibblan istället. Trots att det jag läst av honom tidigare, och trots det här bakslaget, kommer jag ivrigt att hämta upp den också. Forever simmar min läsning motströms.)