lördag 28 november 2020

"Döden är bara början" av Gunilla Jonsson och Michael Petersén (2018)


På min rollspelande tonårstid runt millenieskiftet spelade jag lite Mutant men nästan uteslutande Drakar och Demoner. Vi tyckte det var kul och ofarligt. Däremot var vi lite, outtalat och ospecifikt, rädda för skräckspelen Chock och Kult. De rollspelen hade en aura av riktig farlighet runt sig, och även om jag var nyfiken så vågade jag aldrig mer än nosa på kartonger och böcker.
   Jag har sedan dess lärt mig att Kult var svenskskapat och sannolikt en av anledningarna till att nittotalets rollspelsvåg drunknade i moralpanikens (och internets) svallvågor. Inspirerade av Clive Barker använde Kult knark, psykoser, sadistsex och verklig demonologi, skaparna kunde sin magi och  fick de kristna att darra i knäna. Spelen plockades ner från hyllorna i leksaksaffärerna, rollspel sågs som satans påfund.
   Numer har svenskt rollspelande fått en vacker revival, något jag bara följer från sidlinjen, men det är kul att rollspelandet får upprättelse. Nördarna har blivit köpstarka och nu produceras mycket material, nyutgåvor av gamla spel etc. Och här kommer då "Döden är bara början", en roman av två av skaparna till rollspelet Kult (de var också med och skrev Mutant. Jävla genier), som utspelar sig i Kults värld.

   "Döden är bara början" utspelar sig i Berlin någon gång efter millenieskiftet. Det är efter-muren-romantiskt med graffittiväggar, ödehus, och huvudpersonerna är konstnärer som flörtar med ockultism, framförallt judisk mysticism. I en dold källare i ett övergivet hus påträffas plötsligt ett altare och ett antal kremerade kroppar där bara kranierna sparats och placerats på hyllor. Flörtandet tar en vändning mot mera allvar och snart öppnar sig portaler till helvetet, som folk försvinner ner i och demoner kommer upp ur. 

   Kult skrämde upp Sverige genom sex, våld och ockultism. I "Döden är bara början" ser jag helt klart potential i ockultismen, romanen sitter på ett väldigt trovärdigt magisystem. Våldet är inte pjåkigt men chockar mig heller aldrig. Sexet däremot känns långt ifrån den Clive Barkerska inspirationen. Sexscenerna är grovt tillyxande, de känns påtvingade och utan liv. Lite samma känsla finns tyvärr kring drogandet. Jag får en känsla av att författarna pliktskyldigt lyft in knark och knulla för att hela paketet ska bli tillräckligt edgy.

    Romanen innehåller alldeles för många karaktärer. Eller kanske är det snarare så att paletten av karaktärer hanteras lite osmidigt vilket gör att jag har svårt att hänga med vilka alla är. Kaptilen bär karaktärsnamn, ändå växlar ibland perspektiven inuti kapitlen. Och vi får vara inuti ett helt gäng personer. Det ger mig en splittrad läsning, och jag får en tanke att författarna skulle kunna ha stor behållning av att läsa George RR Martin för att se hur man kan handskas med många karaktärer, och hur han låter sitt narrativa bygge med flera perspektiv lyfta varje scen, snarare än förvirra på det sätt som tyvärr blir fallet i den här romanen.
  Jag tänker en del kring det med att boken är förlagd till Berlin. Jag saknar mer tyska och tyska referenser, visst att stadsdelar och gator skrivs fram, men jag skulle gärna se att det tyska språket syntes mer. För annars är miljöbeskrivningarna och världen den här romanens stora behållning. Det är svincoola urblåsta gamla barnsjukhus, klottrade trappuppgångar, taggtråd och krossat glas. Jag associerar flera gånger till "The Crow", vilket för mig är ett väldigt högt miljöbetyg.

   Jag gillar också mycket idén om att många av karaktärerna förlorar minnet efter kontakt med magiska element. Det blir både obehagligt och trovärdigt. Tycker också om att psykiatriker och socialarbetare blir inkopplade kring huvudpersonernas "overkliga" upplevelser, även om mer hade kunnat få utspela sig där, i krocken mellan det magiska Metropolis och Berlin (Varför det heter Metropolis och inte något läskigare, tex Nekropolis förstår jag aldrig). 

   Det är även en väldigt bra idé att låta handlingen utspela sig mellan konstnärer och med konstverk som utgör portaler mellan olika världar. I och med det så visar Kult-författarna att de kan sin ockultism och gestaltar hur nära varandra fungerande konst och magi ligger. Jag tänker mig att konst som berör alltid är magisk i och med att de utgör en slags portaler till andra världar. Och det är just för världen som jag kommer att fortsätta läsa de böcker som ges ut i Kult-universumet. Karaktärerna känner jag inget med, och jag förväntar mig inte längre kunna bli verkligt skrämd av någon svensk samtida författare, men jag befinner mig gärna i det Kult-Berlin som skrivs fram. 



(Jepp. Jag fick ett recensionsex av den här boken också, det ska jag inte hymla med. Köp här, lyssna på Udda tings podd-intervju med författarna här. Se Svts nostalgiska rollspelsdokumentär "Mot andra världar", och läs den här problematiserande texten om vår samtids nostalgiska blick på rollspel.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar