lördag 21 november 2020

”Vid vansinnets berg” av HP Lovecraft och François Baranger (1936, 2020)


HP Lovecraft är viktig klenod i varje skräckläsares kabinett, en av förgrundsfigurerna till den skräck- och fantastiklitteratur som kommit att klassificeras som ”weird fiction” (det saknas en bra svensk översättning). De flesta som gillar att läsa skräck har väl redan läst något av honom, ännu fler har sett filmer inspirerade av honom (tex. Alien, The Thing). Men jag själv var riktigt sen på Lovecraft-bollen så jag tänker att det ändå är på sin plats med en liten introduktion av den här långnovellen.

    ”Vid vansinnets berg” räknas som ett av Lovecrafts viktigaste verk, i och med att den innehåller flera centrala Lovecraft-teman: rädslan för det obegripliga/utomjordsliga/uråldriga, kort sagt rädslan för det vi inte kan förstå. Det finns karaktärer som drivs till galenskap, och så hägrar rädslan för människans obetydlighet i kosmos över verket. Det sista är anledningen till att Lovecraft ibland beskrivs som kosmisk skräck, vilket jag tycker är ett passande begrepp. För Lovecrafts storhet ligger inte i att han skrämmer en under läsningen, det magiska med hans verk är de djupt jobbiga avtrycken de lämnar kvar efteråt. Det där som får mig att stirra upp i natthimlens mörker och bli rädd, inte för att något monster ska komma seglande ner och sluka mig, utan för att vi förstår så lite, för att vi människor kanske inte är mer än en obetydlig blinkning i universum.

   Mer konkret så handlar ”Vid vansinnets berg” om en forskningsexpedition till det, på Lovecrafts tid, okända Antarktis. Forskarna snubblar över en övergiven och obegriplig plats, och sen börjar saker gå riktigt åt pipan. Narrativet består av en jagberättare som vi tidigt förstår har överlevt expeditionen. Han vill egentligen inte berätta sin historia, men väljer att göra det eftersom fler expeditioner är på väg att följa i deras fotspår och berättaren vill till varje pris undvika att fler ska behöva möta det öde han och hans expedition gjorde. Det är en kul positionering som väcker nyfikenhet och spänning direkt i läsningen, men som samtidigt känns en smula övertydlig i dagens litteraturvärld. Men allt med Lovecraft åldras ju inte med värdighet. Man får ju ändå säga att rasismen gjort sitt som ideologi också. Cred till svenska förlaget Fria Ligan som ger ut den här versionen tillsammans med en disclaimer i slutet om avståndstagande från rasism men ställningstagande för att det fortfarande finns värde i resten av Lovecrafts verk. (Det ska väl sägas också, jag fick den här boken som recensionsex från förlaget, så kanske är jag tendensiös, ni får avgöra själva.)

    Iallafall, den här nyutgåvan använder Arthur Isfeldts översättning från 2009, men det nya ligger i illustrationerna och i att den ges ut i stort format. Den är som en korsning mellan läsebok och kaffebords-konstbok (illustratören har tidigare gjort en liknande med ”The Call of Chuthulu”, men den har jag inte läst. Än.). Jag erkänner villigt att jag tog emot boken med en initial skepsis. Baserat på ingenting mer än nördsnubbens vilja att veta bäst så inbillade jag mig att HP Lovecraft inte skulle ha gillat förklarande/gestaltande bilder tillsammans med hans text. Men jag släpper de där tankarna rätt snabbt då jag börjar läsa, för hela klabbet rycker tag i mig direkt och jag sträckläser. Trots att jag läste den rätt nyligen i "enbart textversion" så sträckläser jag den. Det är för att bilderna fungerar väldigt väl tillsammans med texten. Det blir mycket stämning, välplanerad ljussättning, dunkla vrår, frostiga glasrutor, grumlande vindar – och jag uppskattar mycket försiktigheten i att inte rakt ut skildra själva det monstruösa i handlingen. Det går väl ihop med boken, tycker jag. Och vi får ju fortfarande läsa beskrivningar av allting genom jagberättarens torra vetenskapsprosa (jag fick vibbar av detaljbeskriva-valar-kaptilen ur ”Moby Dick”). Jag tycker att illustratören lyckats särskilt väl med att hantera tematiken kring stjärnuddighet, vilket spelar en central estetisk roll i novellen men som jag ändå hade aningen svårt att föreställa mig på egen hand.

   Vaksam på Lovecrafts syn på bilder så inser jag att i den här texten så hänvisar han gång på gång till en konstnär vid namn Nicholas Roerich (länk här till några av bilderna Lovecraft antagligen menar i novellen), och jag förstår att HP Lovecraft visst tänkte mycket i bilder. När jag hoppar ner i nördgooglandet inser jag dessutom att vid första publiceringen av ”Vid vansinnets berg” så fanns det också tre stycken illustrationer med, som Lovecraft ska ha godkänt. Så så oheligt är nog inte Fria Ligans utgivning av denna. Å andra sidan var det tydligen svårt för Lovecraft att få den här novellen publicerad, och Lovecraft var en konservativ gnällgubbe som inte lät redaktörer flytta en enda punktation, så säkert hade han surat över nånting. Och i slutänden är det kanske inte det viktigaste. Visst att det är fint med ett grepp som kommer göra att fler hittar fram till Lovecraft, men den viktigaste frågan är ju om kärnan finns kvar, om illustrationerna gör att den här klassiska långnovellen blir kraftfullare eller försvagas? 

   Mitt svar? Japp. Jag tycker kärnan finns kvar och växer. Illustrationerna ger ytterligare djup åt den kosmiska skräcken. Tanken på att det finns saker vi inte kan förstå. För det stora med ”Vid vansinnets berg” är ju inte den torra forskarprosan. Storheten ligger inte heller i Lovecrafts adjektivstaplande (även om denna är mildare än andra). Nej, magin ligger som sagt i världsbygget, i det mytologiska tankegodset som Lovecraft modellerat kring mänsklighetens obetydlighet, den djupt obehagliga tanken att människan kanske inte är mer än ett skämt i en högre existens ögon.


    Är det något jag vill gnälla på så är det väl dels greppet att publicera den här långnovellen i två volymer, detta är bara första halvan av berättelsen. Jag kan tänka mig att konstböcker av den här arten blir för dyra i tjockare format och att färre skulle köpa, men det blir ändå en krystad känsla när en såpass kort text delas upp i två böcker. Den andra grejen som skaver lite för mig är bildernas textur. De är fantastiskt skickliga och stämningsfulla, jag förlorar mig i dem vid flera tillfällen (i ordets bästa bemärkelse), men: på samma sätt som med Simon Stålenhag, som jag i övrigt också tycker är underbar, så upplever jag ändå ett problem med "datorkonst". Det känns i bilderna att de är digitalt målade. Det blir något syntetiskt i dem som skadar trovärdigheten en gnutta. Det är ingen stor grej, men ändå det som gör att jag kanske inte tycker att den här versionen av ”Vid vansinnets berg” är perfekt. Men, vafan, vad är väl perfektion i en värld där mänskligheten inte utgör mer än en samling andetag i universums oändliga obegriplighet?



(Ett passande soundtrack till Lovecrafts verk är det siberiska atmosfäriska black metalbandet Ultar, som gör konceptmusik på Lovecrafts berättelser och mytologiska värld. Fördjupning kring Lovecraft, weird fiction och massa annat gotta så rekommenderar jag podcasten ”Udda ting”, finns många om Lovecraft och hans besläktade,men tex detta avsnitt är väldigt värd lyssning. Köp boken direkt från förlaget här.)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar