söndag 3 januari 2021

”Labyrinten” av Simon Stålenhag (2020)

 Viss recensionspost är så efterlängtad att jag joggar iväg för att hämta den. Så var det med ”Labyrint”. Simon Stålenhag är kanske inte en författare som lägger sig allra högst på min lista, men visst är jag rejält betuttad i Sveriges kanske viktigaste fantastikförfattare just nu. Han har en säregen stil, bygger fina världar och berättar mer med bilder än med text. Till min stora glädje är ”Labyrint” mörkare och mindre naiv än tidigare Stålenhagverk. Den här bildromanen är rå och hemsk, och förtjänar etiketten ”skräck” tillsammans med ”fantastik” och ”scifi”.

   I ”Labyrint” bygger Stålenhag en tydligare dystopisk känsla än i tidigare verk. Askmoln täcker världen, solens strålar orkar inte igenom, några fåtal människor har överlevt genom att bygga bunkrar under jorden och på så vis komma undan den giftiga atmosfären. På sitt sedvanliga vis bygger Stålenhag värld genom att blanda åttio-nittiotalstalsdetaljer med fantastikelement, och det fungerar som tidigare väl. Lite bättre till och med, ”Labyrint” känns aldrig romantiserande eller nostalgirunkande.

   Även om Stålenhag främst är bildkonstnär så är ”Labyrint” tydligt finurligare berättad än tidigare verk. Vi får direkt veta att en ytexpedition har gått åt pipan och att berättaren ska ställas inför rätta som ansvarig för detta och eventuellt bestraffas med döden. Det är ju svårt att inte bli nyfiken på den fortsättningen.. Sen gör han bra val i att berätta en primärt mellanmänsklig berättelse och låta världen byggas indirekt av det som utspelas mellan karaktärerna.

   Sedan finns ändå brister, det är först på sidan 67 jag förstår att berättaren är kvinna och texterna är lite språkligt klumpiga emellanåt. Men det är småsaker, helheten är gripande och inneslutande.

   OBS att ni inte ska ströbläddra i andra halvan av boken innan ni läser, risken är då att ni får en spoiler ni inte vill ha. För romanen innehåller ett underbart hemskt moment som ni inte vill spoila. Det är så ryggradsrysande snyggt och obehagligt att jag verkligen hoppas att Stålenhag fortsätter djupare in i skräckdelen av sitt författande. För trots att numer så har nyhetens behag lagt sig, jag har vant mig vid hans fantastiska illustrationer, så är ”Labyrint” den Stålenhag-roman som jag kommer bära med mig längst och tipsa folk om att börja med.

   ”Labyrint” väcker frågor på ett vis hans tidigare verk inte gjort. Vilka val tvingas man göra när katastrofen kommer? Vilka ska räddas? Vilka ska offras? Hur mjuk kan man vara då faran hotar? Hur mycket avgör slumpen vilken sida man hamnar på? 

  Jag hade däremot gärna sluppit slutbilden. Jag förstår den inte, och jag tycker berättelsen är bättre utan den så jag väljer att tänka bort den. 

   Samtidigt så verkar romanen med en fin sensmoral utan att vara påstridig, som bra skräck kan göra, och ”Labyrint” påminner mig om att även om verkligheten idag är fruktansvärd på många vis så lever vi inte (ännu?) i den här dystopin. Vi har massor av stora problem, men än så länge behöver vi inte gräva ner oss för att överleva. Och vi har fortfarande råd och möjlighet att bry oss om varandra..

 

(Det smickrar ju att en trött bokbloggande lönearbetande smårbarnsfarsa får sånt här som recensionspost, det gör det, även om jag samtidigt förstår att det mer handlar om att Fria Ligan vill behålla sin kontakt med gräsrötterna, än att min blogg behövs för att marknadsföra Simon Stålenhags böcker.. Jag har inte sett teveserien som baserats på tidigare verk, men trailern kan ses här. Stålenhag har btw också regisserat en musikvideo, se här. )


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar