”The Sorcerer of the Wildeeps” av Kai Ashante Wilson (2015)

 Iår var Ida (som jag lever med) stressad inför julklappsinköpen och fick en briljant idé. Hon fick tillgång till den gedigna önskelistan jag samlat på mig på Adlibris och valde några titlar därifrån som julklapp till mig.

   ”The Sorcerer of the Wildeeps” var en av dessa. Det är en kort roman på drygt tvåhundra sidor, snabbläst utan att tumma på djup eller kvalité. Vi följer en karavan genom ogästvänlig terräng i någonslags medeltidsfantasy och vi får romanen genom karaktären Demane. Demane är magikunnig och samtidigt mycket stridsduglig. Det framkommer tidigt att han är något mer än mänsklig. Karavanen leds av en karaktär som kallas ”Captain”, och likt Demane förstår vi tidigt att det är något övermänskligt med honom också. Karavanen stöter på hinder och jagas av monster. På vissa vis är detta klassisk sword and sorcery, på andra rejält nyskapande. Detta är intersektionell fantasy, utan att för den skull förlora i läsglädje eller bli en roman som PK-skriver en på näsan.

   Karavanen är uppenbart fylld av olika svarta män, och de målas inte upp med bred ”Afrika”-pensel, utan vi får läsa en trovärdig och respektfullt skildrad spretig grupp, med olika personer och viljor. Flera språk talas inom gruppen och det finns ändå en stark sammanhållning. En sammanhållning som bygger på att Captain och Demane föregår med exempel, visar styrka och mod så de andra törs följa. Men, det finns en härlig komplikation i romanen [spoiler alert] Captain och Demane har samtidigt en kärleksrelation. Och homosexualitet måste hemlighållas även i den här världen..

 

   Det är uppfriskande att läsa svarta i fantasy även om jag tycker att boken säljs in på ett närmast rasistiskt sätt i beskrivningar som en blandning av George RR Martin och Ghostface Killah. Det tror jag mer handlar om en oförståelse för svart kultur överlag, där allt som låter svart klassificeras som gangstarap.

   Däremot har jag vissa problem med att berättarrösten använder ett mer kultiverat språk än var karaktärerna gör. Det skapar ett skav i mig som gör att läsupplevelsen förlorar en aning av sin magi. Det finns säkert en tanke bakom detta, ”The Sorcerer of the Wildeeps” är inget hastverk och jag är övertygad om att det finns en tanke även bakom denna skillnad. Men jag missar den.

   Boken har också en ovanlig dramaturgisk konstruktion, första 150 sidorna är egentligen rätt långsamma, medan avslutningen exploderar i actionscener proppade av spjut och monster. Jag tycker att den uppbyggnaden fungerar fint, romanen är så välkonstruerad att jag aldrig upplever den som långtråkig, trots att tre fjärdedelar av boken egenltigen mest bygger upp för slutakten.

   Jag kan kanske tycka att det romanen saknar är lite mer grundning kring varför homosexualitet är fel/förbjudet i den här fantastikvärlden. Som den är nu så tar den demoniseringen av homoliv för givet. Meeen, hela boken är ändå en pärla till nyskapande fantastik som var samtida sword-and-sorcery-fan kan läsa med stort nöje.

(För en bättre och djupare genomgång av boken tipsar jag om min favorit-bok-podd "Bad Books for Bad People")