Det här blir ett orimligt långt inlägg, men
mina anteckningar rann iväg och det här känns viktigt. Dessutom hoppas jag att författaren själv kommer att läsa det jag skriver. Jag har
stor respekt för den som går iland med projektet att fullfölja en
bok, dessutom om högerextremism som är en av de saker jag hatar
mest och är mest orolig över. Kanske är det därför jag blir
ledsen och skriver en såhär lång text. Kanske har jag missat något
stort. Det handlar iallafall inte om att jag tar för lätt på
frågan om högerterror. Men när jag läser ”Nazisten som teg”
känner jag att läsaren inte tas på allvar.
Ni som inte vill läsa mina
utläggningar får min sammanfattning och slutsats direkt: Väldigt mycket och
viktigt researcharbete, men väldigt ovarsamt hanterat.
Iallafall, fredags lyssnade jag av en
slump på Christoph Andersson under Bokmassan och blev intresserad av
hans nya bok om den nazistiska terrorgruppen NSUs mord och bombdåd i
Tyskland. NSU ska ha inspirerats av NRA (Polismördarna i
Malexander), den förste Lasermannen John Ausonius, och i sin tur ska
NSU ha inspirerat både Breivik och ”Lasermannen 2” Peter Mangs.
En historia där tysk polis dessutom syltat in sig rejält, till och
med delvis finansierat verksamheten genom att ösa pengar på
högerextrema läckor som istället för att ge värdefull
information använt polispengarna för att finansiera terrorbrott.
Till på köpet ska de ha haft möjligheten att spränga den lilla
terrorcellen genom en av sina agenter redan innan något av morden
skedde. Dessutom ska tyska polisen ha oskadliggjort bevis angående
sina agenter, när två av NSU-medlemmarna hittades döda.
De här kopplingarna kändes
intressanta, och från scenen skickade Andersson, åtminstone vad jag
uppfattade som, en antydan att svenska SÄPO skulle ha gjort liknande
saker i Sverige. Det gjorde mig intresserad, men när jag läst hans
bok hittar jag inga sådana bevis eller belägg. Överlag känns en
stor del av den här boken som ett luftslott. Jag uppleveer att
kopplingarna mellan NSU, NRA, Lasermannen, mellan svenska och tyska
högerextrema terrorister är både övertolkade och dramatiserade av
den här bokens författare.
Jag är verkligen ingen expert på
högerextremism, jag har en grundförståelse och ett intresse på
hobbynivå. Följande skriver jag alltså främst utifrån det jag
läser i Anderssons egen bok. Hur han förhållit sig till
originalkällor och så vidare har jag inte möjlighet att tolka. Men
sättet han skrivit den på får mig tyvärr att tvivla. Och min
kritik kommer inte för att jag själv skulle ha minsta sympatier för
högerextremism, jag definierar mig som anarkist och antifascist.
Det är innerligt viktigt att förstå
högerextremism, att förstå att nazistiska terrorister inte är
”ensamma galningar” utan springer ur allt mer vrickad
internetkontext. Polisen måste förstå att nazister medvetet
utnyttjar tendensen att alltid leta orsaken hos offren (När en
skjuten invandrare hittas tänker polisen ”gängvåld” istället
för ”hatbrott”).
Det är också viktigt att inte blint
tro på polismakten oavsett nationalitet. Makt korrumperar alltid.
Men det är tyvärr också viktigt att inte blint tro på författare
som skriver om högerextremism och kopplar ihop saker.
Det författaren gjort är dessutom
onödigt, eftersom de tyska ”grundhistorien” om NSU är
tillräckligt spektakulär utan krystade kopplingar till svensk
extremism. Det finns stoff tillräckligt för en bok redan i det,
historien om hur den tyska polismakten decentraliseras efter murens
fall, i en demokratisk ansats, men istället förlamas och tillåter
nazister att smita under radarn. Polisen prioriterar länge
vänsterextremister och blundar för högerextremister, får sedan
politiskt öronmärkta pengar att bekämpa fascister med och börjar
då betala befintliga nazister för att läcka info, snarare än att
skapa egna infiltratörer. Olika nivåer av polismakten har dessutom
olika infiltratörer, och information samkörs inte, agenterna outar
till och med varandra vid något tillfälle. Dramatiskt värre,
alltså.
Inte heller gräver frågan vad
egentligen Beate (som titeln anspelar på) gjort eller inte gjort.
Andersson har tydligt gått på försvaret i rättegångens linje
(vilket kanske är helt sant, vad vet jag). Även om författaren
nämner det i förordet så saknar jag en diskussion kring att hennes
bild av terrrorcellen är väldigt passande för hennes försvar. Att
hon suttit hemma och väntat på att de båda männen skulle komma
hem, att de begått alla brotten, och att hon försökt få dem att
sluta men inte klarat av det. Passande nog är de båda döda och kan
inte komma med en alternativ sanning.
Sverige, Tyskland, (Norge?) och
frånvaron av det ledarlösa motståndet
Boken innehåller hela kapitel om den
första Lasermannen, om NRA (Polismördarna i Malexander) och om
Anders Bering Breivik, men ärligt talat ganska få beröringspunkter
emellan dem och NSU. De beundrar varandra, och det har skickats några
brev. NSU har läst om Lasermannen. Jag missar kanske tydligare
gemensamheter, men isåfall är det för att det skyms i mängder av
annan information. Vi får exempelvis följa Breiviks försvarstal
från rättegången, där det för all del hänvisas till NSU som
förebilder. Breivik skickar sedan brev till Beate, som hon inte
svarar på, eller ens läser.
Vi får också veta att Peter Mangs
(”Lasermannen 2”) beundrar Beate. Men Mangs får vi ingen
djupdykning i, och författaren skildrar själv att Mangs inte verkar
ha förstått varför Beate tiger sig igenom rättegångarna.
Att det verkar som
om vitmakt-utgivaren Max Hammer i Helsingborg spelade en viktigare
roll för NSU än Lasermannen, lämnas också outrett. (Vilket känns
mystiskt, eftersom det är ytterligare en potentiell svensk-tysk
koppling som lämnas utan fördjupning.)
Dessutom lyckas Andersson med att inte
överhuvudtaget nämna det ledarlösa motståndets taktik, och de för
högerextrema terrorister så centrala böckerna ”The Turner
Diaries” och ”Hunter” av William Luther Pierce. De kom redan på
sjuttiotalet och har fungerat som mall för otaliga
nazistterrorister. De borde åtminstone ha nämnts i häpnadsväckande
syfte över att NSU inte använt dem om så nu är fallet. Men
(och nu är det jag som spekulerar) jag tycker att det känns
osannolikt att pålästa nazister som NSU främst inspirerats av
Lasermannen, och inte av Pierces böcker (det behöver dessutom inte
varit Pierce som varit primärkälla, nassar är som bekant duktiga
på att klippa och klistra). Andersson lyckas iallafall inte få mig
att sluta tvivla på det.
Krystade ihopkopplingar av svenska
och tyska nazistterrorister
Några
exempel där det haltar är när författaren väljer att
kalla kapitel 8 för ”Ett tyskt Malexander”, där likheten
förvisso är att nazister dödar poliser. Den stora skillnaden är
att i Malexander görs det oplanerat i urspårade efterdyningar av
ett dåligt förberett bankrån, och i den tyska händelsen som
författaren anspelar på är det två NSU-medlemmar som kallblodigt
skjuter ihjäl två poliser på lunchrast, för att komma över deras
vapen. En markant skillnad.
Vi får följa med
tyska nazister som reser för att delta i Salemmarschen 2005 (s.
195), där enda beröringspunkten verkar ha varit att de tyska
nazisterna kände NSU-medlemmarna. (Tyvärr tror jag att den biten är
med i boken för att författaren ska kunna använda det faktum att
han också var där.)
Författaren parallellar också mellan
NSUs spikbomb i Köln och Malexanderrånet (s. 186), där den
gemensamma nämnaren verkar vara just dåliga förberedelser. Jag
gissar att det finns väldigt många fler exempel om det är den
gemensamma nämnaren.
Andersson kopplar också samman
teaterspelande på ett mystiskt vis. Han har skildrat Lars Noréns
teaterprojekt ”7:3” tillsammans med Malexandermördarna,
och beskriver sedan hur en NSU-terrorist låtsats vara någon annan
för att placera ut en bomb, med orden ”som ett slags tyskt 7:3”
(s. 176).
När jag läser ”Nazisten som teg”
får jag intrycket att NSU verkar ha inspirerats mer av RAF än några
svenska högerextremister, vilket är intressant och väl värt att
lyfta ytterligare. Men samtidigt, på rättegångspunkten utgör
Beate/NSU ett undantag från de svenska exemplen, RAF och Breivik.
Alla de andra har gjort politik av sina rättegångar. NSU/Beate
sitter tyst.
Spekulationer och dramatiseringar
Ett annat lösryckt exempel är hur
Andersson tillåter sig att spekulera om Mattias Gardell kommit Peter
Mangs nära eftersom han var initiativtagare till Ship to Gaza. Det
vill säga, att Mangs skulle ha gillat Gardells aktivism utifrån en
antisemitiskt synsätt. Inga spekulationer till exempel kring att
Gardell klarar att prata med fascister på deras eget språk eftersom
han har en mångårig erfarenhet av att intervjua olika
fascistgrupperingar.
Andra exempel blir när författaren
skildrar NSUs väntan i en husbil och väljer att lägga ut texten om
datorspelet de spelar (Command and Conquer), tillsammans med egna
tolkningar av en utvald låt från en skiva med bandet Nightwish som
hittades i samma husbil. Att datorspel är våldsamma är inte direkt
någon nyhet, och vi får heller inga belägg för att just den låten
varit viktig för terroristerna. Däremot blir det något för oss
läsare att höja på ögonbrynen åt (s. 18, s. 23).
(Man skulle kunna göra en rätt
fläskig skildring av vem jag ”är” om jag dog här där jag
sitter nu, utifrån de böcker jag har i ryggsäcken och de skivorna
jag lyssnar på i Spotify, frågan är hur mycket den egentligen
skulle säga om mig?)
Den här historien är som sagt
spektakulär nog utan författarens dramatiserade tolkningar och
spekulationer. Nazism och korrumperad polismakt är inget att ta
enkelt på. Men allt sånt här tar istället udden av
trovärdigheten.
Språk och sympatier
Jag måste också nämna att boken är
så klumpigt skriven emellanåt att det får mig att undra var
författarens sympatier finns. (Jag fattar att Andersson inte är
nazist, men läs vidare så förstår ni vad jag menar.) Det jag
citerar nedan är alltså inte citat från nazister, utan ur
författarens beskrivande text.
Till att börja med heter Kapitel 3
”Lasermannen visar vägen” och bokens byline är ”drömmen
om att bilda högerextrema terrorceller i Tyskland och Sverige”.
Förutom tonen i de rubrikerna är det värt att lägga märke till
hur Breivik i boken skildras för att påvisa samband med NSU.
(Breivik är norsk och agerade ensam.)
När Andersson skildrar hur Ausonius
cyklar efter att ha dödat ett offer skriver han ”Vid det sjunde
tillfället ska det går käpprätt åt helvete, men än har han
några månader kvar i frihet”. När han skildrar att tyska
nazister åkte till Balkan på nittiotalet för att få döda på
riktigt beskriver han det ”..fick äntligen lov att skjuta på
riktiga människor, muslimer eller icke-muslimer spelade just ingen
större roll.” (s 114). När två av NSU-mördarna flyr så
skriver Andersson ”Sedan gör de 'en laserman' och flyr från
platsen på sina cyklar.” (s 187). Andersson kallar missbrukare
för ”såkallade ledighetskommittéer.” (s. 204). När
Andersson ska berätta att det finns misstankar att två av
NSU-medlemmarna misshandlat den tredje skriver han att ”Uwe
Böhnhardt murat igen hennes ansikte”. Boken innehåller också
en konstig, lösryckt bild på en leende John Ausonius som ”ångrar
sig” (s. 70).
Det mest osmakliga exemplet kommer när
författaren skildrar hur NRA (Polismördarna i Malexander) rånar en
ICA-butik genom att skriva ”två NRA-medlemmar hugger in på en
manlig Ica-kund med yxa.” (s. 131). Hade jag haft en personlig
koppling till den Ica-kunden hade jag blivit väldigt ledsen över en
så respektlös skildring.
Svenska SÄPO
Först på sista sidan återupprepar
Andersson sin anklagande spekulation från samtalet på Bokmassan.
Där skriver han ”Frågan är också om även vårt svenska SÄPO
rekryterat informatörer inom extremhögern och stöttat
högerradikala publikationer”....”Likaså om svneska SÄPO
låtit sina informatörer begå brottsliga handlingar, i syfte att
öka deras trovärdighet i extrema kretsar. Alternativt att skyla
över egna misstag eller mörka begångna broitt, ungefär som i
fallet med Tino Brandy och hans sexförmedling av minderåriga pojkar
till pedofiler.” (s. 316).
För all del dramatiskt formulerade och
otroligt viktiga frågor. Men faktum kvarstår, boken belägger efter
vad jag kunde utläsa, överhuvudtaget inga sådana misstankar
om svenska SÄPO. Den fläskiga anklagande avslutningen utan belägg
lämnar mig istället med en dålig känsla kring författarens
drivkrafter.
Bokens upplägg har säkert,
tillsammans med anklagelserna mot SÄPO, gjort att boken säljer mer.
Men han lägger krokben för sig själv. För vad gjorde egentligen
NSU? Hur mycket var taktik och hur mycket var känslor? Vilken skuld
bär ”den tigande nazisten”?
De rättmätiga och viktiga
misstankarna mot tyska polisen grumlas också i röran. Nazister och
fifflande poliser är tillräckligt läskiga utan krystade,
överdrivna kopplingar sinsemellan.
Som sagt. Så mycket viktigt researcharbete, så
ovarsamt hanterat.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar