 |
| Lägg till bildtext |
Tjatade ju en del om den här boken när jag skrev om "Doften av en man", och "De oroliga" förtjänar liksom också ett eget inlägg. Så här kommer det.
Linn Ullmann blev Ingmar Bergmans
nionde barn. Utomäktenskaplig, med skådespelerskan Liv Ullmann.
Föräldrarna gifte sig aldrig, de var aldrig ett par för sin
dotter, utan hon levde större delen av uppväxten med mamman och
hennes liv, ibland fick hon vara en del av pappans liv. De verkar
ändå ha skapat sig en fin relation, och i vuxen ålder planerade de
att tillsammans skriva en bok om Bergmans liv tillsammans med honom,
och gjorde några ljudinspelningar men fullföljde inte
researchprocessen utan
skrev den här fantastiska uppgörelsen om sorgen efter en frånvarande
far, både medan han ännu lever och sedan när han är död. Det blir
väldigt starkt eftersom personporträtten är så nakna. När även personers
smuts skildras kan man verkligen känna att det vackra inte är
romantiseringar, ljus skiner klarast i kontrast med mörkret. Den här
boken är väl värd att läsa för alla i sorg, och jag låter Ullmann
förklara varför:
”Låt det gå lite tid, sa en jag
känner, hon hade också förlorat sin far. Det var som att vara
gravid, man söker sig till andra gravida, man ser gravida överallt,
känner igen varandra, ett systerskap, och så blir man faderslös
och söker sig till andra faderslösa, läser böcker och artiklar
skrivna av författare som förlorat sin far eller sin mor.”...
”Jag visste inte hur jag skulle sörja min far, jag tyckte jag
sörjde fel, inte bara just då han dött utan åren efteråt, och
därför läste jag väldigt många böcker … jag kunde inte få
nog av böcker om sorg, olika former av sorg.”
”Egentligen tror jag att jag sörjt
mina föräldrar hela livet. De förändrades inför mina ögon
liksom mina barn förändras inför mina ögon, och jag vet inte
riktigt vem jag var för dem.
Kan jag sörja människor som
fortfarande lever?”
Ullmann skildrar i en passage med fina
ord som likaväl kunde ha handlat om min nyligen avlidne svärfar
Ulf:
”Min far ägde den den sällsynta
egenskapen att han fick andra att känna sig som den enda. Känna sig
sedd, hörd, utvald. Han tog dig i handen och sa Följ med mig, och
under ett kort och ett långt ögonblick du att du var kanske den
första han sa detta till. Att det var du och han mot världen.”
Men boken är också en ögonöppnare
för alla som vill nyansera och förstå förälder-barn-relationer.
Om hur vuxna vill vara barn och barn tvingas bli vuxna, om vuxna som
hanterar sina vuxna barn som barn. Om vad som händer i de relationer
vi åldras i. Fortsätter föräldrar att tala till vuxna barn som om
de fortfarande var barn? Börjar de vuxna barnen prata till sina
föräldrar som om de blivit barn? Ullmann får mig att tänka att
kanske är de mest fungerande relationerna de som tillåter att vi
pendlar, där vi får vara barnet ibland, och den vuxne ibland.
Jag tycker tyvärr boken tappar en del
av sin magiska känsla mot slutet, kanske för att Ullmann nuddar
faderns död, och sedan vänder tillbaka ett halvår och beskriva den
sista sjuka tiden. Men missförstå mig inte, det är fortfarande en
läsvärd och givande bok till slutet.
Och hädanefter kommer jag alltid
beställa mitt kaffe som snickaren.
”Bibliskt svart utan socker.”
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar