”Doften av en man” av Agneta Pleijel (2017)

Inger Edelfeldt och Linn Ullmann är de första namnen som dyker upp när jag försöker ringa in Pleijels bok. För att de alla är starka kvinnor? För att de skriver om smuts utan att romantisera? För att de berör mig? För att de andra två fanns färskt i minnet? Antagligen av alla de där anledningarna. Samtidigt känns ”Doften av en man” som en försenad beatroman. Vi är i sextiotal, det är självbiografiskt, det är konstnärer, litteratur, berusning, flytande förhållanden och en intensiv jakt på meningen med livet. Men oändligt uppfriskande blir att skildringen av dekadansen inte kommer inifrån Jack Kerouac eller Sture Dahlström, utan ur ögonen på en av kvinnorna vars svaghet utnyttjas i den fria kärlekens namn.

”Att vara kvinna är att se tillvaron från en u-båt i undervattensläge. Kuster och djup på samma gång.”

Pleijel skildrar hur hon beter sig som en man, men möts av bestraffning istället för bekräftelse. Och det är inget romantiserande eller ensidigt skuldkastande på andra, Pleijel är hård både mot sin omgivning, och sig själv.

”Hela samhället borde befinna sig i galopperande revolt mot degraderingen av kärleken.

Den syns överallt. I porrannonserna. På gatorna. I familjevåldet. Är hon inte medansvarig? Kärlekens degradering beror inte uteslutande på henne, men också på henne.”

Pleijel delar en likhet med Linn Ullmann när de förstående skildrar relationen till en periodvis frånvarande far, och där mammorna istället saknas i historieskrivningen. (Psykoanalysen svävar som ett mörkt moln över Pleijels bok, och Elektrakomplexet dyker flera gånger upp i mitt huvud och erbjuder förklaringsmodell).

För när Pleijel skildrar föräldrarnas skilsmässa låter hon oss ana att mammans version antagligen tog större plats i den ickelitterära versionen.

”Hennes föräldrars språk kommunicerar inte. Det är som med kontinentalplattorna. De stöter samman. Den ena dyker tyst under ytan som pappa. Den andra tornar upp sig till bergskedjor och eldsprutande vulkaner som mamma.”

Men den vakna skildringen av papparelationen och andra relationer är uppslukande, och det som driver boken framåt. För jag är egentligen inte speciellt nyfiken på vad som ska hända, utan mer hur det händer hela tiden, eller framförallt vad Pleijel tänker om det som händer. Trots att det inte är romantiserande (eller kanske just därför) så har Pleijel skapat en miljö jag gärna kryper ner i; hennes 60-tal, hennes Göteborg, hennes tankar om litteratur och så vidare. Flera stora namn passerar genom berättelsen, och det svindlar till på riktigt några gånger, som när hon tackats av Tomas Tranströmer och funderar:

”Om man ser det så är hon själv religiös. Hon är övertygad om att det finns en mening med livet. Språk har mening. Myter ger mening. Vad de innehåller måste man utforska.”

Vi anar mellan raderna att flera av de namnlösa männen också är författare och konstnärer. Även här finns ett liknande berättargrepp som Ullmanns i utelämnandet av vissa familjepersoners namn. Jag undrar om det är nödvändigt, eftersom det verkar som om vi hos både Ullmann och Pleijel får tillräckligt med pusselbitar för att klura ut vilka de verkliga personerna är. Kanske känns det bättre att avpersonifiera delar av sin egen historia, på samma sätt som valet att berätta ur tredjeperson?

(Pleijel väljer att några gånger kliva in med en jagberättande-röst ur nutiden, men det stör min läsupplevelse mer än det tillför.)

Jag förstår att Pleijel är glad över att hennes bok kom innan #metoo-bomben briserade. Nu känns det snarare som att ”Doften av en man” agerat förtrupp till slutet på (kultur)männens griserier.