Det här är berättelsen om Dorian
Gray, en vacker ung överklassman, lika charmig som hänsynslös, som
avbildas gång på gång av konstnären Basil, tills han en dag
skapat det fulländade porträttet. Men vid åsynen av verket blir
motivet blir inte lyckligt. Istället mumlar Gray;
”Vad det är tragiskt [...]Jag
kommer bli gammal och hemsk och avskyvärd. Men tavlan kommer alltid
att förbli ung. Den blir aldrig äldre än denna junidag... Ack, att
det ändå vore tvärtom! Om det vore jag som alltid förblev ung och
tavlan som blev gammal.”
Dorian Grays önskan uppfylls. Levt liv
slutar synas i hans ansike och istället åldras porträttet på
tavlan. Gray slipper de konsekvenser av ett dekadent liv som annars
ofta blir synligt i ansiktet, han slipper överlag konsekvenser av
sina gärningar och ger sig ut i ett liv av sinnliga njutningar och
tillfälliga lustar. Han sviker, bedrar och gör illa, men folk
fortsätter att lita på hans vackra yttre. Gray gömmer undan det
allt fulare porträttet, sitt dåliga samvete, och det tar många år
innan handlingarna hinner ifatt Gray.
Den här boken är delvis en hyllning
till de excentriska, de ärliga och de ”omoraliska”.
”Du tycker om alla människor. Med
andra ord, du är likgiltig inför alla människor.”
”Jag fäster mig aldrig vid vad
vanligt folk säger och jag lägger mig aldrig i vad ovanliga
människor har för sig. Om en person fängslar mig, njuter jag av
varje uttryck hans personlighet tar sig.”
”Dorian är alltför klok för att
inte då och då begå dårskaper.”
Samtidigt är det en attack mot den
engelska viktorianska aristokratin som med sin vackra yta och tydliga
normer dolde smuts och skit bakom kulisserna. Boken är ett hårt
angrepp mot den skenhelighet som kom att döma Wilde så hårt för
sin homosexualitet och sitt frigjorda leverne, vilket Wilde givetvis
sätter fingret på i boken:
”De böcker världen kallar
omoraliska är böcker som visar världen dess egen skam.”
”Det är åskådaren – inte
livet – som konstens i själva verket återspeglar.”
Så småningom hinner gärningarna
ikapp Gray, och han får kämpa desperat för att bevara sin
drömvärld. Boken lyfter frågor om skönhet, ytlighet, evig ungdom,
fasad, djup, falskhet. Finns det som inte syns? Vad önskar vi dölja?
Vad vill vi att ska synas? Vågar vi ta konsekvenserna av våra egna
gärningar?
”Dorian Grays porträtt” har fortfarande mycket att säga oss, med medelklassens skitnödiga ytor av carpe diem,
eviga artigheter och kloakråttor stora som hundar bakom kulisserna.
Dessutom ger #metoo ytterligare relevans till läsningen, och jag
kommer att tänka på ”Invisible monsters” av Chuck Palahniuk,
och undrar om inte Bret Easton Ellis inspirerats av den här boken
när han skrev slutet på ”American Psycho”.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar