onsdag 2 maj 2018

”Rörelsen” av John Ajvide Lindqvist (2015)

Jag sträckläste större delen av den här boken en ångestfylld natt. Alltså, jag hade ångest redan innan jag började. Men det var ett bra bokval. ”Rörelsen” är obehaglig, äcklig och existentialistisk. Låter mig nicka igenkännande, och skrämmer mig samtidigt till att uppskatta min vardag lite mer.

       ”Jag visste så mycket, men förstod ingenting.”

      Boken är skriven med en jagberättare som skildrar det som kommer att bli hans första trevande steg som författare, även om bokens John snarare ser sig som aspirerande scen- och gatumagiker. Det är åttiotal, John är i tjugoårsåldern och har just flyttat till en egen bostad, ett gårdshus nära Sveavägen och Brunkebergstunneln i Stockholm. Han är ensam och lider den tänkande och kännandes kval i den vuxna tillvaron. Vem är jag? Vad ska jag bli? Vad är det för mening med alltihopa? Det finns mängder av syrliga resonmang, exempelvis:

Känn dig själv har ekat som den tänkande människans stridsrop från antikens Grekland till Freud och vidare. Det är lika ouppnåeligt som devisen lyssna till ditt hjärta. Hjärtat är en muskel med ett pumpjobb att utföra. […]       Samma sak med självkännedomen. Lika lite som hjärtat kan prata är en människa förmögen att känna sig själv.”

      Som ensamma gärna gör börjar John märka mystiska saker. Hans grannar beter sig konstigt, och trots att han anar att det är något skit kan han inte låta bli att ryckas med. På samma sätt gör han när skinnskallen Thomas bjuder med på ett inbrott, och John tar klivet från att snatta från företag till stöld från privatpersoner.
       John jagar sitt mörker, och snart uppdagas något helt obegripligt i tvättstugan. 

       ”Vissa dras till mörka rum och vill undersöka vad som finns där, andra vägrar och 'vill inte ens tänka på' att gå in. Hörs det konstiga ljud inifrån mörkret? Skynda därifrån och glöm. Tvätta din tvätt, håll dig i ljuset.

      Jag tänker gillande på Carl Gustav Jungs koncept om Skuggan, den del av vår person som vi döljer för omgivningen och oftast även för oss själva. Det vi skäms för, det vi är rädda för. Det mörka, dit vi måste våga rikta ficklampan för att bli verkligt upplysta.
 
      Från det äckliga badkaret i tvättstugans inre rum tar berättelsens skruv. Nåt så inihelvete! John och hans grannar börjar en slags perverterad, övernaturlig, motrörelse till åttiotalets individualism. Genom att dela smuts och djupa hemligheter skapar de verkligt delad tillvaro. För en stund. Men för grannarna blir blotta vetskapen om att det gemensamma, ärliga, fula finns, mening åt resten av tillvaron. Som en religion, en supporterklubb eller en familj. Samtidigt vill de djupare ner i svärtan.

       ”Det är svårt för att inte säga omöjligt att egentligen känna en annan människa. Oavsett hur öppenhjärtligt någon redogör för sina åsikter och preferenser, sin historia och sina rädslor, hur lång tid man än tillbringar med den andre så dras man med misstanken att det mest väsentliga inte förmedlas; vem den andre 'är', bortanför summan av sina egenskaper. Människor klokare än jag har brottats med denna fråga och den är lika komplicerad som banal.”

       Jag läser ”Rörelsen” som en bok om ensamhet, depression och självskadebeteende. Ångesthantering och flykt. Hela världen kretsar kring John och hans ego, på den deprimerade människans vis letar han mening direkt framför sig, men ”Rörelsen” visar samtidigt på alla människors behov av gemenskap och sammanhang.

       Jag gillar balansen mellan verklighet och fiktion. Magisk realism kallar vissa det. Surrealism kanske. Fantastik. När jag började läsa trodde jag faktiskt att jag enbart skulle läsa en självbiografi av en författare om sitt skrivande. Först senare kommer insikten att ”Rörelsen” är en fristående del två av en trilogi, och att det fanns mycket mer gotta än bara författartricks i den här boken.
       Jag har nyligen, genom en skoluppgift, fått bekanta mig med Palmemordet, och hajar till av hur Dekorimas skyltfönster (framför vilket Palme sköts) dyker upp gång på gång i ”Rörelsen” och leder fram till ”Rörelsens” finurliga avslutning, där vi bjuds bland annat en tänkvärd förklaring till vilka och vad som dödade Olof Palme.

När jag slagit ihop ”Rörelsen” bildgooglar jag direkt på Ajvide för att se om hans underarmar är ärrade. Och jag kommer aldrig att tänka att den låsta dörren i vår tvättstuga inte är lockande läskig. ”Rörelsen” fungerar.
       Jag skräms till eftertanke.
       Ikväll kramar jag Ida och barnen hårdare. 

(Köp här eller här)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar