”Adjustment Day” av Chuck Palahniuk (2018)

Jag joggade till närbutiken för att hämta ut den här boken, fylld av samma känsla som då jag skyndade hem från lågstadiet på torsdagarna, då jag visste att det nya numret av Kalle Anka skulle vänta i brevlådan. Jag är visserligen ofta peppad på (för mig) nya böcker, men sådan genomgripande förtjusning är ändå mer sällsynt idag. Chuck Palahniuk (jepp, han som skrev Fight Club) är en favorit, och jag visste att han i ”Adjustment Day” skulle göra det som andra stora författare (tex. Anyuru och Houllebecq) redan gjort, i scifi-form ta sig an högerpopulismen som gror i vår samtid.

      ”Adjustment Day” leker med tanken på hur ”the formerly united states” skulle te sig, om kulturseparatister och internetkrigare ur alt-rightrörelsen faktiskt skulle få sin vilja igenom. Det blir en rolig, bisarr och obehaglig läsning, helt i linje med Palahniuks tidigare författarskap.

      De Förenta Staterna finns inte längre, utan har ersatts av Gaysia, Caucasia och Blacktopia. Det är intressant att konstatera att han inte fokuserat på muslimer, utan asiater, muslimer och andra avvikande deporteras dit ”dit de hör hemma” och är egentligen märkligt frånvarande i hela boken.

      Men givetvis blir inte en samhällsordning baserad på biologi och sexuella preferenser friktionsfri. Palahniuk vrider sin berättelse varvet runt och skildrar de parallellsamhällen och skuggvärldar som de människor som avviker alltid skapar, de som kommer i kläm och behöver andra alternativ än statens eller majoritetens. Genom detta visar Palahniuk samtidigt skickligt hur vi redan idag bygger stater och nationer på idéer, och inte på några naturlagar.

      I ”Adjustment Day” använder Palahniuk inte, vilket han brukar, en cynisk och opålitlig jagberättare, utan har korta textstycken som byter mellan tiden innan revolutionen, och efter. Det fungerar väl, men på bekostnad av karaktärerna. De är lite för många för att känna med, eller ens hålla isär. Men det gör mig inte så mycket, detta är främst en bok om oss människor som samhälle, snarare än som individer, en bok som är ett skruvat sociologiskt tankeexperiment.

      Konspirationerna och andra mer eller mindre vildsinta teorier bubblar och pyr överallt i boken. Amerikanska regeringen håller unga killar lugna genom online-gaming och porr, och när det kokar över så låter regeringen krig gallra ut den egna populationen av unga killar. Och pyramiderna var verkligen leviterande flygfarkoster, men som afrikanerna satte ur bruk då den vite mannen kom invaderande. Och så vidare.

      Jag njuter med hela hjärnan då Palahniuk går tillbaka till tankarna i Fight Club, om stödgruppernas nakna ärlighet och öppenhet, men tankarna går till Nietzsche då Palahniuk låter dem bli vår tids kyrkor:

      ”Traditional places oif worship had been reducted to crass theaters where people went to signal their status and virtues. A true church had to serve asthe place where people went in safety to risk confessing their worst selves. Not to boast and display their pride.”

      Sen är det djupt läskigt att Palahniuk låter sina högerrevolutionärer leta potentiella medrevolutionärer just där, hos de utstötta och svaga, de som tydligast saknar mening och sammanhang, där enkla svar på stora frågor kan få som mest fäste. Palahniuk visar också hur viktigt det är för oss människor att känna att vi har rätt och att andra har fel, och hur man, genom att låta andra känna att de har rätt, stärka deras tilltro till lite vilken sanning som helst.

      EXAKT SÅ som högerpopulismen fungerar idag. Ett bygge av känslor och psykologi, som inte går att bemöta med enbart politisk argumentation. Det är verkligen på tiden att vi som samhälle inser detta, och det gläder mig att Palahniuk gör något av den insikten.

      Förutom att vara en bok om högerpopulism och separatism, är detta en bok om män och manlighet. Palanhiuk har letat upp en verklig tysk socilogiprofessors (Gunnar Heinsohn) teorier om en ”youth bugle”, en demografisk förklaring till uppror och förändringar som går ut på att då för många unga män saknar tydliga sammanhang i ett samhälle, så finns stor risk att saker exploderar. Att unga ostimulerade män är fulla av handlingskraft och villiga att bli ledda, och detta utgör en förklaring till framväxten av fascism, socialism, kolonialism, egentligen de flesta stora händelserna i vår historia, oavsett politisk eller moralisk riktning. Det är en intressant tanke.

      Palahniuk skildrar också Internet, och hat. Om den här grejen att vi tenderar att tänka på internet som inte en del av verkligheten, och vice versa. Svinfarliga, desillusionerade tankar.

      Jag tror, tack och lov, att de fenomen boken pekar på aldrig kommer bli potentiell verklighet, åtminstone inte i den omfattningen (duh). Jag tror att Palahniuks framtidsskildring bortser alltför mycket från att om unga internetkrigande män ska lämna sina tangentbord, så kommer de också att tvingas bli aktörer med eget ansar för sina handlingar, och kan inte längre bara offer för olyckliga omständigheter, orättvisa lärare, stränga föräldrar, feminism och så vidare.

      Fast samtidigt, ju fler unga tonåringar som känner att de inte har plats i världen, ihop med internets giftigt enkla lösningar, så kommer det fortsätta dyka upp galningar som agerar enskilt, likt incel-terroristerna och andra skolskjutningar. Och, det verkar bli allt vanligare för unga män att mörda för uppmärksamhet, hellre än att vara ingen alls. Och vår demokrati är skörare än vi vill inse..

      De litterära referenserna strösslas det rikligt med i den här boken, på ett vis som jag inte känner igen från tidigare böcker, men uppskattar. Ezra Pounds fascism, en svart separatists raljerande över ”Vredens druvor”, sammanblandningen av Martin Luther King och Stephen King. Jag får googla för att ta reda på om Hitler verkligen hade en crush på Wittgenstein, och flinar åt en elak (och träffande!) sågning av Palahniuks egen mest populära bok Fight Club.

      När jag sitter där och skrockar som värst så inser jag att jag så oerhört tydligt hör till Palahniuks målgrupp. Man, pseudointellektuell med en bred palett av populärkulturella referenser. Men det är klart, hade jag varit amerikan hade säkerligen ytterligare ett gäng referenser och skämt trillat på plats.

      Egentligen är hela Palahniuks författarskap delvis en slags gestaltning av manliga principer. Rått, hårt, våldsamt, nördigt, sprängfyllt av ironi, känslokallt, cyniskt och med ”högt i tak”-skämt kring exakt vad som helst. Men det är ett konstnärligt grepp, han är ingen populist, utan det är upp till oss som läsare att låta hans pricksäkra cynismer skjuta oss i hjärnorna. Sedan får vi själva pussla ihop spillrorna till något mer hållbart. Just provokationen som verktyg för att säga saker om samhället får mig att tänka på markis de Sade, som jag just nu har väldigt färsk i skallen.

      Iallafall, denna litterära täthet, tillsammans med otaliga vister och vändningar, precis när du tror att du förstått en karaktär visar det sig att den ljuger, luras eller låtsas och handlingen förändras, gör Palahniuks böcker till ansträngande läsning, utan en lugn stund (även om han bjuder på svarta skratt som”Ashanti, apparently, had put the 'rapist' in the therapist.”).

      Allt detta, och det faktum att han triggar så mycket tankar att jag utan problem skulle kunna skriva flera sidor till om bara den här boken, gör honom till en av mina absoluta favoritförfattare. 

(Jag köpte den här, o den finns här)