”Torture garden” av Octave Mirbeau (1899, 1973)

Min vän Linda fortsätter servera mig dekadensens pärlor! Octave Mirbeau var samtida med J-K Huysmans, och även om hatet mot den västerländska samtiden känns igen, så vandrar mina associationer snarare till den något senare franske litteräre hjälten Georges Bataille. Men, där Bataille går över gränser för att visa mig saker om mig själv så går Mirbeau över dem för att visa något om samhället. ”Torture Garden” överraskar, för bakom titeln och det fula, missvisande omslaget (tror inte författaren skulle godkänt det) så döljer sig en rolig, grov politisk satir. Mirbeau var anarkist och hela boken är tillägnad:

  "To the priests, the soldiers, the judges, to those people who educate, instruct and govern men, I dedicate these pages of Murder and Blood."

  Och jag jublar. Dekadensens transgressivitet har jag redan förtrollats av, men då för de psykologiska, individuella poänger som Oscar Wilde, Huysmans, Bataille, Nin och så vidare gör. Men när Mirbeau använder samma stil och hypnotiska grepp för att diskutera samhället, så blir det en ny nivå av litteratur. Helt underbar, och givetvis vidrig, läsning.

  Om inte dedikationen skickat associationerna rätt så börjar romanen med ett samtal mellan en samling elitistiskt intellektuella, om mord som primär drivkraft i samhället, något som finns i alla på olika nivåer, oberoende om vi erkänner det eller inte. Hårda ord, uppblandade av syrlig komik, som drastiska citatet:

  ”Some backs call for the knife.”

  De börjar byta allt grövre anekdoter om mord och våld, då en ur sällskapet reser sig och börjar läsa ur ett tidigare opublicerat manuskript, med just rubriken ”The Torture Garden”.

  Därefter läser vi en cyniskt framskriven jagberättare med misslyckad politisk kampanj (baserad på rödbetor!) bakom sig, som utpressar en nära vän för att klara tillvaron och får sig ett slags underligt vetenskapligt stipendium för att åka till Ceylon och studera embryologi, ett ämne som vår berättare absolut inte behärskar, men ändå nappar på. På båtfärden träffar jaget Clara, en av de mest fantastiska litterära femme fatale-karaktärerna jag läst. Vacker, förförisk och totalt genomrutten lockar hon med sig berättaren till Kina istället, för att där leva tillsammans med henne i överflöd och fritt från västs framrusande rationalitet och industrialisering. Den namnlöse berättaren följer förtjust med, men upptäcker allt eftersom att Clara är mer förtappad än han vill inse, och i berättelsens klimax tar hon honom till just en tortyrens trädgård, där hon njuter av att se fattiga fångar plågas till döds.

  ”It is not dying that is sad – it is living, when you're not happy.”

  ”Torture Garden” är en symboltät roman, som får mig att tänka på ”Moby Dick”. Till viss del fungerar den här romanen likadant, som en slags spegel. Läsaren ser det som en har med sig in i läsningen.

  Mirbeau plöjer i fårorna som Bataille senare gjorde djupare, om kopplingarna mellan sex, njutning och döden, men den som läser ”Torture Garden” för att stilla någon tortyrporr-ådra kommer finna sig nedtryckt i sitt äckelhål av Mirbeaus spegel.

  Det finns massor att säga om något så här mångbottnat, radikalt och skickligt. ”Torture Garden” är en uppenbart antikolonial bok, en perverterad variant av sin samtida Joseph Conrads ”Mörkrets hjärta”, utan att glorifiera ”den andre”. Tvärtom, alla får skit av Mirbeau som genom det här verket fortfarande (kanske mer aktuellt än då det skrevs) skriker att vi måste sluta blunda. Allas händer är blodiga, oavsett skicket på civilisationen.

  Även om Mirbeaus roman visserligen är mer ironi än skräck, rör den sig långt ifrån de ”mysrysare” som i vår samtid förstör skräckgenrén. Nej, det gör ont på riktigt att läsa ”Torture garden”. Mirbeaus ord skadar, men inte primärt för vad som händer karaktärerna, utan för vad som händer i mig. Skenheligheten exploderar som fyrverkerier inuti mitt bröst, när Mirbeaus karikatyr riktar lampan rakt mot våldets fundament, som fortfarande, hundratrettio år efter han skrev fram det, bär vårt samhälle. (tror du jag överdriver? Hur många väpnade konflikter pågår? Hur många människor sitter fängslade världen över? Hur många torteras exakt i denna sekund? Eller vafan, googla gore, vithetsnormer, eller fundera över vilka böcker som säljer mest och varför.)

  Och här hägrar ett ställningstagande jag nuddat förr i bloggen. Missförståndet att all transgressiv litteratur, surrealism, dekadens bara är chockerande fantasier som läsaren läser för att ”få se vad för sjuka sjukligheter som rör sig inuti de Sade.” Visst, det är en av drivkrafterna, men inte den som gör att fältet fortsätter vara så innerligt intressant för oss läsare som letar efter att utmanas. För det som de här författarna främst lyckas med är att visa vilka sjukligheter jag själv bär runt på och reproducerar.

  Tror du att det finns något som är normalt? Tror du att du är normal? I dare you to öppna the pandoras ask av dekadens!

(Det finns en svensk översättning, utgiven på Vertigo, detta flaggskepp för litterär smuts på svenska. Jag har inte läst den, utan läste den engelska översättningen. Omslaget är snyggare på den svenska, mindre misogynt, om än lika frånvänt från romanen som den engelska, och även om jag tycker att den svenska titeln Lidandets lustgård” klingar vackert i munnen så skildrar den sämre än ”Torture garden” bokens innehåll. Men Hans Johansson översatte markis de Sade tjusigt, och har säkert gjort ett bra jobb här också.

Men, nog börjar det bli dags för mig att slipa skolfranskan så jag kan bita tag i de här gamla fransoserna på originalspråk..
Länk och länk och länk och länk för pingly.)