”I avgrunden” av J-K Huysmans (1891, 2017)

   ”Faktiskt är de enda människor som är värda att lära känna antingen helgon, brottslingar eller galningar [..] Förnuftigt folk är per definition intetsägande, eftersom de bara maler på i evighet om sina trista och torftiga liv.” 

  Jag fortsätter att läsa igenom Alastor Press fina översättningar av urdekadenten J-K Huysmans. ”I avgrunden” följer jag ännu ett halvhjärtat maskerat alterego till författaren, Durtal. Likt des Esseintes i ”Mot strömmen” är Durtal också djupt äcklad av sin ytliga samtid, och längtar efter ett mer meningsfullt liv. Han söker i konsten, men framförallt i religionen och spanar trånande på klosterlivet men,

  ”Han tänkte på klostret ungefär som en prostituerad tänker på att söka sin tillflykt i en bordell där hon undkommer gatans faror, slipper bekymra sig om mat och hyra, och inte behöver tvätta och stryka.”

  Huysmans lyfter igenom Durtal igen fram medeltiden som visserligen mörkrets och vidskeplighetens tid, men också smärtans och det utsöktas tid. En tid för konst, religion och stora tankar. Artonhundratalet har visst ”inte åstadkommit annat än förfalskandet av mat och mer sofistikerade varor”. Och jag tror att det är positionerandet mot kapitalismens varufiering och modernismens avståndstagande från det heligt meningsfulla som gjort Huysmans till en av dekadansens kanske viktigaste författare.

  Det är väl ingen stor spoiler att Durtal i nästa bok (”En route”) kommer bli katolik, på samma vis som författaren själv (de fotspår som Houellebecqs huvudperson i ”Underkastelse” utforskar), men i ”I avgrunden” balanserar Durtal fortfarande på tröskeln till den organiserade tron och sneglar över axeln mot ockultismen. Durtal vurmar för medeltidens kyrka kontra sin samtida:

  ”Idag hatar Kyrkan de fattiga och mysticismen dör i ett prästerskap som tyglar brinnande hänförelse, predikar andlig måttlighet, kyskhet i sina postulationer, sunt förnuft i bönerna, ja, själens bourgeoisie!” 

  Durtals sökande går i romanen dels genom samtal med katolskt och esoteriskt kunniga, och dels genom en redogörelse för en bok om markisen Gilles des Rais som på fjortonhundratalet ska ha stridit tappert vid sidan av Jeanne d'Arc mot engelsmännen. Därefter ska han ha förtappats, funnit satanismen och blivit historiens första seriemördare med hundratals bestialiska barnamord på sitt samvete. Durtals tes är att både Jeanne d'Arc och Gilles des Rais varit uppfyllda av någonslags helig ande, av förhöjd mening, bägge exempel på själens motpoler, ingen av dem vansinnig. För att utreda Gilles des Rais, och förstå varför vissa gör gott medan andra gör ont, börjar Durtal jaga tillträde till en samtida satanistisk svart mässa.

  ”I avgrunden” är känd för att vara den av Huysmans böcker som handlar om ockultism, astrologi, runmagi och kanske framförallt om satanism. Jag börjar givetvis googla loss. Referenserna till alla de metalband som skrivit om Gilles des Rais är otaliga. Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” handlar om honom, Cannibal Corpse har påstådda citat i albumkonvolut, en barndomsbekants kommande blackmetal-album har tagit hela sitt namn från ”I avgrundens” originaltitel. Gilles des Rais är också varulvsskurk i en ny variant av Castlevania. Och så vidare.

  Jag letar mig fram till ett transkriberat föredrag på ämnet des Rais skuld som skulle hållits på Oxford 1930 av Aleister Crowley, men förbjöds. Sedan snubblar jag över bloggen ”Gilles des Rais wasinnocent”, som är en underlig plats på internet. En engelsk och franskläsande kvinna som gjort till sin livsuppgift att bevisa att markis des Rais inte var det monster som han målas upp som. Istället var den engelska inkvisitionen som dömde honom och spred rykten om påstådda kopplingar till Satan, för att minska kraften i eventuellt martyrskap (kom ihåg Jeanne d'Arc..).

  Jag är definitivt inte tillräckligt insatt i frågan om Gilles des Rais skyldighet eller oskyldighet, min hjälte Georges Bataille verkar till exempel varit övertygad om hans skyldighet. Men för ”I avgrunden” gör det ingen skillnad, annat kanske än för den som missförstått och läser romaner i jakt på objektivitet.

  Och, samtidigt är det värt att nämna att den som läser ”I avgrunden” för det transgressiva riskerar bli rejält besviken. Romanen innehåller absolut några gränsliga övertramp, men utgörs ändå primärt av långsamma samtal med långa teologiska utläggningar, som lutar mer åt katolicismen än satanismen.

  Jag ser fram emot att läsa ”En route”, för även om jag förstår skillnaden mellan institutionaliserad maktutövning och individuell tro så har jag svårt att tro att Huysmans kommer övertyga mig om att katolicismen är speciellt mycket mer än en struktur för att låta präster våldta barn. Samtidigt, är det någon författare som ska lyckas så är det kanske han. Jag får allt erkänna att ”I avgrunden”, i motsats till mina förväntningar, snarare tog mig ett steg närmare Jesus än längre bort. Därmed inte sagt att jag blivit kristen, men Huysmans magi hjälper mig att göra tillvaron helig, och kyrkklockor kommer till exempel aldrig mer låta på samma sätt.

  Jag reagerar på att den satanism som Huysmans skriver fram är den rena ondskan. Det är blod, offer och tortyr för gärningens egen skull, och landar långt ifrån den nutida nietzscheanska tankegods som jag intresserar mig för. Den som inte håller på med demoner eller handlar om att få makt genom att plåga andra, utan genom att lära känna sig själv och ta sin upplevelse av tillvaron på allvar, som visar att vi kan göra tillvaron magisk genom att iaktta hur våra sinnen filtrerar upplevelsen av vår existens, som landar i att vårt medvetande är något att vårda och utveckla, snarare än dränka i förströelser. Att tillvarons kärna finns inuti oss, och inte i några regelverk utanför oss. Men när jag skriver fram det så inser jag att Huysmans antagligen skulle hålla med om det mesta, fast kalla det för mysticism.

  Huysmans fortsätter inte vara aktuell för att han är fantastisk på att gestalta känslor eller skildra miljöer. Kärlekshistorien är ofta direkt skrattretande. Nej, jag tycker att hans storhet ligger i den breda kunskapsbas han skriver från, en andlig vilde med en elitistisk kulturdyrkande syn på världen ger en inspirerande grundposition, som jag utläser ungefär som: tillvaron har den mening vi ger den. En insikt som har mycket att ge vår flytande postmoderna samtid, där allt tommare ytlig rationalism gör att vi är många som vinglar hejvilt genom existensen.

  Intressant är ändå hur jag faktiskt initialt ligger ovetande på lässoffan och lyssnar på Celtic Frosts ”In the crypt of Rays” medan jag läser inledningen av ”I avgrunden”, när några ord letar sig genom min läsning. "Gilles De Rays – the perverted son". Jag hajjar till och kollar upp texten. Sammanträffande skulle väl de flesta säga. Inspirerad av Huysmans och Jung ser jag hellre synkroniciteten i det. Det blir roligare så.

Min utgåva är tjusigt översatt av Elias Wraak, men tyvärr saknar den förordet som Nikanor Teratologen skrev till den första versionen av Wraaks översättning. Jag förstår valet att plocka bort denne kontroversielle herre, men blir ändå mycket sugen på att få läsa hans tankar om Huysmans och ”I avgrunden”. 

Och just det, länk, länk, länk för pingly, men köp alltid direkt från förlaget. "I avgrunden" är billigare från Alastor, och dessutom går mer pengar till de som faktiskt gör allt det här slitgörat med att översätta obskyr litteratur för mig, och er, att förkovra er. Dit och supporta, för tusan!