Jag har fem kompletta årgångar av
Kalle Anka & C:O och tre-fyra år av Kalle Ankas pocket från
nittotalet hemma hos mamma och pappa. Jag har läst Moby Dick fler
gånger än jag vill erkänna. Jag älskar dystopier. Jag älskar
nörderier. Jag bryr mig om hälsofrågor. Jag gillar satir.
Jag borde ha gillat ”Duck city”.
Andersson skriver fram en underlig
framtidsdystopi där USA får bli Duck City, fetma och anorexi har
blivit dominerande samhällsfenomen och karaktärerna får form från
detta och från Walt Disney. Kalle A är den fete lågintelligente
arbetaren, Kajsa A är hans tjocka kärlek, John von Andersson är
den smällrike, vältränade kapitalisten som lever på att folk äter
ihjäl sig av hans ohälsosamma mat. Kalles brorsöner krigar i ett
sandligt land långt borta och skapar stor ångest i Kalle som han
äter bort. Samhället för samtidigt en kamp mot fetman, Operation
Ahab, där fetman är den vita valen. Och någon piskar och dödar
överviktiga.
Jag tänker mig Lena Andersson som ett
spjut i sidan på kristen fundamentalism. Men ändå har hon skrivit
en dystopisk satir om USA, utan att nämna Jesus? Fundamentalismen i
”Duck city” är istället kostkopplad, men landar i att ingenting
är viktigt, och då förlorar hon mig som läsare.
Jag förstår aldrig den här Kalle
Anka-grejen som ”Duck city” har. Är de ankor eller inte, och
varför är det viktigt? Att Andersson parafraserar öppningsmeningen
från Moby Dick borde fått mig att jubla, men istället känns den
bara lösryckt insprängd i en textmassa. Vi som känner igen den
förväntar oss mer än namedropping, och de som inte förstår den, bryr sig
gissningsvis inte alls.
Men det är så mycket annat som jag
inte heller förstår i den här romanen.
Som vad Andersson vill ha sagt, eller
vem vi ska sympatisera med? Satir ska ju gärna slå uppåt för att
fungera, men jag tycker att en stor del av viktskämten slår neråt,
på ett osolidariskt och totalt ospännande sätt. Visst förstår
jag att Andersson vill visa på fundamentalism aldrig är bra, men
jag tycker aldrig att vi kommer tillräckligt djupt i frågorna för
att det ska bli spännande. Och samtidigt är det för ytligt för
att bli roligt.
Romanen spretar och kan inte bestämma sig, och jag
blir direkt överraskad när jag läser i en intervju att Andersson
menar att hela romanen är en kommentar till Irakkriget som pågick
då den skrevs. What, tänker jag. Det syns inte direkt.
Det finns några snygga grejer, som
kopplingarna mellan artonhundratalets slaveri användes för att få
tag i socker, nu i nutid övergått i att fattiga svarta föräter
sig på samma vara. Och jag gillade raden:
”Alla placerar väl sin
gränslöshet någonstans.”
Men allt är överlag så indränkt i
ironi att jag mest blir irriterad, på ett dåligt sätt. Det känns
som att Andersson inte riktigt brytt sig om sitt verk, och det finns
så många lager av ironi att jag inte heller bryr mig efter ett tag.
Driver Andersson till och med med sin egen bok genom det här med att
Kalle A och John försöker skriva? Ord som ty, åstunda,
högfärdslater, cirkumflexer får mig att tänka det. Men jag vet
inte. Och jag bryr mig inte.
(Finns här.)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar