"Selamlik" av Khaled Alesmael (2018)

Jag har hälsat på Khaled Alesmael. Men bokstavligen bara hälsat på, för som vanligt blev jag för starstruck för att våga fråga honom om någonting alls. Dessutom var det först nu, ett halvår senare, som jag läste hans bok.

  Selamlik är ett turkiskt ord för ett paradis för män (stavas egentligen med turkiskt i utan prick, som uttalas som ett tjockt ö. Men det skriver jag nog mest för att jag vill showa med att en gång i tiden ha kunnat lite turkiska). Iallafall, romanen handlar främst inte om Turkiet, utan de bägge parallellhandlingarna skildrar dels Syrien innan kriget och den arabiska våren, och dels om livet som flykting i Sverige i mitten på 2010-talet. Det i sig är viktiga inifrånberättelser, men "Selamlik" vrider upplevelsen ett varv till genom att skildra de här bägge världarna från en homosexuell mans perspektiv. Vi får fantastiska förbjudna skildringar inifrån badhusen i Damaskus, där homosexuella förvisso har sämre rättigheter och ingen plats i offentligheten, men istället bygger sina egna homoparadis, världar vid sidan om homofobin. Jag som läsare snubblar gång på gång över mina egna fördomar om arabiska män. Vi får samtidigt uttråkade asylsökande i småländska skogar som runkar och sover bort ledan av att vänta på livavgörande beslut längs det löpande band som är svensk migration.
  Jag uppskattar hur Alesmael vågar skildra homofobin bland asylsökande, utan att göra dem till varesig "ondskefulla  invandrare" eller "korkade offer". Samma modiga känsla får jag över hur han skriver fram de danska homosexuella männen som bara vill bli knullade, aldrig knulla, eftersom mannen från Mellanöstern måste vara ett dominant machovilddjur.
  (Men. Bokens allra bästa bild är ändå den av flyktingen i leopardsuspensoar!)
  "Selamlik" gör klart för sina läsare att Syrien inte enbart var ett helvete för homosexuella. Och Sverige inte är det HBTQ-paradis som vi gärna vill ge sken av att vara. Jag minns någon intervju jag läste där någon sa "Visst, vi är representerade i varje teveprogram, men jag får mer stryk på gatan än någonsin."

  Omslaget och inledningens vattendroppe som rör sig längs manskroppen skapade en förväntan i mig om att romanen skulle vara homoerotisk, men jag läser främst en slags sociologisk skildring av manligt homoliv (Det är inte bara det anonyma bögknullandet på offentliga platser som får mina tankar att gång på gång gå till min vän Arnes bok "Bög i folkhemmet"). Visst, det finns kroppsvätskor, penetration och intima lukter, men jag blir ändå lite överraskad över hur oskyldig "Selamlik" är i sina sexskildringar. Samtidigt inser jag att romanens sprängkraft ligger någon annanstans, och får mer kraft på det här viset då den inte kan förbises som porr eller snusk. 

  Träffar jag någon gång Alesmael igen (kanske på Haket?) kommer jag inte våga säga att jag tycker att vissa scener går för fort. Att jag bet mig i läppen över att drömmen om Lot i Koranen bara är beskriven och inte gesaltad. Jag ska säga något om att det är kul att jag och huvudpersonen delar litterära referensramar. Herakleitos, Nietzsche, Tom of Finland. Men jag ska också drista mig till att våga säga tack. Tack för en viktig roman. Tack för öppnandet av mina ögon. Tack för fin läsning.

  Köp här eller här eller här.