”De otroliga tefaten” av Eugen Semitjov (1974)

En av insikterna av att tillfriskna ur en depression har för mig blivit att vårda lillpojken i mig, den där lille orolige som uppfostrades av Arkiv X, Jules Verne och En Ding Ding Värld. Under många år skämdes jag över honom. Det gör jag inte längre, utan nu jublar jag då jag hittar en bok med detta omslag på en loppis.

  Jag kände igen Eugen Semitjovs namn som den som tecknade "Allan Kämpe", men min obildning blottas  och överraskningen blir stor då jag börjar läsa. "De otroliga tefaten" är inte lättsmält scifi. Semitjov var inte bara tecknare och författare. Han var tydligen kanske allra främst en vetenskapsjournalist som belönats med stora journalistpriset, som närvarat och rapporterat vid flera historiska rymdhändelser  och intervjuat (bland väldigt många andra) Juri Gagarin och Carl Sagan.

  ”De otroliga tefaten” handlar visserligen om flygande tefat, men är inte fiktion utan ett slags kunskapsgenomgång. Boken är skriven med journalistens nyfikenhet men utan att förlora forskarens rationalitet, och följer överlag formen Fallbeskrivning – Källgenomgång/kritik – Semitjovs avslutning där har blottar bluffen/feltolkningen etc. Satelliter, väderballonger, testflygningar av nya militära farkoster, Kalla Kriget-rädslor, direkta bluffar och så vidare. Samtidigt finns ett par berättelser som han tillåter vara svårklassificerade eller ickefalsifierade. Semitjov är tydligt bildad i fysik, mycket handlar om ljusfenomen eller väderskiftningar, men han skriver på ett enkelt vis som är lätt att ta till sig. Vissa gånger skriver han för lätt och för raljerande, men samtidigt kan jag förstå att en lär bli lite trött på alla ”troendes” vilda fantasier och spekulationer (varning för rabbithole men kolla till exempel in dåren George Adamski och hans spektakuläriteter).

  Semitjov nämner Carl Jung och hans fina text om att UFO-fenomenet kan förstås som en modernare variant av religiösa uppenbarelser, men jag saknar ändå en del psykologiska förklaringar till alla UFO-fall som gås igenom. Jag förstår att Semitjov är fysiker och vetenskapsjournalist, och inte psykolog, men jag tycker ändå att vanföreställningar sprungna ur psykisk sjukdom borde nämnas, eller den mänskliga självupptagenheten, desperationen att vilja bli sedd, behovet att känna sig speciell, viljan att tro, kan driva en till extrema åtgärder. Men i intervjun med Carl Sagan mot slutet nuddar vi ändå det senare perspektivet, då Sagan jämför "de troendes" osannolika antal UFO-besök varje dag, varje år, med medeltidsmänniskans tendens att se sig själv som existensens medelpunkt. För, även om universum är oändligt och förutsättningar för liv torde ha uppkommit på många fler platser än här, så är det yttepytte liten mikrochans att de skulle ha letat sig hit till jorden, och dessutom då välja att studera oss på håll, i skymundan, och inte ta kontakt.

  Trots att Semitjov lyser med vetenskapslampan och blottar tiotals bluffar och feltolkningar och önsketänkanden förmedlar han ändå den där underbara svindlande känslan av att allt kan hända i rymden. Jag får vibbar av en fin dokumentärfilm om UFO-Sverige jag såg för några år sedan, där de säger sig leta efter känslan att vara liten och nyfiken. Jag håller helt med, det är en av meningarna med det mänskliga livet. Men för den skull får en inte sluta tänka kritiskt. Semitjovs bok påminner mig om det.

  Lite sur blev jag över att Roswell lämnades helt utanför Semitjovs bok, iallafall inte direkt utskrivet, och aldrig något om Area 51 eller liknande. Men samtidigt handlar boken om oidentifierade flygande objekt, inte spekulationer kring mörkläggningskonspirationer (det kan ni få färska varianter av i podcasten här eller på Netflix).

  Om du också gillar omslaget så är boken fylld av Semitjovs egna illustrationer, och på hans hemsida kan du köpa fina tryck av en del av hans verk.