"En mördares självbiografi" av Carl Panzram (2015)

JVVF-killar är en grej. "Jag-vill-verka-farlig". De är såna som försöker verka mer extrem än han är, vill vara tuff fast egentligen är en tönt. Och så vidare. Galago har gjort en del grejer på konceptet, och först blev jag irriterad och tyckte det var fånigt. Sedan insåg jag att det var för att jag kände mig träffad. Men som vanligt finns självinsikten i ett perspektivskifte, från kränkt skörhet till humor, och nu tycker jag snarare att det är ganska pricksäkert och roligt begrepp.
 
  Jag läser som bekant mycket våld, smuts och snusk (JVVF..) men då kan jag hela tiden skydda mig bakom konstverk/konstnär-grejen. Men Panzram har mördat, på riktigt. Utan att ångra annat än att han inte dödat fler. Det är en annan sorts litteratur att förhålla sig till. Men å andra sidan är han avrättad sedan länge, och kan alltså inte profitera på sin egen svarta historia. Oavsett köpte jag hem boken för något halvår sedan, och nu blev det läsning.
  
  "En mördares självbiografi" har ett unikt upplägg, en litterär och beläst mördare berättar om sitt liv. En man som dömts för mord i verkligheten, vars brev publiceras i bokform. Carl Panzram har dragit nitlott i livets tombola, växer upp utfattig och övergiven, blir slagen och sexuellt utnyttjad, och kapitulerar helt inför detta genom att låta det berättiga alla hans egna svinigheter. Han befriar sig själv helt från egenansvar, eftersom andra gjort honom illa först. En lätt haltande filosofi, men som ändå säger något om mentaliteten om de våldsverkare som fastnar på "fel sida lagen", och är den klart mest givande delen av hela boken. Men jag hade önskat att Panzram uppehållit sig mer kring frågan om varför vissa som utsätts för våld väljer att slå tillbaka/slå andra, medan många väljer att inte göra det. För jag hade en del förväntningar. Jag tänkte mig något tankeprovokativt, hat som drivkraft, att leva för att mörda, en intelligent men skruvad skrivare. Jag visste att Panzram läst Nietzsche och Shoupenhauer, och trodde att jag exempelvis skulle få läsa något slags försvar till mord (lite på samma sätt som de Sade gör i den här samlingen.
  Men Panzrams uppräknande av brott blir egentligen inte mycket mer än en kavalkad av råa beskrivningar, och läsningen förlorar mycket i litterär upplevelse och landar i perverterat skryt. Och varför skriver Panzram bara om sina brott? Han måste ha upplevt annat under sitt liv, för även om han kanske inte var kapabel till att älska och levde för våldet och hatet, så verkar han åtminstone haft kapaciteten att bli arg?
  Näe, den här boken blir mindre filosofiskt utmanande och de repetitiva provokationerna blir rätt långtråkig läsning i sina hemskheter, när väl den initiala chockeffekten lagt sig, och får mig istället att associera till en annan de Sade-text: De 120 dagarna i Sodom. (Våldet gömmer också ytterligare en intressant berättelse, den om fängelsevakten Henry Lessner, mottagaren till alla de brev som publicerats, och som är den som tror på Panzrams berättelse och kämpar för att få den publicerad.)

  Översättaren har ansträngt sig med fylliga kommentarer, men som på några ställen skjuter en stor bit av Panzrams trovärdighet i sank. Vi förstår att mycket att det som Panzram skriver fram som faktiskt inte går att bevisa, eller som är direkt felaktigt. Och då börjar jag tänka på hur mycket annat som är fiktion, eller hur mycket av det framskrivna som är Panzrams sätt att få andra att hata honom lika mycket som han hatar sig själv. Panzram var onekligen farlig, men han vill verka ännu farligare. Och jag tröttnar på den läsningen.
  Men kanske är det bara ett försvar, att jag är oförmögen att tro att sådan ondska finns i människor.
  För att jag vill kanske verka farlig. Men jag är inte farlig, inte annat än i min naivitet. 

Köp direkt från förlaget, inte från imperiet.
Berättelsen finns tydligen filmatiserad av Oliver Stone.