”De 120 dagarna i Sodom” av Markis de Sade (1785, 2005)

Ett ökänt verk, skrivet i fängelsecellen i Bastiljen, de skälvande veckorna innan den franska revolutionen, av en författare som redan då personligen pekats ut och fängslats av självaste Napoleon på grund av sina provocerande verk. En bok som efter tvåhundra år fortfarande river upp och sönder sina läsare, som är så kontroversiell att när den filmatiserades på femtiotalet så dödades regissören efter premiären. ”De 120 dagarna i Sodom” är ett magnum opus för en författare välkänd för sina groteska perversioner.

Plotten är enkel. Fyra stycken rika aristokrater köper/kidnappar ett antal barn, unga män och kvinnor och några gamlingar, spärrar in dem i ett bergspalats och bränner bokstavligen alla broar som leder dit. Därefter börjar de 120 dagarna, under vilka de fyra libertinerna lever ut exakt alla sina (och andras) lidelser och perversioner efter en noga utformad, stadigt stegrande plan. Avvikelser och överträdandet av gränser utgör egensyfte och upphovet till njutning.

      ”Och vilka är de varelser ni nu är underordnade? Djupt och erkänt skurkaktiga personer vilkas enda gud är deras liderlighet, vilkas eda lagar är deras lastbarhet och vilkas enda broms är deras utsvävningar; gudlösa rucklare utan principer och religion, den minst brottslige av dem är besudlad med fler tarvligheter än ni skulle kunna räkna upp, och i vilkas ögon en kvinnas liv, vad säger jag, en kvinnas? Livet hos var och en som bebor jordklotets yta, är lika obetydligt som utplånandet av en fluga.”

      Det blir en kavalkad i äckel, ett aldrig sinande uppräkning av grova förnedringar och övergrepp. Så uppenbart fantiserade, och de Sade inleder kanske med att leta anständighetens gräns, men passerar den kvickt och låter gränsen försvinna bakom oss i horisonten. (Du kan faktiskt inte föreställa dig hur grovt det blir.) Till en början läser jag boken med den distans konsten kan ha, sedan letar den sig in i mig. Jag börjar tänka på historier från nutiden, om sadistiska torskar som Kapten Klänning och andra som skildras i ”Skugglandet”, att vissa av de Sades grovheter faktiskt förekommit i verkligheten säger något om den mänskliga existensen. Att män med makt riskerar bli vidriga odjur som förlorar fokus på sin omgivning.

      Det finns dokumentärer om porrmissbrukare som upplever att de måste höja insatsen av förbjudet för att fortsätta att bli upphetsade, och plötsligt finner sig konsumera våldsam barnporr, inte för att de någonsin innan trott att de blir upphetsade av barn, utan för att de blivit slavar för sin egen njutning och jakten efter det förbjudna. Satt i det sammanhanget blir ”De 120 dagarna i Sodom” en viktig varning till vår nutida civilisation, som med Internets anonymitet, riskerar låsa upp all möjlig skit ur det mänskliga mörkret.

      Det slår mig att ”De 120 dagarna i Sodom” kan läsas som en slags vulgär variant av ”Ett ord i rättan tid”, en enda stor gestaltning av en större princip. Men istället för att som Liu Zhenyun skriva fram det vackert glittrande Indras nät, så skildrar de Sade människan som en maskinell skapelse av kött, en slav under sina egna begär. Och här förvånas jag över de Sades rykte som frihetsvurmare. Hans verk genomsyras visserligen av konstnärlig frihet, och något plan av fri, om än haltande, individuell sexualitet – men samtidigt är ingen karaktär verkligt fri. De tillfångatagna i romanen slavar under tyrannerna, medan tyrannerna slavar under sina egna begär. Markisens människor är kartongfigurer som fylls av köttets kraft, som vill leva ut kåtheten framförallt, eller tvingas till att leva ut andras. Visst, det måste varit en kraftig ateistisk motbild till de Sades samtida prästerskap och det han upplevde som hycklande verklighetsfrånvänt prat om själar och frälsning. Det måste ha varit farlig maktkritik när den kom – men idag, lever vi inte redan i en slags de Sade-värld, där vi bara är våra materiella manifestationer, vår kropp och vårt kött, egoistiskt sökande efter vår egen njutning, medan de ickemateriella värdena (och världarna) inte längre finns?

      Kanske försöker de Sade normalisera det onormala, och problematisera koncept som ”naturligt”. Och det blir intressant, för även fast läsningen bitvis är outhärdlig, för även om övergreppen och grovheterna överträffar ALL exploation-splatter-gore jag surfat och sett på genom mitt liv, så blir det ändå långtråkig läsning. Jag känner inget med karaktärerna, skiljer inte ens på dem. Men jag upplever smärtan och obehagen. Läsningen blir en slags mental tortyr. Och ändå fortsätter jag. Kanske har de Sade gjort mig till masochist, en som njuter av att förnedras och plågas?

      Många verkar på olika sätt ha jobbat med att göra markisen till sin. Överraskande nog flera välkända feminister som Simone de Beauvoir, Edda Manga, Angela Davis; främst (tror jag) eftersom han skrev om den kvinnliga sexuella upplevelsen med samma fokus som den manliga. Freudianer gör de Sade till för-Freudian i och med hans gestaltande av sexualiteten som den primära mänskliga drivkraften. Och kanske är ”De 120 dagarna i Sodom” ett pre-psykoanalytiskt sätt för markisen själv att skriva ur sig sina egna fängelsefantasier?

      Men jag slår igen boken med en känsla av att ha läst något som (tack och lov) inte liknar något annat, ett verk som inte passar in någonstans. Oavsett är detta väl någonslags definition av storslagen och odödlig litteratur. Att den fortsätter säga oss saker om oss själva, fortsätter tvinga fram tankar och diskussioner.

      Medan jag läst ”De 120 dagarna i Sodom” har jag följt den tunnelseende frikyrkodrivna ankdammsdiskussionen om Mr Cool och pedofillåten som kom för några år sedan, och ryser. Inte för att jag gillar Mr Cool, eller för att han lyckas provocera mig eller vara rolig, utan för att diskussionen och mobmentaliteten är så uppenbart idiotisk och trångsynt. Moralpaniken skenar, folk vägrar (med flit?) att se gränsen mellan konst och verklighet, och jag undrar förskräckt när dreven ska hitta till biblioteken. För hanteringen av oönskad litteratur är ändå ett mått på konstnärlig frihet i ett samhälle, och ”De 120 dagarna i Sodom” stod till min gläde framme på Partillebibblan, de Sades ”Filosofin i sängkammaren” stod till och med på skyltplats, och sen tidigare vet vi att Teratologens (tydligt de Sade-inspirerade) ”Äldreomsorgen i övre Kågedalen” fanns i magasinet.

      För, ändå. Hur motsägelsefullt det än kan verka, så är jag glad över att ha läst den här romanen. Trots allt. Den är farlig, på riktigt. Svårförstådd. Mörk. Ond. Verkligen inte för alla. Men tankeväckande och ett måste för den som strävar efter att förstå sig själv. För jag lovar. Det är fullkomligt omöjligt att läsa ”De 120 dagarna i Sodom” och inte samtidigt ruckas en aning i bilden av sig själv och vår värld.

Köp här, här eller låna på till bibliotek och värna den fria konsten.

Carl-Michael Edenborgs svar på Kajsa Ekis de Sade-kritik är läsvärd. Eller det här längre blogginlägget  .
Nånsin undrat varifrån bandnamnet The Libertines kommer?

Trailern till Pasolonins filmatisering, som vi såg flera gånger under gymnasiet (och trimmade upplevelsen genom att samtidigt äta chokladpudding..)