”Marble” är en
intressant uppbyggd bok om två konstnärer som gör sin grej på
samma plats men i varsin tid. Smith parallellar skickligt mellan de
olika tiderna och ger konstnärerna ett spännande samspel och
belyser deras likheter trots att mer än hundra år skiljer dem åt.
Platsen de delar är bland de antika statyerna i Grekland, där båda
ger nytt liv åt gammal konst, utan att egentligen skapa något helt
eget eller nytt. Marble i vår nutid kopierar och reproducerar
statyer med infraröd kamera, Anne-Marie Nielsen i början av
nittonhundratalet kopierar med gips. Jag ler åt metanivån av att
Smith själv reproducerar genom att lyfta fram skulpturer som
konstform, och den historiskt existerande konstnärinnan Anne-Marie.
Om det finns likheter kring författarens privatliv har jag ingen
aning om, men båda romanens kvinnor är besatta i sitt
skapande och har vacklande oförstående män vid sidan av.
Smith växlar mellan
att skriva dialoger, löpande berättande och brev, vilket ger och
fler bottnar till berättelsen. Men alla delar är skrivna i
sprängfyllda av mening där inget känns överflödigt men allt
bjuder till associationer och tolkningar.
Det är oväntat
mycket luft i boken överlag, en underlig sidnumrering och tomma blad
efter varje kapitel. Omslaget är vitt med bara titeln, kanten på
sidorna vackert gröna. Smith låter saker hända utanför raderna
och låter istället tystnaden, ytan och tomrummen tala. Textformen
får mig att tänka över tekniken att inte berätta allt, utan lita
på att läsaren lägger ihop delarna de presteras. Smith startar med
sitt skrivsätt en reflektion i mig om hur orden skapar samband och
associationer, men hur det är våra hjärnor som måste slutföra
dem. Ord och böcker är uppskjutningsbanor och fyrverkerier, men
våra hjärnor är det himlavalv som avgör om något alls kommer
synas eller inte.
Jag förstår att
jag inte läser en regelrätt roman, det är ofta stillastående i
handlingen och vi rör oss istället bland olika nivåer av
abstraktion.
Jag
är svag för allvar och stora känslor, och även om det emellanåt
är snuddande nära pretentiöst (finns förresten den gränsen någon
annanstans än i mig som läsare?) så läser jag med stor behållning
en allvarlig bok om yta kontra djup och innehåll. Boken skapar ett
intresse för skulpturer som konstform, något som aldrig intresserat
tidigare, men som med allt blir det spännande när man får lära
sig lite mer. Jag tänker på hur egyptiska statyer inte utgör en
avbild av något, utan är det
de föreställer, men jag vet inte hur grekerna såg på sina
statyer, och jag missar kanske något skikt av metaforer i och med
detta. De upprepande referenserna till korallernas tillvaro
någonstans emellan det vi kallar levande och död materia, bidrar
också till tankarna. Kanske vill Smith ge oss perspektiv på hur vi
skapar oss själva hela tiden.
Och
det är just synen på konst och tolkningsmöjligheterna som är den
stora behållningen i Smiths bok, jag är egentligen ganska
ointresserad av karaktärerna. Kanske är det ett medvetet grepp
kring yta kontra substans, som om Smith vill säga mig att det kan
dölja sig mer substans i konsten än i levande personer? För det
måste ändå vara dit Smith vill ta oss, till tankarna om vad som är
en människa och vad som är konst. En ledtråd gömmer sig
antagligen i tanken att om konst strävade efter att skildra
verkligheten vore allt enkelt. Konst måste alltså lyckas med mer än
bara återskapa
verkligheten!
Det
är iallafall så jag läser slutet.
Boken innehåller
många vackra meningar, och jag tar framförallt med mig den
fantastiska:
”Kan man vara
lycklig därför att
man har gått sönder?”
...Och, kanske
glömmer jag alla de här tolkningar, fina citaten och metaforerna i
framtiden, men den barnsliga snubben i mig kommer antagligen
fortsätta minnas och älska bilden av någon som tänder sin cigg
med pistol!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar